Så kommer den då, första vallmon som slår ut.

Den finns i en annan version på Fotosidan.

Redan de första åren vi hade stugan, så anlade vi ett stenparti av sten vi delat ner. Jorden vi använde, var full med Kvekerötter, så snart stod det grönt med en och annan planterad växt inemellan. Vi kämpade ett par år, sen har det fått stå.

I fjol fick hustrun en idé, att restaurera stenpartiet. Vi testade ett litet område och planterade Tagetes.

Det blev bra, vi kom så djupt att Kvekerötterna låg utanför och torkade.

I år har vi fyra sorters Tagetes, som är utplanteringsklara, en del blommar redan.

Spaddjupa torvor har legat en vecka på en IKEA-pressenning. Hela partiet är finrensat därefter.

Idag tänkte jag gå på torvorna. Få bort ogräset och återanvända jorden, med tillsats av ett par säckar planteringsjord och ett par skottkärror med kompost.

Återanvändningen är en produkt av att vi bor med de "snåla" Smålänningarna i öster och de "ekonomiska" Knallarna i väster.

Inget får förgås, "de kan ju kômma te nötta".

Trots att man inte vet så mycket om Raberget, så ska skylten upp i alla fall.

Man vet inte så mycket om Raberget. Det har förmodligen varit ett dagsverkestorp under en av Mellomgårdarna.

De äldre i bygden "vet", att här bodde under första halvan av 1800-talet Rabitten och Rabiskan, men man visste inga namn och därför har det varit svårt med husförhörslängder och annat.

Men skylten skulle upp.

Vi fortsatte vår färd och nästa anhalt är Stubbaslätten. En ordentlig promenad, den längsta och den sista på "mjukt" underlag. men väl framme väntar kokekaffe och förtäring.

Innan Stubbaslätten får vi gå över en kavelbro(bild t.h.), som gör passagen av det värsta surhålet lite bättre. Många surhål mellan Stubbaslätten och Raberget, var det.

En del kände till att det fanns en Varggrop i närheten, men jag tror inte de kom riktigt överens om bästa vägen, så det blev inhibnation.

Aklejan har tillförts ett mervärde i form av en Humla.

Som rubriken antyder, så har den här rundan varit efterlängtad. Sol och värme sätter fart på blommningen.

En hel del som har börjat visa sig från sin bästa sida. Dock inte de tidiga Prästkragarna, som hade utslagna blommor, men bilderna blev inte bra, så de får återkomma.

Vi börjar i undervegetationen;

Gukplistern är som finast nu, så även Kattmyntan och Timjanen försöker hålla jämna steg.

Fortsätter med de lite högre;

Aklejorna tillhör alltid de tidiga sommarblommorna, Pimpinellen deltar i racet, här en knopp för jag tycker den är vackrare än blomman.

Spanska Körveln har vi gott om, växer vilt och sprider sin lakritsdoft(fröna) under varma sommarkvällar.

Jättevallmon har slagit ut, bara med en blomma, men denna har 10! knoppar.

Jag brukar inte ha så mycket till övers för Kanadagäss, men ger de uttrycket Gåsmarch ett(sju)ansikte, då må det vara hänt.

Inget inlägg från torpvandringen i går?

Nej. Det fina vädret håller en från datorn, men det kommer inlägg vad det lider.

Första Jättevallmon slog ut i går morse, men det får kanske bli dagens bild en annan dag. Men det är många som konkurrerar, när fotovädret och motiven visar sig från sin bästa sida.

En fin kväll och det låga ljuset söker sig bl.a in i Doppingens öga och det röda förstärks. Här är det önskvärt med röda ögon.

Känns som att sommaren är på gång nu.

Efter att vi lagt arbetshandskarna på hyllan vid 17-tiden, så "skrotade" jag i ett par timmar, ute.

Skrota är min beteckning då man pillar med lite av varje och t.ex bara går i kring och ser hur allt artar sig.

En skön kväll, äntligen.

Idag ska vi "så", eller mera riktigt; sätta ärtor.

De har legat mellan blöta papper i en vecka och fått både groddar och livblad. Nu är jorden tillräckligt varm.

Men vi får stänga in dem ordentligt med tätslutande fiberduk, annars får vi dela med oss till fåglar och möss.

För att klara Störbönorna, har vi efter förgroning sått dem i en sålåda och planterar ut när plantan växt till sig lite.

F.ö blev det klart med Ölandsveckan i går. Vi har haft lite svårt att få kontakt på telefon. Inte lätt när man har fel nummer.

Vi ringde en granne och hon gick över med telefonen under pågående samtal. Jodå, de hade allt väntat på att vi skulle ringa. Vilken vecka kommer att bestämmas de närmaste dagarna, liksom vem eller vilka som ska åka med.

Hustrun uttryckte det ganska bra idag, när jag kom tillbaka från telefonsamtalet.

"Jag har funderat på hur vi skulle fått de baden i sommar men trott att det var kört".

Det är i första hand morgondoppen hon tänker på och jag håller med, men nu är de räddade.

Hagaskog, som från början hette Nolhaga och var torp under en av Mellomgårdarna, fick i folkmun heta Vråa, eftersom det låg bortundan och vägen slutade där.

