Almanckan drar i väg mot jul.

Avslutningarna staplas på varandra.

I PRO:s datacirklar har vi druckit julkaffe och jag har fått ett par lika fina som uppskattade julgrupper av deltagarna.

Centrala pensionärsrådet hade möte igår, sista för året, med revbensspjäll, tjockskurna.

Men mina tankar kan inte släppa det politiska läget och varför det blivit så.

Johan Lönnroth bekräftade uppfattningar som jag försökt formulera för mig själv, när han gästade filosofikafèt.

Det svenska partisystemet, har ingen bas längre.

När våra partier skapades, så hade vi en stor lågt utbildad arbetarklass, som var näst intill livegen.

100.000-tals självägande bönder. En mycket liten medelklass, mest lärare och statens handläggare. Slutligen en klart markerad och uttalad överklass, som ägde och bestämde. Den fete mannen med cigarr och cylinderhatt, var påtagligt verklig.

Även om det fortfarande är industriproduktionen vi ska leva på, så är det inte längre så många som lever av den.

Anställda i industrin är väl nere i en tredje-eller fjärdedel mot vad det en gång var.

Bönderna är utrotningshotade, lärarna är inte frireligiösa. Pensioner, sparande och kapitalförvaltning i övrigt bygger på aktieinnehav.

Kapitalisterna har tagit av sig cylinderhatten och har lyssnat till hälsoexperter och slängt cigarren. De låter nån sitta med en lapptopp och globalisera.

I den nya verkligheten, envisas vi med att formulera politik som om den gamla verkligheten fortfarande finns kvar.

Moderaterna, jag vet inte om de såg det först, men agerade först. De formulerade om sig, blev de nya moderaterna och alla andra tvingades förhålla sig.

Egentligen det som Vänsterpartiet försökte, och i hög grad var på väg att lyckas med, på 90-talet.

Socialdemokraterna har hamnat på efterkälken, får inte längre formulera den politiska dagordningen. handlingsförlamning naturligtvis, när karta och terräng inte stämmer överens.

De borgerliga småpartierna håller på att förtvina. Inga bönder, inga ensamstående lärarinnor som går till Filadelfia, de som går till Filadelfia är så få så de kan synbarligen inte bära upp ett parti.

Mot den här bakgrunden, kanske det blir ännu mera uppenbart, varför V-kongressen måste välja Jonas Sjöstedt till partiledare. Han har det som behövs för att leda ett nytt expansivt vänsterparti, som efter att såren är slickade efter Ohly-perioden, kan ta vid där vi blev abrutna.

Det är inga utopier, att Vänsterpartiet, rätt positionerat, blir den kraft som kan matcha "de nya moderaterna".

Mycket talar för att vi inom kort kommer att ha betydligt färre partier i det politiska systemet, då kan Vänsterpartiet, genom klokt agerande,bli det breda Vänsnsteralternativet.

När man ser på det inre livet i flera partier idag, stora som små, så kan man konstatera, att det är inte de politiska motståndarna som är största problemet, utan de egna medlemmarna.

Ja, jag är väl en sån!

SCB:s båda väljarbarometrar, maj och november, har hög trovärdighet. Dels för sättet som de görs på, dels för att den omfattar 5-6000 deltagare.

Media focuserar på att S tappar stort och KD hamnar under 4%-spärren.

Mitt i allat sosseelände och uträknande av oppositionen, så är det jämt mellan blocken!!!

Visst, så är det. S tappar det mesta till MP och KD:s kräftgång drabbar alliansen.

Alliansen kommer, som ett brev på posten då den var post, att splittras av att Moderaterna äter upp de andra tre.

Borgerliga tidningar börjar tala om regnbågen, få med MP i Alliansregeringen.

C, Fp, och KD kommer inte att kunna tiga länge till inför jätten Gluffgluff.

Sverigedemokraterna ligger runt valresultatet, närmast under. De tar inget från sossarna, vilket är skönt.

Vän av ordning tänker säkert som jag: Varför i helsike ökar inte Vänsterpartiet när sossarna tappar.

V har inte tagit en enda ynka 10-del, sedan S hade 45% av rösterna.

Varför?

Svaret finns i partiet självt.

