När solen tittade fram, blev det vackert på västsidan av sjön.

De mörka partierna på isen, är vatten som trängt upp.

Nästan vindstilla, 12 grader kallt. Fiskeväder, trots att den lilla vind som var kom från Nordväst.

Med snöskyffel i hand och en utrustad skrylla på ryggen, begav jag mig ner till sjön. Grannens båt var första anhalten, har isborren liggande där.

Skulle ut till linjen mellan Sundholmen och Vedholmen.

Men c:a 50 meter ut, så började det ge efter under fötterna.

Inte i år igen!

Jodå, snön har pressat ner isen och vatten sipprat upp.

25 cm is, 10 cm vatten och c:a 10 cm snö som isolerar.

Jag fick stanna upp halvvägs ut mot min tänkta fiskeplats.

Det var bättre än ingenting.

Vattenmängden på isen ökade ju längre ut man kom.

Isen var som en hängmatta.

Trögt till att börja med, men i andra hålet fick jag tre små Abborpinnar, förmodligen ett stim, som försvann lika fort som de kommit.

Det mulna vädret bröts för en stund upp lite solsken.

Västsidan lystes upp av den svaga solen och förstärkte naturupplevelsen.

Jag delade den inte med särskilt många.

En som redan var ute, norr om Vedholmen, men gav sig ganska fort.

En annan kom ut på isen hitom Arnhallabergen, var på väg ut på isen, men gjorde tydligen samma erfarenhet som jag och höll sig en bit från strandlinjen.

Det blev ett par timmar, alltid gott att komma ut.

Även om förutsättningarna kunde varit bättre.

Bortåt vägen, ligger Tvärred.

Den igensnöade skylten i naturmaterial, förmedlar att man har kommit till Tvärred, grannsocknen.

Framför allt i äldre tider, tyckte Äsperedsborna, att de var lite konstiga i Tvärred.

Förmodligen var uppfattningen omvänt, densamma.

Eller som det rimmas i Äspered:

De fenns de sum e värre

en kunne vurt frå Tvärre.