Lite generellt, svulstigt, skulle man kunna säga, att första maj är den internationella arbetarrörelsens högtidsdag. För det är det.

Sedan arbetarrörelsens barndom har 1:a maj firats i Sverige.

I en del länder har man inte ens ledigt från arbetet den dagen.

I början av 90-talet var vi i London, hustrun och jag, sökte upp 1:amajdemonstrationen, deltog och kunde konstatera, att i bl.a Storbritannien är det ingen arbetsfri dag.

Vad gör vi med 1:a maj?

De flesta gör inget med den, deltar inte i några manifestationer.

Under många år var stora delar av 1:a majfirandet en hyllning till regeringen, under de socialdemokratiska regeringsåren.

Ett visset sätt att använda dagen på.

För min del är det framför allt tre saker som gör att jag går ut och demonstrerar i Borås;

Försvara välfärden, kommuner och landsting/regioner måste få mer resurser från staten, så att vi inte behöver avskeda sjukvårdspersonal, barn-och äldreomsorgspersonal lika lite som skolpersonal.

Bekämpa arbetslösheten, alliansregeringen för en alldeles för passiv politik, stora satsningar måste göras för att få igång hjulen igen, även om det är till priset av skattehöjningar.

Solidaritet med Palestinas folk, Israel måste respektera folkrätten och rätta sig efter internationella resolutiner och överenskommelser.

Palestinas folk måste kunna röra sig fritt, ha samma rätt till "sol-vind och vatten" som Israelerna.

I övrigt hoppas jag på ett bra väder och att bråkstakarna på högerkanten håller sig borta.

Under frånvaron, har sonen vattnat, med benäget bistånd av lille Erik, även om han vid något tillfälle sov i bilen medan vattningen utfördes.

Det är ju inte konstigt, det går ju att sova under maskindisk eller tvätt.

Mycket torrt överallt, här har inte kommit ett ordntligt regn på fyra veckor.

Bl.a har jag fjolårssådda Fingerborgsblommor som inte hade "tyat" längre om de inte fått vatten nu.

Även de fjolårsplanterade lökväxterna stod torrt.

Vårt första projekt, är marksten i gångar och framför trappen, rabatterna runt huset ska få en annan form.

Där ska sen planteras ut Stockrosor, sådda förra året, från frö stulna i Giverny. Cloud Monet i salig åminnelse.

Fingerborgsblomma, Digitalis purpurea, ska ge jordgubbsröda blommor, c:a 120 cm hög.

Stora omskolningen drar väl i gång också.

De främsta objeketen är:

Basilika

Tagetes

Astrar

Rosenskära

Frödahlior

I övrigt har det kommit en bit medan vi varit borta. Mest syns det på lökväxterna.

Hade vi fått det där riktiga vårregnet, då hade allt varit mycket längre kommet.

 Tulpanerns står och darrar, snart slår de ut

a

Planterade 100 Narcisser, blandade färger i höstas, har tydligen haft påhälsning. Kan bara räkna till 27 som kommit upp. Men... hoppet är det sista som överger människan.

Dahliorna kan få en att misströsta, men de kommer. Både de gamla, frösådda och nya för året, har börjat visa sig.

Tänker ta en del sticklingar på de nyköpta, så att det i den bästa av världar skulle kunnan bli en flock av varje.

Sitter just nu i RF i Vänersborg.

Det kommer inte att bli nåt "stort" möte, den enda stora frågan är Årsredovisningen, men det har ju redan hänt, så det är ju inte mycket att göra åt nu.

Kostnadsutvecklingen, inte minst för hyrläkare är oroande, samtidigt som varje ny prognos visar på lägre intäkter.

Vi har precis passerat frågestunden, som handlade om kollektivtrafik i östra regionen(skaraborg), ambulansvård i samma del, bemötande på en vårdcentral i NV Göteborg, hur hanterar vi personalen vid intäktsminskningar?, könsfördelningen bland nyföratagarna, samt pandemiberedskapen med tanke på Svininfluensan.