Det verkar vara ett torp, där folk har haft det hyggligt. Torpet har gått från generatin till generation emellanåt.

Någon innehavare har sålt "kork", förmodligen linoleummattor, en annan jobbat på Dalsjöfors fabriker.

Folk nämndes ofta varifrån de kom, så på 1860-talet fanns en Fredrika Blomberg, som kallades Rika i Vråa.

Vråa är ett av två torp på vår vandring, som fungerar fortfarande. Ja, t.o.m så, att Vråa kommer att användas som åretruntbostad igen, av den nuvarande innehavaren.

Eftersom vi inte är "Äsperebor" i grunden, så känner vi naturligtvis inte alla. Många har man sett och känner igen, andra träffat i olika sammanhang. Under vandringen gavs rikhaltiga tillfällen till samtal med deltagarna. Det blev lite så, att man hamnade bredvid nån och följdes åt under etappen. Allmänbildningen fylldes på, etapp för etapp.

Annat var det i början, på 70-talet, då man träffade många i affären. Men med affärens nedläggning försvann den sociala aktiviteten.

På väg fram till Vråa, ser det lite oroligt ut på himlen, men det klarade sig bra. Några få droppar kom vid ett par tillfällen under vandringen, men på det hela taget utmärkt vandringsväder.

Här har säkert många generatinger torpare uträttat sina behov. Lite idylliskt kan det se ut, men ack vad man kan bedra sig.

Inte mist jag själv, har erfarenhet från en sån här inrättning på 50-talet. Besöken skedde inte bara fina sommarkvällar.

Behoven uppstod även, när man skulle gå över gårdsplanen i snöstorm eller över 20 grader kallt. Inte blev det några filosofistunder precis.

Vi vandrar vidare mot Raberget där tredje skylten skulle sättas upp.

På väg mellan badstranden och Doppingviken, hörde jag ett skrän ovanför huvudet, ja, en bra bit ovanför.

Slängde upp kameran, zoomade och drog av en serie bilder. Ett par blev hyggliga, det här är en av dem.

Andra hade bara med bakkroppen, ja nån t.o.m bara några stjärtfjädrar!

Riktig fotbollskväll i kväll. Först vänskapslandskamp mot Norge, sen VM-match mot Nigeria.

Norgematchens värde ligger ju mest i att vi slår dem och åker hem sen. VM-matcherna är ju nerv hela tiden och Svenskorna behöver vinna gruppen(bl.a. slå USA) för att slippa Japan i mellanomgången. Med ett beskedligare motstånd i mellanomgången, så luktar det semifinal.

Men vem har sagt att de ska bli etta eller tvåa i gruppen. Nigeria och Australien vill nog också ha med ett ord i laget.

Fullt jobb ute idag, ända fram till regnet. Då åkte vi och hämtade trimmern, som varit på reparation.

Det börjar arta sig nu, trots kylan. Tagetsen i växthuset har börjat blomma och det sådda och satta utomhus kommer hyggligt m.a.p kylan. Jag fick m.a.p på hjärnan idag, när vi jobbade ute. Det smög sig på mig hela tiden. Så det blev m.a.p hit och m.a.p dit. M.a..p ingenting, alltså.

Hagalund(nr. 41 i Tore Hallabros bok) har varit soldattorp under Smedsgården i Löfwaskoug(idag Lövaskog). Smedsgården har sedermera bytt namn till Mellomgården. Torpet är numera  utköpt av Mellomgårdens ägare och står så som det gjort sedan mitten av 1800-talet, förutom att el är indragen.

1691 var Lars Andersson soldat för Smedsgården och 1894 flyttar den siste soldaten in, Karl Gustav Strand, som uppehöll soldatplatsen när indelningsverket upphörde 1901.

Lars Ola Andersson hade fått lite hjälp med ljudet där han stod på soldattorpets trappa och informerade.

Efter avslutad tjänst friköpte han torpet tillsammans med hustrun Ida Charlotta Andersson från Grönelid, Äspered.

Numera får huset heta Stra `nnes, efter siste soldaten.

På soldattorpet 470 Hagalund är 13 soldater  dokumenterade under 210 år.

De beskrev olika livsöden, utöver de stora barnaskarorna, många i familjerna hamnade på fattighus eller blev backsugesittare, så dömdes en del för olika brott och fick avsked eller ”omitterades” som det hette vid den tiden. En del var faktiskt bra soldater och avgick med goda omdömen. Andra dog i krigen, bl.a Anders Börjesson Barck som stupade vid Stralsund.

Att "ta ner skylten" är ett känt begrepp, men att sätta upp skylten, är det motsatsen?

Vid varje ställe vi stannade vid, 8 stycken, sattes en skylt upp, med namnet och numret i Hallabros bok.

Hagalund är ett av två torp, som brukas fortfarande. De allra flesta kan man bara se rester av husgrund eller murstock, någon jordkällare, men en del helt försvunna.

Andra torpet vi besökte heter Vråa, eller på mer vårdad Svenska, Vrån.

Kommer väl något därifrån med.

Många hästar i Gullestorp.

De här stod och tittade på oss, på väg från parkeringsutrymmet, till Hagalund. Ser ut att undra, som Rydeberg i Göta Kanal Ett; "Vad gör ni häär"?