Dagens ledning bröt med Shyman m.fl:as förnyelse av politiken. Försök som gjorts för att skapa ett modernt vänsterparti in i 2000-talet, raserades snabbt och folk uppfattar V som gammalmodiga och att sakna lösningar på dagens problem.

Man kan aldrig säga att folket har fel, det går inte att byta ut folket, även om en del, som Pol Pot t.ex. försökt

Vilket jag träffar mina gamla arbetskamrater på Parker Hannifin eller vännerna i PRO, så framstår det som självklart att Jonas Sjöstedt ska bli partiledare. men inte i partiet.

Där är inte inflytandei i politiken eller att växa som parti det viktigaste. Viktigt för dessa medlemmar är som det heter på Norska: "den rätte linja".

Tror t.o.m att en del är beredda att ramla ur riksdagen på "den rätte linjas" altare.

Det som är självklart ute bland folk, är inte självklart inom V.

Jag talar emellanåt med ledande Mp-företrädare. deras skräckscenario är Jonas Sjöstedt som V-ledare. De är fullkomligt klara över att då går strömmen från S till V.

Mp har inget att sätta emot Jonas Sjöstedt, då kommer de snart att stå där i gammal flummighet igen. Inte minst om de inte håller rågången mot Alliansen klar.

Vem ser då MP helst som V-ledare? Jo, Rosanna Dinamarca.!

Nu blir det inget mera salt i såren.

Men jag är fullständigt övertygad om, att om inte Jonas Sjöstedt själv eller tillsammans med Ulla Andersson blir partiledare, då är risken uppenbar för att det i nästa SCB-undersökning är två riksdagspartier under 4%-spärren.

Kommentarer överflödiga.

I går kväll var det dags för Johan Lönnroth att äntra Filosoficafèets scen på Högskolan i Borås.

Temat var Vänstern och globaliseringen.

Johan har ju en diger meritlista både civilt och politiskt. Han satt ju bl.a vid fronten under det statsfinansiella saneringsarbetet på 90-talet. Han var med och byggde den ideologiska grunden för V:s framgångar vid den tiden.

Han tog sina tre vuxna barnbarns uppfattning om politik och politiskt engagemang som utgångspunkt. Den stämmer väl med andra mor-och farföräldrars erfarenheter.

Partipolitik är mossigt och gammalmodigt.

Dagens politiska partier och dess verksamhet har sin grund i ett samhälle som inte finns längre. De aktivas medelålder ökar nästan med ett år/år.

Allt går mycket fortare, mandatperioder verkar som evigheter.

Verkligheten är global, dagens ungdom har vänner via bl.a facebook från hela världen. Nationsgränserna är inte längre reella.

Problemen vi står inför är globala. Finanspolitik och kriser, miljöhoten och dess lösningar är i väldigt liten grad nationella.

Han bedömde, att nationalstaternas betydelse har bäst före datumet bakom sig.

Han såg fram emot ett globalt parlament, valt av hela jordens befolkning.

FN, EU och andra internationella instutitioners brist, är att de är underordnade nationalstaterna.

Det är naturligtvis en utopi, men han hänvisade till t.ex kampen för rösträtt i Sverige. Motståndarna reste en rad problem och hot, men efter 35-40 år så var det verklighet. Med god hjälp av den ryska revolutionen.

Ur dagens facebookrevolutioner i Nordafrika, den globala finanskrisen och klimathotet, kan mycket väl växa fram en helt ny medvetenhet.

Det är ju heller ingen ny tanke. En gång var det; "Arbetare i alla länder, förenen eder".

Det är väl inte att svära i kyrkan, när man konstaterar att den ryska revolutionen och 1900-talets tillämpning av den vetenskapliga socialismen, trots delvisa framgångar, i huvudsak satte stopp för den utvecklingen, genom att det sovjetiska kommunistpartiets "ledande roll". Arbetarklassens internationella kamp, blev liktydyg rysk utrikespolitik, en stormaktspolitik som hade väldigt lite med internationell arbetarrörelses ambitioner att göra.

Johan förkastade naturligtvis inte engagemang i frågor av nationell betydelse. I lokalen satt bl.a en f.d regionstyrelseordförande i Västra Götaland, flera fackliga kämpar och politiska aktivister och han menade att det ena inte får utesluta det andra.

