Ända fram till skiftet 70/80-tal firade vi julen(julafton) tillsammans med svärmor-svärfar, två svägerskor med barn, av och till kunde det förekomma någon karl, barnafar eller ej.

Hela kusingänget på mödernet var samlat. De flesta var jämgamla.

Jularna kändes, med utgångspunkt i barnen, som en enda happening.

Det blir inte mycket för egen del, när rummen fylls av ett gäng 7-10-åringar.

Före Tomten, spända och förväntansfyllda, efter Tomten släpper allt.

Tomten ja. Svärfar brukade vara Tomte, och det gick väl bra i några år, tills sonen konstaterade att han hade morfars pyjamas på sig.

Han gick in i sovrummet och hittade inte pyjamasen.

Hittade inte morfar heller, han var ju ute och köpte tidningen, eller något annat som så många har fått dra till med på julafton.

Då var det roliga slut.

Han deflorerades ett par år tidigare än mig.

Barnen fick, inte minst våra, styra svärföräldrarna, helt och hållet. Jag var ofta kritisk till, att de inte sa ifrån. De fullkomligt utplånade sig själva, för att passa upp barnen.

Försökte man styra upp saker, så var dom där och sa att det gjorde inget.

Mormor och morfar, var naturligtvis populära.

Mina föräldrar var skilda, så dumt skilda, så de inte talade med varandra. Vi syskon, fick ibland ljuga, om att vi inte varit hos den andre samma dag. Den man åkte ifrån kände sig försmådd, ja det kunde allt den göra som man kom till också. Morsan var hanterbar, men farsan svårare. Han kom aldrig, förrän morsan låg för döden, över det faktum att det var morsan som tagit ut skilsmässa.

Så det blev oftast farsan på juldagen och morsan på annandagen.

Hos farsan var det ett mycket formellt umgänge, stående meny och diskussion om något aktuellt ämne.

Barnen längtade till annandagen, då skulle de få träffa kusinerna på fädernet.

Yngsta brodern med familj, firade julafton hos morsan, men vi andra två hos våra svärföräldrar.

Maten och det mesta kändes igen från de senaste åren ”hemma”.

Morsan var inte lika utplånande gentemot barnbarnen. Ansågs som snäll, men hon hade gränser. Hon träffade ju heller inte barnen så ofta.

Dottern, hade dock en särskild plats i hennes hjärta. Hon hade ju inte haft någon flicka själv och bland barnbarnen var hon enda flickan.

Det finaste hon hade, hade hon lovat dottern, en kopp med fat, med inskriptionen ”Till en snäll flicka”. Den hade morsan fått när hon var liten i mitten av 20-talet. Det är en av dotterns mest omhuldade klenoder, den dag som idag är.

Det var ju lillbrorsans barn som hade ungefär samma situation hos henne som våra hos morföräldrarna.

De första åren åkte vi tåg till Trollhättan och bodde någon natt.

Litade inte riktigt på den gamla(inte så gammal då) Saab 95:an.

Borås-Göteborg-Öxnered-Trollhättan. Tre byten.

Kanske inte är någon tillfällighet att jag senare har varit med, i samband med planeringen av Västlänken, om att skapa förutsättningar för en direktförbindelse Trollhättan -Borås.

Ack nu är det vinter...