För många socialdemokrater är det en omtumlande tillvaro just nu.

Först vakna upp efter valnatten,nedsmälta till 30%, med nöd och näppe största parti.

Sen kommer en omprövningens tid.

Så detta med att Mona Sahlin uppmanar alla i ledningen att ställa sina platser till förfogande.

En förfälig tanke för många medlemmar; ska vi göra det så här öppet?

S-partiet har varit känt, för att sköta sina affärer internt.

I så motto ett mycket slutet parti.

Denna slutenhet har skapat ett parti, som ser alla sina problem, som kommna utifrån.
Det är antingen media eller de politiska motståndarna som skymmer den egna förträffligheten. I bästa fall kan man gå med på att man fört ut sitt budskap dåligt.

En sådan inställning leder ofta till att en inåtgående spiral, kan snurra på rätt bra innan det händer nåt.

Mona Sahlin har insett det och tvingar folk att släppa förtöjningarna och inse, att nu måste det hända något nytt.

Gamla positioner och relationer gäller inte längre.

Det s.k nätverksbyggandet är raserat.

Detta tror jag är den enda möjligheten till förändringsdebatt.

Rycka upp allt gammalt med rötterna, de som är friska återplanteras tillsammans med nyförvärvade plantor. 

För min del är jag ganska övertygad om, att vägen ur kräftgången, även för mitt eget parti V, går via stora omprövningar.

Vi måste hitta en politik för det nya, en politik för att fasa ut, inte hålla fast vid det gamla.

Inte skapa en trygg hamn för rädda, utan en trampolin för de orädda.

Ge människorna gripbara bilder, bilder som visar hur vi möter och använder framtiden solidariskt, där alla ges möjlighet att vara delaktiga.

Vi måste sluta se på oss själva som företrädare, de som vet bäst vad folk behöver.

Vi måste i stället bli förändringsmotorer, där människor deltar, inte blir ledda.

Samtidigt med snön, kom Gulsparvsinvationen. På bilden finns även en Grönfink, fyra från höger.