Exemplet Carema visar dock på vad det handlar om. Idag diskuterar vi det som ett problem med äldreomsolrgen i Sverige. Så länge vi inte får inflytande över skattepolitiken i världen i övrigt, så fortsätter det. Oavsett om pengarna är tjänade på äldreomsorg, biltillverkning eller kopparmalm.

Resurser tiill vård och omsorg i stora delar av världen hamnar på konton i skatteparadis.

Johan har inte heller haft nån övertro på planekonomi. Jag känner honom som en förkämpe för arbetarmakt med marknadsmekanismer. Han har alltid varit ett salt i debatten och så tänker han fortsätta till han blir 100 år, enligt egen utsago. Han behövs, alla som säger samma sak, för ingen utveckling framåt.

Vi hade bestämt oss för att åka till Nordens Ark idag. Men vädret var inte helt att lita på, i Bohuslän, så vi skjuter det framför oss några dagar.

Det betydda att det blev utrymme för att få årets såplantor i jorden.

Nio olika perenner.

Sju av dem är omplanetrade en gång, en står och växer i sålådan och Myskmadran har inte visat sig än. Det oroar inte, då de kan ta upp till ett halvår på sig. Ljuset 2012 kanske frestar.

Jag ställer egentligen bara ner planteringslådorna i jorden. Det oroar rotsystemet minst. Växtväv på och sen kan vintern komma.

Spänningen fram på vårkanten är alltid lika stor. Ska det bli nåt och hur många?

Har noga noterat antalet levande omplanterade.

Renfana, Borstnejlika, Digitalis, Vinterkyndel och Jättevallmo verkar inte ta skada av något, medan annat, som Helenium t.ex verkar skörare. Olympicum hade låg grobarhet i år, men de som kommer är välartade.

Här är lite höstfärger kvar. Inte minst hos Päronträdets löv.

Några som också håller färgen, eller snarare formen, fyrkatig, är Vänsterpartiets styrelse. I går behandlades ett 20-tal motioner som ville ha delat ledarskap. Ett modernare sätt att leda ett parti.

Men inte, hos vissa skapar detta med två partiledare, förvirring. Hur ska man förhålla sig? Till två olika personer?

Kan också tänka mig att Lars Ohly och Rosanna Dinamarka inte suttit still. Verkar som Ohly vill se henne som efterträdare, kaka söker maka som det heter i talesättet.

Dinamarka vill väl bl.a. inte ha delat ledarskap, för hon ser kanske inte nån som vill dela med henne.

Även om vad som helst kan hända på Vänsterpartikongresser, så skulle jag tro att ombuden fattar ett självständigt beslut, utan att styras av partistyrelsens yttrande.

Den som såg Jonas Sjöstedt fullständigt pulverisera Hamilton i debatten om EU, Euron och Grekland, härom kvällen, måste vara första gradens självplågare om man inte inser att Jonas kvaliteter är vad Vänsterpartiet behöver. Jonas har förvisso, i distriktens nomineringar, ett kraftigt övertag, men kongressen avgör. Men eftgersom Jonas förordar ett delat ledarskap, så kommer nog ombuden att lyssna till det.

Tyvärr kan inte kongressen välja mitt önskepar, som partiledare. Tillsammans med Jonas skulle jag vilja se Josefin Brink. Skulle bli en bra och jämbördig konstellation, där både omland och storstad skulle tillgodoses.

Jag har mejlat till Josefin, men icke förvånande, så gav det inget resultat.

Josefin har en förståelig ståndpunkt. Hon säger, att hon har aldrig med ett ord nämnt att hon vill bli partiledare, det är media och partikamrater som nämnt henne.

Synd, det skulle blivit ett färgstarkt par, som kunde fört in Vänsterpartiet på den politiska kartan igen.

Utan Josefin, så blir resan lite motigare.

Nu när Euron guppar omkring i svallet efter de internationella kapitalrörelserna, kommer jag att tänka på ett tillfälle för några år sedan, 2009 tror jag att det var.

Vi hade besökr i VG-regionen från Danmark och Norge, det årliga vänortsutbytet.

En dansk frågade hur vi såg på, att stå utanför "Eurozonen".

