Vi fortsätter i alfabetet till bokstaven G.

Gräshoppan satt på ett Daggkåpeblad och riktigt bad om att få bli fotograferad.

Inte rädd av sig utan ställde upp på ett antal exponeringar.

Här hittar du fler bilder på G.

Sinnesskattens Fredagstena vill ha juliga färger.

Min Domherre med omgivning får ställa upp.

Mer juliga färger här.

På Ölands Allvar, får man mycket himmel.

Bilden är från en liten vandring på Allvaret, i höjd med Gårdby.

Vi var ett sällskap som hade rustat oss för picnic.

En härlig dag.

Mera himleskt finner du hos Petunia.

Vid två tillfällen, i somras, hade vi besök av den olivgröna Guldbaggen, Potosia Cuprea.

Det är en ganska långsam gynnare, så det gäller bara att vänta in de bästa positionerna.

Mera macro här.

Från Svartemaden har jag inget klart minne, från julen.

Var ju inte fem år fyllda, när vi den 14 mars 1950 flyttade till Kullen.

Men något flimrar framför ögonen. Ett Julkalas på Stenröset, grannstället.

Skulle väl ha varit 1949, eller rättare sagt tidigt 1950. Kanske för att det redan var klart att vi skulle flytta.

Vad som talar emot, är att min bror Frank är född den 20 december 1949.

Idag finns det ingen att fråga.

Någon Tomte minns jag inte heller från Svartemaden.

Från de tidiga åren på Kullen minns jag, fortfarande med barnatro på Tomten, hur vi träffade på honom i en byrålåda, på den oeldade vinden.

Det var både skräck och spänning som utspelade sig.

Naturligtvis informerade vi föräldrarna om upptäckten.

Sen hittade vi honom på ett antal ställen. Vi trodde naturligtvis, att det fanns fler Tomtar.

Tror inte vi vågade titta på de tidigare gömställena.

Uppfostran förr, byggde ju till stor del på skrämsel.

Vi kunde ju inte räkna ut att Tomtemasken flyttades vid upptäckt.

Julen 1951, var sista julen med Tomtetro.

Jag skulle börja skolan 1952 och föräldrarna kände sig skyldiga att berätta sanningen innan jag kom till skolan.

På landsbygden, vid den tiden, fanns inte så många intryck utifrån.

Tomten fanns ju i tidningen och sagoböcker.

När han väl kom, var ju spänningen, rädslan och upphetsningen så stor, att man inte reflekterade.

Grannpojken, ett år yngre än mig, trodde ju också på Tomten.

Däremot satt vi aldrig ut någon gröt till Tomten.

Han levde bara en stund på julafton, resten av året låg han i någon sorts dvala i en byrålåda.

Gick ut med kameran, ställde mig och fotade vad som var intressant på 180 grader. Ryggen mot väggen.

Vintern skildrad från en fast punkt.

Den här Dagliljan har glatt oss med sina klargula blommor.

Har tagit frö från några kapslar, för att testa om det vill sig.

De kommer tillbaka av egen kraft, i lite större mängd varje år.