Interpellationerna har just nu börjat behandlas, Skene Lasaretts status, ambulansernas kartor, den på bloggen tidigare nämnda bussförbindelsen mellan Dals Ed och Strömstad, klassskillnader i vården, överbeläggningar på Sahlgrenska.

Senare ska vi bl.a behandla Försäljning av Restads gård och förskottering till utbyggnad av Lundbyleden i Göteborg.

Marieholmsförbindelsen, den nya avgiftsfinansierade tunneln under Göta älv i Göteborg, kommer inte upp, den har fastnat på finansdepartementet

Dagordningen är medvetet tunn p.g.a att partierna just nu har häcken full med budgetarbetets slutdel.

Sitter ganska långt bak i lokalen och ser att det är rätt många likt mig, som har en Lap Top med sig.

Innan jag hade en själv, så tyckte jag att det tog uppmärksamheten från mötesinnehållet.

Nu kan jag kostatera att med lite simultankapacitet, så går det alldeles utmärkt och är effektivt.

Nu kommer tydligen fortsättningen på följetongen om ommärkta köttvaror.

Hörde på radion i morse, att pålägg och andra köttvaror kan ha legat förpackade i 10 dagar innan det kommer ut i affären.

Förpackningsdatumet är då det hamanr på hyllan i affären!

Bedrägeri, gammal mat.

Det är inte förvånande, med centraliseringen inom Swedish meet, tror katten att grejerna ligger länge, transporteras till beredare, vidare ut i affärerna.

 I brist på bätre, sitter vid den bärbarara datorn på ett hotellrum i Trollhättan, så blir det en San Gimignanobild igen. Jag har en del.

Detta måste bla. vara effekten av att vi inte har så många slakterier kvar.

Det är ett jätteskepp att vända, slakterier startas inte i en handvändning och sen ska man ju rimligen kunna leva på arbetet.

 Men vi måte kräva färsk mat.

Djur, slakteri, beredare och konsumenter borde ju rimligen komma från samma geografiska område.

Stordriftsraseriet och centraliseringen har ett pris, vill vi betala det?

Nej, och då måste systemet ändras i grunden.

Närodlat, närproducerat, slaktat och berett nära konsumenten, det kommer att kosta, men ett måste.

Det kanske rent av skulle gå att kombinera med konsumentmakt?

Ja, nu sitter vi på ett Öresundståg, på väg mot resans sista tågbyte, Varberg.

Resan hem var minst lika fantastisk, som nerresan.

Vi startade 09.19 i Florens, bytte i Bologna för att komma med natttåget till Köpenhamn. Nattåget var ännu mera försenat idag, men det spelade oss i händerna, 3 timmars väntan i Köpenhamn, reducerades till ungefär 1.

Från Verona upp till Brenner blommade fruktträden, de fanns i massor.

Äpplen från Sydtyrolen är ju inte helt okända i Sverige heller.

De blommande fuktträden stod mot en fond av fortfarande snöklädda bergstoppar, så var det även i Toscana, men fruktträden hade inte kommit lika långt.

Det blev ganska många bilder som den ovan, som är tagen från San Gimignano. Bilden förmedlar även hur högt San Gimignano ligger.

En Grappa på Circlio

Sista kvällen gick vi ut i vår by, Ulignano, tog in på byns centralpunkt, en kombination av ungdomsgård, dag-och fritidshem, samt näringsställe, mest med avseende på drycker.

Stället hade puls, ungdommarna varken hördes eller syntes så mycket i de inre utrymmena.

Barnen fanns kring dem som skötte försäljningen, de var dubbelarbetande skulle man kunna säga.

I de utrymmen närmast gatan kom och gick folk hela tiden.

Som vi förstod det var det mer eller mindre regel att ta en sväng dit efter jobbet.

Som jag tidigare beskrivit är det en vanlig företeelse i norra halvan av Italien, att Vänstern har sådana här ställen. De brukar vara de populäraste.

Vad vi kunde förstå så hade Partido Demokratica hand om bystyret i Ulignano.