Jag förklarade, att trots att Euron just då stod på toppen av sin värdering, runt 11 kronor, att det var ganska skönt att driva sin egen ekonomiska politik. Danskar och norrmän var benägna att hålla med.

En katig Centerkvinna, nyliberal från Göteborg, började likna den svanska kronan med den Isländska valutan.

Hon var putt, för att hon inte fått gå över till Euron.

En diskussion utspann sig, vi blev naturligtvis inte överens.

Idag när Euron ligger runt 9 kronor, skulle det vara intressant att ta upp samma diskussion i perspektivet av vad som utpelar sig i "Eurozonen" idag.

Det känns ganska bra att stå utanför, även om det är oroande att Borg och Reinfeldt vill in och vara med de stora Elefanterna.

Det är ju fullständigt orimligt, att Tyskland och Frankrike ska styra den ekonomiska politiken på¨en hel kontinent.

Vad som är rätt i Rennes och Magdeburg, behöver inte vara rätt i Odense och Burträsk.

När vi får bekymmer eller glädjeämnen med för den delen, så står vi bäst rusatade att hantera situationen.

Ekonomiska stormaktsambitioner löser inte vår framtid, den vill vi hantera själva.

Ovanstående försvarar naturligtvis inte den Grekiska politiken, som varit fullkomligt ansvarslös. Däremot håller jag med de röster på gatan i Grekland, som säger att de som ställt till det, också ska betala.

Det är ju fullkomligt orimligt, att överlåta det på vanligt folk, som inte har varit i närheten av bankers och finansinstituts julafonsfiranda.

Mitt tips är, att efter folkomröstningen så lämnar Grekland Eron. Det löser inte deras problem kortsiktigt, men de slipper alla överrockar, som egentligen inte bryr sig så mycket om grekernas väl och ve, utan sin egen situation.

Anlände till Korsvägen med buss för någon kvart sedan.

Tursamt, så var rummet på Tower Hotells västra torn redan klart.

Vi börjar kl. 10 med mötet i Övervakningskommittèn.

Det är Tillväxtverket som håller i trådarna och relationerna är lite von oben. Det är skillnad på skit och pannkaka. Men det går att hantera dem också.

I morgon på Styrkommittèn, blir det lite folkligare. Sitter just nu i en korridor, strax bredvid norrmannen som är ordförande i morgon.

Det ska väl komma en och annan rapport, bl.a vad det är för ett hus i Nordväst, som jag aldrig sett förut. Ett ensamt höghus i skogen, som det ser ut från 12:e våningen här.

Vi talar alltså om Göteborg.

På lite behändigt avstånd från Äspered och Borås. bra att de lagt den stora staden så nära. Hade varit värre om Göteborg legat lite ocentralare!!!

Jag har inte gått ut och ordat om den s.k Juholtaffären.

Mitt skäl har varit just det som visat sig, en höna av en fjäder.

Hela historien handlar om interna motsättningar inom "det stora partiet".

Högersossar som är dåliga förlorare och till varje pris ska styra in S på den nyliberala arenan igen.

Ingen tycker väl att det är rätt att riksdagen ska betala sambos eller "kulbos" boende, det är ju bara Riksdagen själv som inte reglerade det, förrän några dagar in på drevet mot Juholt.

Media utnyttjar också en perspektivlöshet och småskurenhet som blir en naturlig följd av mångas trånga situation idag.

Men varför sitter många trångt?

Jo just därför att regeringspolitik och samhällsutveckling i övrigt gynnar de redan rika, börsbolag och storsvindlare får härja fritt med valutor och människor.

Varken media eller folk i allmänhet orkar rikta elden åt rätt håll, de som skor sig på att skapa kris.

Det är mycket lättare att bli arg på en person som befinner sig i en situation mera lik vår egen. Man ojar sig över några hundra tusen, när svindlarna snor oss på hundratals miljarder.

Kvittoplojen är ju pinsam. Ett par reseräkningar av flera hundra, varje år!

Hur hög felprocent tillåts en politiker att ha. 0-fel, omöjligt, om man inte har ett helt kansli runt sig som håller reda på allt, och kan skylla på dem om det ändå blir fel.

Har själv en viss erfarenhet, efter åren i Västra Götalandsregionen.

