Den tidigare nämnda omplanteringen på bild.

Plantorna får växa till sig och i mitten av oktober planteras de ut i pallkrage. Pallkrage som rymt någon grönsak under sommaren. Tidig vår lägger vi på växtduk och ger dem en extra skjuts innan utplantering på slutdestinationen.

De flesta ska stå i två långa bäddar, som ska grävas om i höst.

På begäran, visar bilden också hur det ser ut runt i kring.

Lite åt höger står vårt lilla museum.

Farsans lie, våra högafflar från 50-talet och en räfsa, rena ungdommen, från 60-talet. Den har följt oss, men nu lossnar pinnarna och skaftet har gått av.

Bladet på lien är från Dalarna. Det gamla som vi drog slipstenen till, finns inte kvar.

Knaggarna har en enkel, men mycket bra konstruktion, vilketnvi ska kopiera.

Vissa plantor har vi större förväntningar på än andra.

Har aldrig lyckats så bra med de vita Rudbeckiorna tidigare. 17 plantor omskolade. Kanske plantloppis till våren!

Blodalunrotens 3000 frö grodde bra, blev en grön matta av småplantor. Dock överlevde inte mer än fyra, trodde jag.

Vid omskolning av några andra arter, så hittade vi sex till!

De små fröna hade tydligen flugit i kring vid sådden.

Även en flerårig Stockros, ska bli spännande. Enkla blommor i pastellfärger. Vi har en gul flerårig sen tidigare, som vi har blandat upp med tvååringar i olika färger.

Nu ska plantorna klara vintern, ja egentligen är det tidig vår som kan ställa till det. Frost och sol, varvat med regn, är påfrestande för dem. Men växtväven ska nog jämna ut de snabba kasten i väderleken.

Vårt lilla jordbruksmuseum.

I går var det stor aktivitet bland fjärilarna. Inte många totalt, men årsbästa vad gäller antalet arter.

Påfågelögat debuterade och Vinbärsfuxen, som man inte ser varje år var framme. Det är de röda Rudbeckiorna som drar.

Lite av varje i går.

På Rångedalas parkring kom jag på, att kameran blev hemma.

I ärlighetens namn inte så mycket att fotografera. Ganska mycket folk, men loppmarknaden var tunn. Rångedala IK har väl damsugit omgivningen på loppisprylar genom åren. Möbelavdelningen var dock stor och många av våra nya svenskar gjorde affärer bl.a

På själva marknaden var det blandad kompott. Eftersom jag inte var ute efter nåt särskilt, så blev det bara strosande bland "10-kronorslådorna".

Parmesanost och Skaraborgskorv följde dock med hem.

Mellan marknaden och firandet av älsta barnbanets 22-årsdag skolade jag om 142 såplantor av 10 sorter.

4 Fingerborgsblommor, 2 Stockrosor, 2 Rudbeckior, 1 av vardera Blodlunrot och Akleja Barlow.

Hade nog fel skor, för det kändes efter i rygg och axlar frampå kvällen.

Älsta barnbarnets 22-årsdag uppmärksammades hemma hos mamman, vår dotter.

Middag kl. 16.

Far och son tillagade det varma och mor det kalla. Två försök med Bernaisesås misslyckades. Den skar sig, men smaken var det inget fel på. Pappa kocken kom på att de tagit Dragonen direkt från kylen. Det är känsliga grejor och tanken går opåtalat till en Knorrpåpse, eller den färdiga på burk som finns att köpa.

Vi blev mätta och hade trevligt, trots att Max flickvän skulle till Turkiet på en veckas semester. Hon ringde från Landvetter och önskade Bon apetit.

Födelsedagen hade de firat tidigare på dagen i egen härd.

Tre bilder av förändring i det Svenska jordbrukslandskapet.

Slumpåns dalgång.

På bortre sidan Rommele socken och bilden är tagen från Fors socken. Slumpån är ett biflöde till Göta älv och är livgivande. Kor och övriga djur drack sig otörstiga, barnen metade Brax, Abborre och en och annan Ålpinne, bl.a

Längre västerut fyllde den turbiner, som skapade elektricitet åt en textilfabrik, som, som mest gav sysselsättning åt 1100 personer.

Min far sålde mjölkkorna, som en effekt av att man ville ha bil och en del andra nyheter. TV:n kom 1958 lagom till Fotbolls-VM.

Fabriksarbete gav större inkomster än mjölken. Han var först i byn med att ta bort korna, kvar fanns ungdjur, som kom och gick.

En period av 60 år har gått. Nu finns inga betande djur kvar(bortsett från några ridhästar) i hela byn, t.o.m Österängen är Fårlöst.

Landskapet har förändrats. Den här bilden, tagen t.ex 1955, hade varit ett lapptäcke av olika grödor. Inemellan hade flockar av betande kor blandat sig med vall, Korn, havre, vete, foderväxter av olika slag.

