Förmiddagen så här långt har ägnats åt klimatfrågorna.

CPMR ska positionera sig inför Köpenhamnsmötet i december..

Vi har väldigt olika ingångar på klimatfrågan.

En del regioner fokuserar på hur de drabbas och lägger ner arbete på att få ekonomiskt stöd för det.

Det går en ganska tydlig gräns mellan nord och syd i förhållningssättet.

I syd vill man åtgärda verkningarna i noorr är man mer benägen att förändra beteendet, så att vi minskar klimatproblemen.

Vi gjorde ett inlägg, som egentligen påbörjades av Roland Andersson i hans hälsningsanförande.

Idag tog vi upp;

Det är i regionerna som man kan göra de kraftfullaste insatserna, integrera klimatfrågan med all politik.

De som framhäver kostnaderna för att åtgärda problemen, ska bara veta, att de största kostnaderna får vi om vi inte gör något eller gör fel saker.

Klimatomställningen är en tillväxtfaktor, skapar nya arbetsmarknader, ny teknik och en annan konsumtion.

Vi kan inte lösa problemen med skyddsvallar mot det stigande vattnet.

Nästa dag får vi bygga ännu högre och så svämmar Bangladesh över i stället.

Nu har vi två stora och kontroversiella frågor framför oss innan slutdeklarationen ska tas.

Det är fiskerifrågorna och budgeten.

Fiskerifrågorna står ungefär lika dant som klimatfrågan.

I söder vill man skydda yrkesfiskarna, i norr vill man skydda fisken.

   I morse möttes vi av en välsjungande gosskör.

Man fyllde verkligen foajen med väljud.

Samma kör sjöng Europahymnen vid invigningen.

Annat än de raspiga CD-skivor som användes i Florens och Bayonne.

Roland Andersson hälsningstalade och passade på att skärpa tonen i klimat-regional utveckling och transportpolitiken.

Claudio Martini, president i CPMR och Toscanaregionmen, startade förhandlingarna med en ganska ytlig exposé över de frågor vi har att behandla.

Xavier Gizard, avgående generalsekreterare, gav en bild av vad som är i röret på sekretariatet den närmaste tiden.

Gubbarna avlöstes, när vi valde ny generalsekreterare, en grekisk tjej, som heter Eleni Marianou. Hon rört sig runt om i Europa och har med det en gedigen Europabakgraund, inte minst från norra Europa, där hon senaste tiden arbetat för sydvästra England i Bryssel.

Korridorsnacket antyder att marini som avgår nästa år, avlöses av en Fransyska, inte helt obekant tidigare presidentkandidat i Republiken.

Under dagen ska vi behandla frågor runt den globala krisen, forskning och utveckling.

Transportpolitiken kommer som ett särskilt avsnitt.

Det går inte fort i dessa sammanhang, men jag föredrar, om än små steg i enighet, än att rösta nej i riksdagen. Sen gör dom som dom vill.

Här är vi som ska görat.

Roland Andersson, regionstyrelsens ordförande, Mimmi von Troil och Flanören.

Anders Fast får vara med dagen till ära, han är orförande i NSC:s fiskerigrupp.

Idag är det förmöten inför CPMR:s generalförsamling torsdag-fredag.

CPMR är indelat i ett antal kommisioner.

Västra Götaland är med i två kommisioner, Nordsjökommisionen, NSC, och Östersökommisionen, BSC.

Gun Marit Helgessen från Telemark i Norge(tvåa från höger), rattar Nordsjökommisionen som president.

NSC var först ut.

Huvudfrågan var en Nordsjöstrategi.

Det skulle väl inte bli några större diskussioner.

Jodå.

Det hade uppdagats, att EU:s påfund, var mer raffinerat än det sett ut från början.

I mångt och mycket har regionerna i EU, däribland Västra Götaland, större inflytande över besluten än nationalstaternas regeringar.

Regionerna är kraftfulla lobbyister och varje EU-parlamentariker kommer ju i första ahnd från en region i andra hand från ett land.

Inte minst stora delar av EU-bidragen hateras av regionerna.

Nu slår nationalstaterna tillbaka, med "makroregioner".

Ett instrument för staternas regeringar, regionerna är sidsteppade i förslaget.

Samma diskussion på BSC: s möte.

Frågan kom upp en tredje gång, på de svenska medlemsregionernas möte senare på kvällen.

Nu kommer CPMR:s ledning att konfronteras med frågaan.

CPMR är ju regionernas organisation.

Ska bli intressant att följa frågans vidare hantering.

Resultatet kan väl visa sig tidigast 2011.

Avslutningsvis hade vi lite social samvaro, c:a 350 personer, som alla kom från maritima eller perifiera regioner i Europa.

Svenska Mässan sväljer det och många därtill.

Det tyska valet blev en katastrof för socialdemokraterna.

De tappade över en tredjedel av rösterna.

Di Linke, vänstern och de grönas framgång kunde inte täcka upp.

Tyskland får en högerregering i 4 år.

Die Linke har jobbat i motvind, framför allt i de västra delarna av Förbundsrepubliken.

Nu verkar det som att de kommer över 5%-spärren i de flesta delstater.

Vänsterpartiet här hemma har nog en del att lära av Die Linke.

Die Linke har brutit igenom både historiska vallar och fördomsvallar.

Det har inte varit lätt att ha arvet från SED på sina axlar.