Hade jag inte haft hustrun som nitiskt skötte ekonomi och allt därikring, då hade man säkert valsat i "Gresablat" och Bohuslänningen.

Storsvindlarna, börsbolagen och finanshajar fortsätter sin plundring, i lä av mediadreven efter småhandlare.

Björn Afzelius har berört fenomenet i en känd sång.

Högskolan i Borås ordnar under hösten 5 kvällar med föreläsningar på temat "Hur ska vi leva tillsammans"?

I går var det premiär, med Håkan Arvidsson, som talade om Vänster-Höger, då och nu.

Det blev mycket då. Då var inte 68, utan 16-1700-tal. Mycket intressant, han har gedigna kunskaper och en stor förmåga att mejsla ut det viktiga.

Revolutionerna i England och Frankrike tog stora delar av föredraget.

Han pekade på att det var dessa som är grunden till vårt statsskick i Europa och USA.

Den mest intressanta delen, tycker jag, var när han resonerade runt Vänsterns stora historiska  problen, rent filosofiskt, med att få frihet och jämlikhet, att inte motverka varandra. Kollektivet kontra individen.

Jag hade förväntat mig mer om det han själv varit med om, den utveckling vi själva upplevt.

Lite trött, konstaterade han att borgarna kom till-och lyckas behålla makten när man började föra socialdemokratisk politik.

Över huvud taget verkade han resignerad.

Detta till trots, kommer han ut med en bok, som behandlar integration och sekularisering i 5 länder, i nästa vecka.

Jag påtalade, till honom, att jag förväntat mig mer om varför vänstern i vid mening, mer eller mindre gått i väggen, när de stora folkrörelserna, baserade på stora arbetsplatser, likaratade boendeförhållanden, barnen gick  i samma skola och i övrigt lätt att definiera klasstillhörighet, började luckras upp.

Där tror jag förklaringen till dagens borgerliga domionans finns att hitta.

När utbildningsnivå stigit, har vi inte gett människorna mer egenmakt, utan tuffat på i offentlig regi.

I stället för mer gemenskap, fick vi större klasskillnader och ett splittrat samhälle.

Vänstern i vid mening, inte minst mitt eget parti, har alltid kört, det Marx definierade som Trasproletariatet framför sig. Bara för att en liten grupp, har låg utbildningsnivå och sämre bostadsförhållanden, kunde man inte utveckla gemenskap och inflytande för de många.

Ja, så är det faktiskt. När mer än 50% får en högskoleutbildning, kan vi inte använda detta till att öka kraften i gemensamma intressen och inflytande, därför att inte alla kan vara med.

Men jag är väl också lite resignerad.

Den 17 oktober kommer Johan Lönnroth och lite senare Bo Rothstein, det ska jag inte missa.  Ulla Ekström von Essen och Lena Wägnerud ska också bli intressanta att lyssna på.

Tror jag kommer bli mer till freds med Lönnroth än med  Håkan Arvidsson.

Lite vid sidan om:

Håkan Arvidsson, liksom flera andra svenska vänsterintelektuella jobbade under 80-talet på Roskilde universitet, RUC, i Danmark.

Någon gång, 86-87, var jag inbjuden till ett 2-dagarsseminarium om hur inflytandet över banker, försäkringsbolag och övrig näringsverksamhet skulle kunna öka.

De svenska löntagarfonderna stod i centrum.

Jag blev inbjuden för att tala om löntagarfonderna i ett vänsterperspektiv.

Fick också skriva en uppsats, som presenterades i en sammanställning med alla som deltog.

Den gamle metallaren klev rakt in i den akademiska världen!

I audutoriet satt bl.a Håkan Arvidsson.

De kända vänsterintelektuella blev mycket hanterbara, när det handlade om verkligheten!

Tillställningen var en upplevelse och mycket intressant, en av deltagarna var Fogh Rasmussen, då Dansk LO-ordförande, senare statsminister.

Bl.a så kunde jag konstatera, att t.o.m gamla KPML:are angrep mig från höger. Inte minst en Dencik, som drog sig fram som försäkringsbolagsdirektör.

Kunde inte låta bli att triumfera lite grand över att få komma hem och berätta att jag blivit högerkritiserad av en gammal "R-are".