Tyvärrr är inte kunskaperna i Engelska så stora bland vanligt folk i Italien, ej heller här, så det blev en del stapplande.

Grappan på Circolio var bättre än den vi själva köpte, även om man även hos den har börjat kunna skönja nyanser bakom fotogensmaken.

På stället hade man även bokförsäljning, samt byns lokala produkter(på flaska).

Det var en upplevelse, att se hur naturligt folk ungicks,pratade om byns och politiken angelägenheter, inga märkvärdigheter.

Socialnämndsordföranden kom in i sina snickarkläder, tog en sväng över ungdommarna, för att sedan snacka lite vid ett bord innan han tydligen åkte hem.

Blir nog återbesök

Vi har redan börjat fundera på återbesök, kanske hösten 2010.

Skulle vara intressant att uppleva vin-och olivskörd och höstens färger i övrigt.

De höll Bolognatåget åt oss på nervägen, verkar som att de behöver hålla Boråståget i Varberg, men det blir nog inte lika uppseendeväckande.

Hemresan närmar sig.

Vi ägnar dagen åt två gamla städer samt att äta ur kylskåpet.

Nu var det dags för San Gimignano, den gamla pilgrimsstaden, uppe på sin höjd.

Staden syns vida, från alla håll eftersom den ligger så högt.

Idag har den bara hälften så många innevånare som när det begav sig.

Digerdöden och en ny pilgrimsled satte stopp för dess storhet.

Tornen är det som är mest iögonenfallande. Tornens höjd visade ägarens status. Myndigheterna fick sätta en övre gräns, då byggde man två torn!

14 av de ursprungliga 76 har överlevt.

Här finns ett flertal museer och utsikten från stan är anslående.

I måndags fick vi återvända, fick ingen parkering, kl.08.45 i morse hade vi hela parkeringstorg 3 för oss själva!

Gamlingar söker sig till varandra. En karavan med 27 gamla Merzedesbilar, i varierande modeller, hade fått dispens och körde in i stan

Certaldo som är ”våran stad” har en gamla stan, uppe på höjden ovanför den nuvarande staden, ”Certaldo Alto”.

Man åker bergbana dit och trots en del turister så är det lätt att komma fram på de gamla gatorna.

De gamla palatsen har omvandlats till hotell eller andra arrangemang för turister. Vi såg ett  brudpar precis komma ut från den gamla 1400-talskyrkan.

När de skulle fotograferas, satte sig brudgummen på en hygglig motorcykel, för att fotograferas tillsammans med den. Bruden stod en bit ifrån och sneglade avundsjukt, på vad, är frågan.

Staden var ren och en hel del renoverad, men delar av husgrunder, väggar och även innehåll var original.

På det gamla stadshuset, satt sköldar från dem som styrt genom åren.

Riktigt avkopplande för att vara en turistattraktion.

Eftersom vi åker hem i morgon, så börjar planeringen för hemfärden. Vi ska till ”töserna” och hämta några flaskor vin och olivolja till, väska köpte vi ju i Florens så det blir bara att släpa.

Marginalerna mellan tågen, vid byten, blir överlag rymligare än på nerresan.

Slattar och rester blir vad vi lever på sista dagen, för såpass Knallar är det i oss, så att inget får förfaras.

Vissa saker gör man inte åt bara, så det får Antoanella ta till sitt frukostkök.

I skrivande stund, beskär hon och en man Olivträden runt huset vi bott i, på bilden är det klipparen, med vår hyrbil, en motorsvag Fiat Punto i bakgrunden.

Nästa rapport kommer inte förrän vi passerat Öresundsbron med tåget på söndag middag.

Torsdag morgon, vaknar runt 6 och fikar själv, skriver Chiantiresan som redan lagts in vid det här laget.

Barbro sover så länge hon kan. Tåget till Florens går 9.20

Vackraste morgonen hittills.

San Gimignano är solbelyst och jag får de bästa bilderna som min kamera med bakomstående operatör, kan klara.

Framme i Florens skulle vi fika, vårt ”stamfik” öppnande inte förrän 11.00 så vi fick vara otrogna.

