På tåget från Oslo till Hamar, slog det mig att det nog var lite mer trängsel och massor av Norska flaggor för några år sedan när OL arrangerades i Hamar och Lillehammer.

Ett arrangemang som folk är väldigt stolta över.

Det har de all anledning att vara.

Nu har vi suttit i enochenhalv timme och tagit del av "Internationalisering och globalisering ur Hedmarksperspektiv.

Får säga att det inte skiljer sig särskilt mycket gentemot VG-perspektivet.

Kina och Indien här med.

Eurokrisen slår inte lika hårt, men intäkterna minska för EURO-länderna har inte råd att köpa så mycket.

En Dekanus från Högskolan i Hedmark redogjorde för samarbetet över gränsen med Högskolan i Karlstad.

Inte särskilt annorlunda än annat högskolesamarbete, men det är klart, för att travestera Arve Opsal; det samarbete de hade, det hade de här.

Just nu tar vi del av ett stort turistprojekt, som heter "Vildmarksriket"

Hedmark är en stor friluftsregion, med mycket tillgängliga naturupplevelser och många hytter.

Nu ska man koppla ihop det här till "en dörr in".

När jag tittar mig omkring så ser jag representanter för politik, län och föreningsliv i Östfold fylke, Hedmarks fylke, Sör och Nordtröndelags fylken, Jämtland, dalarna och Värmland, med oss från Västra Götaland i mitten, det är så alla uppfattar sig själva.

Det sista lite skämtsamt.

På tal om skämt:

jag berättade under globaliseringsgenomgången, att i går på BRU, var det en som i sammenheng med Nordsjösamarbetet, sa, att Västra Götaland är en mycket stark spelare i Nordsjösamarbetet, för vi har en rik granne!

Skratt och stolthet, från de Norska vännerna.

Kanske kan det löna sig i kväll.

Jag är svag för single malt.

För över två år sedan, började vi diskutera den regionala infrastrukturen i Beredningsgruppen för regional utveckling.

Först började vi stapla önskade objekt, länsvägar, mindre vägar, medfinansiering i det statliga uppdraget på järnvägsområdet.

Sist men inte minst ganska kraftfulla kollektivtrafikåtgärder.

Beredningsgruppen för regionutveckling, samlad i Göteborg idag.

Kommunikationsdirektören, Rolf Thor och en av hans lärjungar i förgrunden, under behandlingen av den regionala infrastrukturplanen.

Min Interregkompis Rosie håller huvudet ovanför dataskärmen. 

15 regionföreträdare, 12 kommunföreträdare och längst bak en del tjänstemän, från regionen, kommunerna och partierna.

Presidiet fick inte plats på bilden. 

Den statliga infrastrukturplanen omfattar järnväg och de stora nationella vägarna.

Vi har jobbat med tre anslagsnivåer när vi graderade objekten.

I slutfasen kom det propåer från Uddevalla.

IKEA ska etablera sig på Torps köpcentrum, vägar, trafikplatser och kollektivtrafik måste dimensioneras efter den nya situationen.

Switch, så åkte en annan Bohuslänsväg under strecket.

Idag var det konfirmation, allt har fallit på plats inom den ram på lite mer än 4 miljarder vi fått till förfogande.

Enbart en väg, den s.k partihallsförbindelsen i Göteborg tar över en av de miljarderna.

Vi fick också en gedigen genomgång av EU:s sammanhållningspolitik de kommande åren.

Vi diskuterade olika scenarier och hur vi såg på EU-politiken framgent.

Detta i skuggan av krisen som EURO-länderna nu genomgår.

Sammanhållningspolitik, ja det är det gemene man kallar för EU-bidrag.

Nordsjösamarbetets former i framtiden var ett annat tema.

Mycket talar idag för att regionerna i Norra Europa vill formera sig för att möta dagens dominans från Sydeuropa.

Det är ju förhållandevis starka ekonomier, sett i skenet av dagenms kris, som formerar sig runt Nordsjön.

Norge är ju assosierad medlem.

Norge ja, i morgon halv nio går bussen från Göteborg till Oslo, därifrån med tåg till Hamar, för möte med ett inslag i sammanhållningspolitiken, Interreg IV A, Sverige. Norge.

Sedan hem på fredag eftermiddag, samma procedur.

Vi är två från Västra Götaland, Rosie Rothstein(fp) och jag.

Vi beslutade ha matsäck med oss, för att slippa platsmackorna på bussen.

Hem blir det väl den i hela norden kända "smörrebrödspacken".

Borås: Arbetsförmedlingens coacher dyra – och gav få arbeten
(BT:s pappersupplaga idag).

