Trästaden, sådan den byggdes upp efter 1830-talets stadsbrand.

Under några årtionden, fram till 1960-talet, fördubblade Borås sin folkmängd var tionde år.

Från c:a 2500 innevånare i den egentliga staden, en symetrisk trästad utefter Viskan, till c:a 100000 innevånare på 70-talet i det moderna Borås.

Om detta talade Fredrik Hjelm från stadsbyggnadskontoret, på en föreläsning hos PRO Centrum.

Borås har efter senaste (sista) stadsbranden på 1830-talet, genomgått 3 utvecklingsfaser.

Trästaden utefter Viskan, Industristaden och den moderna staden.

Vårt välstånd har verkligen byggts upp under umbärnaden för dem som byggde.

1 rum och kök, c:a 20 kvadratmeter, skulle hysa familjer på 8-10 personer, utan vatten, Vc och värme. 6 arbetsdagar, 10-12 timmar i veckan.

Kvarteret Järnbäraren på Norrby, innan de moderna höghusen tog över på 1960-talet. Åtskilliga aktivister inom arbetarrörelsen i Borås har sina rötter här. Tänk om de väggarna kunde tala, klasskamp, vedermödor och glädje hos de stora familjerna.

Stadsdelen Norrby, i centrala Borås, är ett mycket bra exempel.

När industrin började behöva folk, så byggdes trä(l)kåkar, gistna men husade arbeterfamiljerna. Industristaden Borås växte och kåkarna ersattes med låga hyreslängor i cement, fortfarande utan alla bekvämligheter, även om två lägenheter 15-20 personer delade på en toalett på varje svale.

In på 60-talets började man bygga den moderna staden, på höjden.

Ett kvarter i Borås, som jag hört nämnas åtskilliga gånger i både politiska och fackliga sammanhang, kvarteret Järnbäraren på Norrby, har sett många av arbetarrörelsens medlemmar växa upp.

"Dom bodde på Järnbärarn" är en mycket vanlig beskrivning av en person i Borås.

Det är inte mycket av den gamla bebyggelsen i Centrala Borås, som överlevt.

Ett av skälen till detta är, att Borås inte haft en bildad borgarklass, i samma omfattning som andra städer som vårdat sina stadskärnor bättre.

I Borås var det en nyrik "Knappadel" som bestämde. Många helt utan rötter i bildning och kultur. men även arbetarrörelsen i den lågavlönade Textilstaden kände ingen stolthet över sin historia.

Vid rivningen av gamla teaterladan i stadsparken(ett av de största helgerånen) på tidigt 80-tal, var ett av de mer intelligenta argumenten; "Riv den gamle skiten, folk står ju och pissar på väggarna".

I och med bilens intrång i stadsbebyggelsen, tappade stadsplanerarna greppet för några årtionden. Bilarna agerade som vatten som söker sig mot havet, de gjorde sina egna vägar, utan hänsyn till estetik eller kulturmiljöer.

I Borås har man åstadkommit stora förändringar, när man väl fick greppet igen. Gågator, pendelparkeringar, Skulpturstad i vackra parker, är bara några exempel.

Ett mycket intressant föredrag med minst lika intressanta bilder.

Fredrik Hjelm har medverkat i böcker om Borås utveckling.