Vi tar vägen över marknadsgatan. Jag och minsta barnbarnet Erik, fick var sin Fiorentinatröja, hans med Girardelli på ryggen, jag valde Muto.

Försöte pruta med tjejen som sålde men var inte framgångsrik, visste i och för sig att dom kostade nästan det dubbla i affären som ägde ståndet.

När jag antydde att den svenska kronan var svag, så sa hon att det var mycket bättre på Lirens tid, då var inte allt så dyrt.

Italien som Sverige reglerade ju med inflation, kunde föra en självständig finnspolitik.

Alliansen försöker låtsas att vi inte kan det, när det egentligen så, att alliansen föredrar EU:s finanspolitik i stället för att hävda en egen.

En del dambekanta begåvades med Kashmirshalar. Dom säljs 3 för 10 Euro.

Vi fick även köpa en väska till, för hemresan, det är inte första gången vi råkar ut för det.

På väg till Ufficinerna går vi förbi en strumpaffär, ja vi gick inte förbi, vi gick in, när vi kom ut hade vi fyllt sommarbehovet av strumpor. De är billiga här och en fantastisk kvalitet.

Vi skulle gå på museum, det gör man när man är i Florens, har jag fått veta.

Vi hamnade i en c:a 200 meter lång kö, uppskattningsvis 500-600 före oss. En engelsman kom och hämtade sina bekanta som stod precis bakom oss, informerade oss om att det var två timmar tills vi skulle vara framme.

Vi hade naturligtvis inte reserverat biljetter, vilket man uppmanas i all turistinformation.

Det går flera tåg, vi reglerade vätskebehovet betydligt effektivare än i tisdags, på flera olika näringsställen.

Minsta barnbarnet, Erik, fick lite kläder, bl.a ett par kortbyxor som Pakistanierna hade vänt etiketten bakoch fram på. Så han har verkligen ett par unika shorts, inte designande men ändå.

Var på Coop i Certaldo när vi kom hem.

Ett smalare utbud, affären låg inte på fina gatan, men betydligt billigare än andra.

Det var ett helt annat folkliv i affären, lite av det vi kan uppleva på Coop i Borås när det är pensionärsrally.

Kunderna var inte heller så sofistikerade, stod man i vägen så pötte dom till en.

Coop verkar vara stora här, i denna del av Italien.

Vi åkte fram till ”töserna”, ska äta middag där i kväll igen, men nu skulle jag dels lägga in Chiantirapporten, dels titta på Lola och hennes 10 grisungar, födda annadag påsk.

Lola själv var inte riktigt pigg, hon verkade lite hängig, det håller inte om man ska ta hand om 10 små.

Hennes systerdotter gick med stor mage och början till svällande juver, det var snart dags för henne med.

Suggorna är Vietnamesiska hängbukssvin, men pappan, ornen, som stolt gick och bökade var lite av vägkorsning.

Det blev inga muséer idag heller, men desto mera folkliv, studerat från vätskekontrollerna.

Det vackra vädret består och dagen förlöpte i kortärmad skjorta.

Vi har nu atit middag och utover bra mat sa traffade vi en skara glada Italienare och Slatan ar pa TV, Inter mot Sampdoria.

Jag har berattat Sotar-Anders, en brottarkompis, senaste SMS-historia, en ruskig en som inte lampar sig har.

Från vår hemby, Ulignano åkte vi via vår närmaste stad, där vi handlar bl.a., Poggibonzi, västerut mot Castellina in Chianti, ”in Chianto” heter alla orter   i distriktet, en statusmarkering.

Där vi bor följs Chianti på vinflaskorna av ”Colli sensi”, någon sorts klassifikation.

I det riktiga Chianto heter vinet Chianti Classico.

Lanskapet var mycket mer dramatiskt, fortfarande Toscana men höjderna var skogsbeklädda och vinet odlades i brantare områden. Betydligt färre Olivträd än i våran del av Toscana.