Idag blir bilden ganska ensidig, lika ensiodig som växtligheten.

Nu tittar vi åt andra hållet, Norrut. bakom skogen ligger sjön Trehörningen, på gångavstånd. Vattenkraften i Trollhättan forslas i två stora ledningsgator.

När jag ser bilden, ser jag att de gamla betesvallarna ligger för "fäfot". Ja, om så hade varit ändå, de får växa igen. Betesvallarna var ofta de mest kuperade och för odling svårtillgängliga åkrarna.

Landskapet i övrigt är lika ensidigt som vyn söder ut.

Inga djur som med sin avföring ger liv åt insekter, som i sin tur ger liv åt maskar, fåglar och rovfåglar.

Rödklövern, som blommade och gav nektar till Humlor och andra större insekter, som skötte pollineringen.

På varje förstaårsvall, satte man av en ruta klöver till kommande års frö.

En av konsekvenserna blir att man får ta in fabriksuppfödda pollinerare, specialister på var och en sin frukt eller bärart.

De vilda kompisarna förtvinar i ensidigheten.

Det var inte bättre förr, men i förändringens yra, är det en del vi inte tänkt på.

Om Slumpån är livgivande i ett större perspektiv, så har den här dammen varit det i ett makroperspektiv.

Den gav djuren vatten i ladugården under installningsperioden 15 oktober till 15 maj. Ingen vass växte sig hög och tät, hindrad av koklövar som trampade upp kanterna vid sina besök.

Vi barn fångade Ödlor och Salamandrar.

I bakgrunden ses baksidan på ladugården. Den har samma profil som tidigare, men invändigt helt renoverad.

I den lilla utbyggnaden huserade hönorna och i tre bås för ungdjur, stod återväxten till kobesättningen.

På det lilla loftet ovanför, fyllt med halm som isolering, hade de mer skygga kattorna en beägenhet att vilja föda sina ungar.

Genom en smal springa gick det att komma dit. Jag var tunnast, så jag fick åla in och ta ut kattungarna. De kattorna, hade vi som råttkatter, så det var sällan vi behöll nån unge efter dem, utan det blev att möta döden mot en sten.

Undrar hur många sjuåringar, som slår ihjäl kattungar idag. Lika kära som de vi behöll blev, lika naturligt var det att ta livet av dem vi inte kunde behålla.

Det här inlägget gör inga anspråk på att vara vetenskapligt eller historiskt, men jag fick lust att sätta på pränt de enkla reflektioner jag haft sedan ett besök i mitt föräldrahem. Utvecklingen blir så handgriplig, när man ser nu och kan ställa det mot då.

Den gamla tiden kommer inte tillbaka och väl är väl det. Man glömmer ofta kalla vinterdagar på utedasset, isen på pisspottan om morgonen eller det hårda slitet för att få ihop till foder åt människor och djur.

Men det var en del barn som kastades ut med badvattnet. Somt kan vi inte rätta till, annat har vi möjlighet att förändra. men det är ett annat blogginlägg.

Themyntorna är just nu en populär nedslagsplats för Amiralfjärilarna. Inte är de många, fjärilarna, igår var det två som flög.

En hyggligt hel och en "halv".

Som tur var, gick jag in på Rångedala IK:s hemsida i går morse.

Marknaden är idag, så marknadsbesöket har vi kvar. Har hänt förr, att man kommit på fel dag. Inte så längt, några km. men hade varit försmädligt.

På ena sidan av framfartsvägen till Gunillaberg gick koflocken med en tjur.

På andra sidan gick en grupp tjurar i olika åldrar. De senare hade inga kor, så de fick väl sysselsätta sig med annat, så gott de kunde.

Idag blir det en tur till Rångedala och Rångedala marknad. Det är en av de större marknaderna i omgivningarna.

Idrottsföreningen arrangerar och marknaden brukar dra mycket folk.

Röd Solhat, Rudbeckia, eller om man ska vara lite vetenskaplig Echinacea purpurea.

Vi har flera färgvarianter, av de röda.

I år har jag sått både Röda och Vita Solhattar, de vita med tillägget Alba.

Bra grodbarhet har gett ett 35-tal röda och c:a 15 vita. Tror det är rekord.

Men de ska klara vintern i en pallkrage också.

Får se hur länge det roliga varar. Några hundra meter bort bär de hinkar med Mördarsniglar.

Vi har inga än, men kommer de så lägger jag igen det mesta.

Det finns ju saker som sniglarna inte ger sig på. Då får man prioritera det.

Bärplantor och fruktträd får tydligen vara i fred och en del kryddväxter.

Sländan på ramen till en slangvinda. Ingen blomma, men dock en insekt.

Blomflugor på Vinterkyndel, hög Malva, Prästkrage och Rosenskära.

Humlorna visar uppskattning för Läkemalvan, Lavendel, Themynta och en av de sista Gurkörtsblommorna. 