Borås Tidning, som i många avseenden har en bra Webbtidning, har trots det en egenhet, man publicerar inte vissa artiklar på webben.

Hur de gör sitt urval, vet jag inte, men av och till kan man konstatera att det är artiklar, besvärliga för alliansen.

Som i dagens tidning, där man visar, att jobbcoacher inte varit någon hit i Sjuhärad.

För 7,6 miljoner har 605 personer coachats, men bara 50, helt kunnat lämna arbetslösheten.

Det är ett dyrt pris för Alliansens nedbrytning av upparbetade strukturer.

Mycket skrik för lite ull.

Vi behöver vår arbetsförmedling, med ett diffrentierat uppdrag, allt från arbetsmarknadsanalyser, till jobbanvisning och utbildning.

Men vi behöver inte en arbetsförmedling som stelnar och blir kvar i gamla spår.

En ständig modernisering och mätning mot dagens behov, skulle kunna ge oss ett redskap för "supersök", som de arbetslösa, jobbytare och andra samhällsfunktioner skulle ha god nytta av.

På många områden, inte minst i kommuner med moderatledning, avlövar man succesivt verksamheten, så att krav börjar resas på privata lösningar.

Kommunal servis försämras, så till den grad, att folk erbjuder sig betala för den för att de ska få det man vill ha.

Vi måste börja bygga en offentlig verksamhet och service, som man inte behöver betala två gånger, både på skattsedeln och avgifter.

Kongressen 2010 i Gävle, kommer nog att gå till historien, som en av de mest samlade och målinriktade. Även om jag fortfarande tycker att Luleåkongressen 1998 var snäppet bättre.

Det var efter den som V fick 12% av rösterna och blev tredje största parti.

I några inlägg har jag markerat irritation över dem som gärna vill ha ett palkat med texten, "Allt nu".

Även under söndagen blev det några såna utslag till, men på det hela taget, en bra och sansad kongress.

Det finns ett historiskt problem i Vänsterpartiet, att politiska krav varit mer  för det egna interna bruket än ett verktyg för att förändra samhället.

Nu när kongressen är avslutat, kan vi konstatera att Ohly m.fl tryggt kan fortsätta det rödgröna bygget.

En kompakt majoritet gav honom det mandatet.

Trots allt är det som Mona Sahlin sa på kongressen, om de frågor PS förlorat, "att så tycker ju LO med".

Samlingen bakom den inslagna linjen kan också ses i kongressens val.

Aldrig, säger aldrig, sedan min första kongress 1969, har ett så enhälligt valresultat uppvisats.

C:a 220 röstade och de valda fick mellan 170 och 190 röster, inga särkampanjer kunde skönjas.

Särskilt kul är det att Ida Legnemark, vårt förstanamn i Sjuhäradsbygden, fick mest röster av alla.

Nu återstår grovarbet, för att sy ihop resten i det rödgröna samarbetet.

För Vänsterpartiet gäller det att ta sats i kongressen och stärka den egna ställningen i opinionsmätningarna, men framför allt i ett bra valresultat.

Tror att det finns många med mig, som bävar inför en situation, att vara mindre än Miljöpartiet.

Det är med Mp som med Centern, tolkat av f.d stadsläkaren i Göteborg och f.d v. ordförande i Regionfullmäktige, Bengt Mollstedt(m); "Har de förlorat ska de ha tröst och har de vunnit, ska de ha presenter".

Det är en balansgång, för det är Mp som tar röster från Alliansen, inte S och V.

Men spännande blir det.

Såg en intervju med Johan Lönnroth, från Vänsterpartikongressen på TV.

Johan har varit vice ordförande åt Gudrun Shyman, riksdagsledamot och partiets ekonomiske talesman. Han är 72 år idag.

Han har alltid varit en företrädare för en frihetligare socialism, än den som partiets huvudfåra försökt att ringla sig fram till.

Vi har väldigt likartade erfarenheter.

Johan var en tidig förträdare för att V skulle vara med i regeringen och att vi skulle formulera en politik för 2000-talet.

Han liksom vi andra som förfäktade samma linje motarbetades och partiets majoritet tyckte inte det var tillräckligt radikalt.

Många barn kastades ut med badvattnet.

Vi gick bla. miste om en suverän partiordförande, Jonas Sjöstedt.

Samma kamrater, som då var motståndare till regeringssamverkan, sitter idag i Riksdag och partistyrelse och styr med full kraft in i ett regeringssamarbete om vi vinner valet i höst.

Johan markerade att han skulle kunna säga; "Vad var det vi sa", men han gjorde det inte.

Det som händer är mycket positiv och måste befrämjas och understödjas med all gemensam kraft vi kan uppamma.