Det undgår ingen, när man ser de välhållna gårdarna och de stora slotten, att här ger vinet återbäring.

Städerna och byarna är också mycket renare, renoverade och utstrålar välstånd.

Vi besökte utöver Castellina även Radda och Greve.

De pampigaste byggnaderna var kyrkan och de offentliga förvaltningslokalerna.

Turistandet var redan igång och utbudet i de centrala delarna av städerna var inriktat på turister.

Bl.a har vi tänkt att köpa ordentliga pizzatallrikar medan vi är, men i de här städerna, så är de inte stora tillräckligt och pråligt dekorerade. Kanske blir det i hembyn, Ulignano som vi finner det vi vill ha.

Vi hade bestämt oss för att inte smaka på något vin, vilket annars hade getts rikhaltiga tillfällen till, men någon solidaritet får man visa chauffören.

Kunde naturligtvis ha spottat ut, som de stora pojkarna gör, men det är att häda.

Ett annat uttryck för att vinet här gav ordentligt betalt, var antalet månniskor, redskap och fordon som var igång på vinfälten.

Bl.a så fick vi bevittna en nyplantering. Förmodligen har man lantmätare till hjälp. Exemplariskt, geometriskt, varje ung planta, som inte är mer än nån decimeter hög, skyddas första året av ett plaströr, av den typ vi har till dränering. Varje planta har även en stödpinne. Man förstår att de späda plantorna lätt kan duka under i torkan och värmen som kommer om någon månad. Plantorna punktbevattnas i rören.

Kan det vara värt det? Ja det är det förmodligen, för dem vi såg på fälten var inga medlemmar i KRO.

Varje planta ska ge 30-50 liter vin under sin levnad, säkert 500 kronor i nettointäkt.

Man blir fort mätt på upplevelserna, upprepningar förstärker inte behållningen, så vi besökte bara tre städer av fem som vi planerat.

Chianti stod i bjärt kontrast till de små familjeodlingar som vi har i kring oss i Ulignano och Certaldo.

Vi var hemma igen relativt tidigt, Barbro ville inte, men jag tog mig en tur till fots, för att titta på byn, Ulignano.

Precis som i historieböckerna

 Ulignano är en by som är uppbyggd kring vägen som går igenom, mellan Certaldo och San Gimignano. En enda lång backe, uppför när jag ska ”hem” och nedför därifrån.

Kanske 800-1000 innevånare i tätorten.

Mellan affärer och frisersalonger ”Unisex”, låg något som liknade en bar eller café. Men på skylten stod det Circolo. Inget jag kände igen.

I skyltfönstret satt valaffischer för Partido Demokratica.

Mest uppmärksamhet tilldrog sig ett konstverk, tillägnat ett 50-årsjubileum 1998.

Ett arbete i plåt, där man kunde skönja hammaren och skäran i bilden.

Folk kom och gick, det var den mest livfulla inrättningen på gatan.

Efter att ha fotograferat konstverket, fortsatte jag.

På vägen tilbaka, kunde jag inte hålla mig, utan gick in och undersökte vad det var.

Mycket svårt att få nån att prata engelska medan kompisarna lyssnade, men en kille gick undan lite med mig och vi började att prata lite stapplande.

Partido Demokratica är en av tre efterföljare till PCI, det förr så stora Italienska kommunistpartiet.

Jag hade hamnat på det jag bara hört berättas tidigare.

”När du kommer till norra Italien, titta efter det mest välbesökta kaféet, där håller vänstern till”.

Detta var före turismen brett ut sig, men jag hade hittat en efterföljare.

Det var lite svårt att förstå varandra språkligt, för som killen sa: ”här är bara arbetarungdommar”.

Sociala och utbildningsmässiga skillnader är mycket tydliga.

Vi går nog ner till ”Circolo” och tar oss ett glas i kväll, efter att ha gjort Uffizino m.m i Florens.

Ska kolla,men jag tror att namnet Circolo är väldigt välfunnet, en plats där det verkligen cirkulerar folk.

Idag har vi varit i Florens, men det blir en annan historia.