Olika Fjärilar har sina egna favotiter. Bl.a Pärlemorfjärilen gillar Oreganon, medan den är ensam om Tagetesen.

En Kålfjäril är långt hemifrån och fått en del stryk på vägen till Lavendeln. Citronfjärilen är den enda som föredrar Rosenvialen.

Ett par små baggar av något slag gillar den röda Solrosen.

Ingen insekt, Snigeln, men kunde inte utelämna den där den satt halvt om halvt dold i Themyntan.

Fortfarande inget Påfågelöga, inte heller nån Olivgrön Guldbagge. Dock lever hoppet.

De senaste åren har vi gått på auktioner och loppmarknader, för att bl.a se vad de har i Lieblad.

Inga liar, för det är antingen för korta träorv eller plåtorv, som f.ö oftast är för korta de också. Min fars gamla trälie är decimetern för kort, för hustrun! Undra på att de går under benämningen ”ryggskottsliar”.

Hustrun blev ordentligt biten, sen jag tillverkat en lie åt henne och hon hade lätt för att lära sig.

Slåtterintresset har ökat markant de senaste åren och mycket ungdommar deltar på slåtterkurserna

Rätt orvlängd, jordlagt blad och bladet utefter marken när man slår. Hustrun hade allt det där och tycker det är jätteskoj.

Det ligger en kulturskatt undangömd i något hörne på många gårdar.

Handsmidda lieblad.

Det var inte Grisen i säcken, när Ingrid med dotter lagt upp för fotografering.

Fram till 50-talet, fanns det riktiga lieblad i handeln.

I något fall(Igelfors) slutade de 1972 och Hammerdal höll ut ett par årtionden till. Idag är det Österrikiska licenstillverkningar eller Norska Hamre, med det gemensamt, att de är av en mycket lägre kvalitet än de handsmidda. Många är enkelsmidda, medan ett riktigt blad ska vara smitt i tre lager.

Folk blir rädda när de ser den ytliga rosten.

Det är en fantastisk kvalitet på de handsmidda bladen.

Upp på slipstenen med dem, så blir de som nya. Passivrosten försvinner med slitaget.

Vi har inte lång tid på oss. En generation till så ligger även de kvarvarande bladen på skroten.

Man hade många blad i gårdarna. När slåttern stod för dörren, kunde man inte stå vid slipstenen.

På marknaderna så sålde man i tolfter(dussin)!

På gamla bilder kunde man se att de hade många liar också.

Ett ovant öga kanske bara ser rosten. Bara ytligt. Ser man till att bladen legat i 40-45 år sedan de användes, så är de i väldigt bra kondition.

En rätt utförd slipning, beroende på vad man slår, räcker ungefär en dag, till viss del även beroende på bryningsteknik. Förutsatt att man inte använder bladet som jordfräs i sorkhögarna. Då kan man ha slött redan efter ett par timmar.

Ett bidragande skäl, till att vi lite snabbt svängde till Dalarna och Rättvik, var en annons på Blocket.

”Ett okänt antal, bra gamla liar som behöver slipas för att kunna användas”.

50:-/styck eller 3 för 100:-.

Ett nytt Österrikiskt kostar c:a 350:-, om man ens kan få tag på dem. Marknaden idag, är översvämmad av plåtblad. Försäljarna, t.o.m på Granngården, vet inte att de ska knackas med hammare och städ, utan folk står och slipar med sten och får inte fram någon hållbar egg.

Ingrid(vår blivande värdinna) och hennes dotter gjorde ett jättejobb efter mina förfrågningar. De stod och slipade brommen på alla liarna så att smed och smedja och övrig info gick att läsa. Sen fotade de och mejlade.

Vi blev så sugna så det fick bli några dagar i Dalarna.

Vandrarhemmet i Utby, ett tidigare ålderdomshem m.m

Ingrid ordnade boende på ett vandrarhem i Rättviksbyn Utby. Frukostarna åt vi hos henne och det bidrog i högsta grad till en bra dag och en stor dos allmänbildning

Hon hade inte bara de egna bladen, som inte används sedan 1970-talet, utan en släkting hade kommit med lika många.

Till det priset gick det ju inte att stå och sortera, utan vi köpte hela rasket.

Vi tänker inte göra affärer på dem, utan det blir i huvudsak tre användningsområden.

Vi har redan slipat tre av dem, använt två, nere på vår äng. Kanske 5-6 som kommer att användas hos oss.

Andra användningsområdet blir gåvor, till särskilt förtjänta eller intresserade.

Sista användningsområdet blir museiföremål.

De uttryckte, att de trodde bladen hamnat i goda händer. Vi ska göra vad vi kan, för att de ska vara i bra skick för eftervärlden.

Av de vi använt, kan man konstatera, att de har en väldigt god balans och går att få mycket vassa.

Mitt sätt att pröva skärpan, är att jag slår några löpmeter kort gräsmattegräs. Blir skåren jämn och snygg, då har man ”bett”.

Tidig morgon i Utby.