Det tog lite tid, det får det göra, bara det blir bra.

Nu är valplattformen färdigdiskuterad och beslutad på kongressen.

PS ambitioner att ha en koncentrerad valplattform, som byggde på tre huvudområden, har justerats av kongressen. Uppåt, i antal frågor.

Tänk att det alltid ska vara så svårt att prioritera, att mina hjärtefrågor alltid måste vara med.

Som jag förstår det har antal huvudfrågor fördubblats.

När Afganistan, 6-timmarsdagen och miljöfrågorna förts till.

Inte så att dessa frågor inte fanns i ursprungsförslaget, men inte lika framträdande som de tre , välfärd, jämställdhet och integritet.

Stannar det vid detta är det en nära halvering mot förra valet då det var 10 huvudfrågor, vem kommer ihåg dem?

Enligt TV-reportrarna går det betydligt lugnare till än vad det brukar göra på V-kongresser.

Det är nog bra, att tänka efter före.

En väldig massa "bra krav" behöver inte alltid bli en bra politik.

SMS-rapporter från kongressen berättar att det är god stämning och att merparten är uppfyllda av att det rödgröna samarbetet är det bästa som hänt i svensk politik.

Bra så.

Men så blir det tydligen trångt på toaletterna i Gävle, så att några måste pinka på sig.

Nu var det 6 timmarsfrågan.

De rödgröna har stora förutsättningar, att påbörja arbetstidsförkortningar, ett stort skatteutrymme finns tillgängligt för detta.

Både över och under 40.000/mån

Att låsa fast 6 timmar som krav i valrörelsen är både dumt och otaktiskt.

Av de tre partierna i det rödgröna samarbetet är det Vänsterpartiet som är mest igenkänt för kravet om arbetstidsförkortning.

En dagsfärsk opinionsmätning bekräftar att c:a 80% av de rödgröna väljarna ställer upp på detta.

Att skriva in 6-timmarskravet i valplattformen har enbart en intern Vänsterpartistisk användbarhet.

För dem som egentligen inte vill ha samarbetet, kan obstruera om det inte blir 6 timmar på direkten.

Hänvisar till kongressbeslut.

Och det blir det ju inte, det kommer att ta sin tid.

Så länge jag varit aktiv i partiet, har det stått en diskussion om hur arbetstidskravet ska formulerats.

Vi industriarbetare har betonat arbetstidsförkortning som en i första hand förhandlingsfråga, medan de som levt i andra miljöer har förordat lagstiftning och då, 6 timmar nu.

Vi har inte kommit ett tuppfjät närmare med lagstiftning, industrins fack har om än blygsamt, påbörjat en förhandlingsprocess.

Följer Vänsterpartiets kongress från datorn och även radio och TV.

Känns lite ovant att inte vara mitt i smeten.

Men jag sade redan 2000 i Växjö, att nästa kongress jag deltar på, är det som veteranombud.

Det har blivit 10-12 kongresser, 3 som ledamot i valberedningen.

Kanske nästa kongress.

Men mycket är sig likt.

Klåfingrighet och politisk pinknödighet har inte stävjats, trots rödgrönt samarbete.

Igår gick kongressen mot Partistyrelsen på en central punkt i de rödgröna förhandlingarna.

Partistyrelsens förslag till valplattform innehöll inga tvingande skrivningar om de svenska trupperna i Afganistan.

Väl medveten om att alla andra parter är för ett svenskt truppdeltagande.

Vår förhandlingsposition är inte lysande.

Lika fullt fanns det ett antal pinknödiga ombud, som skulle vara renläriga.

Påhejade av motståndarna till ett rödgrönt samarbete, lät man sig ledas till en omöjlig ståndpunkt i det rödgröna samarbetet.

En tvingande skrivning om bortdragandet av de svenska trupperna.

Jag känner igen taktiken från tiden med Gudrun Shyman som partiledare.

Man hade inga invändningar "i princip", men frammanade ståndpunkter som skulle omöjliggöra samarbete.

Den här gången har vi en stadigare Partistyrelse och Riksdagsgrupp, så man kommer nog att kunna hantera det.

Nu är det ju de som försökte ställa till det då, som är i ledningen för den rödgröna processen.

Jonas Sjöstedt uttryckte detta väldigt bra i TV i går.

Men denna omogenhet, gör en så trött.

En politik för källarlokalerna är viktigare än de arbetslösa och sjuka, viktigare än att slå vakt och bygga ut välfärden. Viktigare än att bygga det moderna, solidariska och jämställda samhället.

Det på alla områden hållbara samhället.

Lyft blicken, kamrater!