Första julen med barnbarn, 1993, var det bara Max, fyra månader gammal. Sonhustrun företedde tydliga tecken på att det skulle bli ytterligare barnbarn.

Sedermera blev det tre stycken och ett helt annat liv och rörelse, något man kände igen från jularna hos svärföräldrarna.

Nu var det Tomte igen. Sonen ställde upp, tills Pontus, 5-6 år gammal, går fram till honom, tar masken och utbrister; ”Nu ska jag vara Tomte en stund”. Varken han eller Max trodde egentligen på Tomten längre. Enligt föräldrarna hade de hört samtal på temat från deras rum.

De hade konstaterat, att det kunde inte finnas bara en Tomte eftersom han var på så många ställen samtidigt.

Utgående från Disneys skrockande Tomte, så var funderingarna berättigade.

Men barnbarnen ville även fortsättningsvis, några år ha Tomte, som delade ut julklapparna.

Det var väl inte så mycket i förberedelser och arrangemang i övrigt som ändrades, men barnbarnen hamnade naturligtvis i centrum.

Men fenomenet dök upp, att jularna skulle delas mellan oss och de andra föräldrarna.

”Vi kommer till er på förmiddagen och åker till de andra på kvällen”.

Dottern, ändrade rutinen och började åka till Sätofta redan dagen före jul.

Vi fortsatte att åka till morsan, även om dagen styrdes av när dottern var till städes. morsan tyckte sig leva på övertid, när hon fick träffa barnbarnsbarnen. Först Max, sedan Pontus och Josefin.

Max åtnjöt väl synergieffekter av mammans förhållande till farmor. Han var ju också försten ut..

Hade en svägerska, som alltid hittade sånt som var ”orättvist”.

Mellanbrodern hade ett eget barn, yngste broderns var betydligt yngre.

Där blev en kull som rasade omkring, så småningom, med barnbarnsbarn.

Något år in på 2000 blev hon sämre och 2005 var det färdigt.

Farsan dog ett år senare.

Längre fram, med lite cirkulation inom familjerna, så började ett fenomen att uppträda.

Mina, dina och våra, som kräver ett särskilt pusslande.

Den här julen har sonen och hans fru, sonens barn Pontus och Josefin och deras egen Erik med sig när vi firar julafton på Nabben.

Vi får ju några bonusjular, tack vare Erik.

Sen återstår det ju att se, om det blir några jular med barnbarnsbarn.

Än så länge har ju familjen hållit sig från ofoget, att skaffa barn sent.

Ack nu är det vinter...

En Enbuske på grannens tomt.