Genom att konsekvent föra en social och rättvisepolitik, har man kommit ut ur småprocentsburen.

Den svenska vänsterns motstånd är betydligt mindre, vi har ju på sin höjd noisat med SED, när det begav sig.

Ett uppfräschat ledargarnityr skadar ju inte saken, en rödgrön majoritet 2010.

Nu börjar drevet mot Barack Obama.

Massdemonstrationer, kampanjer av olika slag, kommunistspöket släpas fram igen.

En obildad och okunnig del av den amerikanska befolkningen marcherar igen.

Nu handlar det om en allmän sjukförsäkring.

Över en tredjedel av amerikanerna har ingen försäkring, de har inte råd.

Obama vill råda bot på detta.

Hans förslag skulle ha slängts på sophögen här hemma.

Så urvattnat är det.

Det tar stor hänsyn till de privata försäkringsbolagen, till dem som redan har en försäkring och inte minst villkoren för den privata sjukvården.

Lika fullt drar kampanjerna i gång, Obama påstås t.o.m vara kommunist.

Hur är detta möjligt?

Ur ett svenskt perspektiv, så ter sig reaktioner i det amerikanska folkdjupet, helt oförståeliga.

Jag tror att en stor del av förklaringen ligger i, att värderingar, tänkesätt har följt människorna genom generationer, från dem som emigrerade.

Många amerikaners förhållningssätt präglades av villkor som är långt ifrån det som är verklighet idag.

”Bliv din egen lyckas smed”, ”The american dream” , rätten att t.o.m med vapen försvara sin egendom och familj, allt detta skapar andra människor.

Vi har svårt att ta in det.

Inte minst tar det sig uttryck i kyrkans(kyrkornas) stora inflytande över människorna och politiken.

Kyrkan har ju inte sprungit benen av sig för att åstadkomma förändringar.

Blad dem som köper TV-tid för att sprida Obamahatet, finns väl en och annan som tillfälligt dragit av den vita huvan.

 Jag hoppas att Obamaadministartionen lyckas, stora grupper har satt sitt hopp till hans presidentperiod.

Skulle det gå den s.k sketvägen, då är det mycket hopp som flyr människorna.

BT, första sidan: "Satsa på snabbtågen",

debattsidan; vår artikel.

Eftersom BT är långsamma med att lägga ut debatten på nätet, så kommer artikeln här:

Proppen ur i Göteborg

Från Västra Götalandsregionens första dagar, har Vänsterpartiet arbetet för att Götalandsbanan ska bli verklighet.

Vänsterpartiet har verkat för att det byggs mer järnväg över huvud taget.

Att slitna och omoderna banor rustas upp och att förbindelserna mellan de olika regiondelarna snabbas upp.

Vårt arbete för att öka järnvägens slagkraft och kapacitet har i mycket haft sin utgångspunkt i miljöfrågorna.

Bilismens utveckling blir allt mer ohållbar.

Klimatfrågorna pockar på en lösning

För all järnvägsutbyggnad har det funnits en stor Akilleshäl, utöver ekonomin, Göteborg.

Lika mycket som vi arbetat för Götalandsbanan, lika stor har insikten vuxit, att det är Göteborg som är flaskhalsen.

Utan en kraftfull utbyggnad av Göteborgs central, som har kommit att kallas Västlänken, blir det ingen annan järnvägsutbyggnad heller.

Vad tjänar det till med höghastighetsjärnväg, om man ändå måste åka buss de sista milen in i Göteborg?.

Nu har en möjlighet givits, att i närtid kunna starta utbyggnaden av Göteborg C, Västlänken.

Kravet är en medfinansiering från Göteborg och Västra Götalandsregionen.

Vänsterpartiet har under flera år enträget påpekat den ohållbara trafiksituationen i Göteborg samt behovet av trängselavgifter.

Detta har tidigare stött på motstånd.

Motståndet har varit hårdnackat, både från Göteborgs kommunledning och kranskommunerna.

Vi vet också att trängselavgifterna kommer att innebära positiva effekter för miljön i Göteborg genom minskade utsläpp av koldioxid och andra hälsofarliga partiklar samt ge minskat buller.

Nu har fördämningen släppt.

Med Västlänk och Älvtunnel i potten, så backade till slut de mest hårdnackade avgiftsmotståndarna.

Det håller på att sys ihop ett s.k ”Västsvenskt paket”, med 50% statlig- och lika stor lokal –finansiering.

Den lokala finansieringen blir i form av trängselavgifter i Göteborg!

Vårt arbete för järnväg och trängselavgifter har fått utdelning.

Nu är man överens utefter hela det politiska fältet .

Även kommunalråden i kranskommunerna, de som företräder SUV-förarna, som ska betala huvuddelen av avgifterna.

En annan poäng är, att också utländska bilar och långtradare ska betala.

Det ”Västsvenska paketet” innehåller vidare, kraftfulla kollektivtrafiksatsningar.

Trängselavgifterna, kommer att till 50% finansiera en infrastruktur och kollektivtrafik, som är framtidsinriktad och hållbar.

Varför denna glädje över framgångarna i och runt Göteborg?

Det talas ju inte om en enda krona till något annat?

Jo, med lösningen i Göteborg, så krattas manegen för Götalandsbanan och andra järnvägsutbyggnader i Västra Götaland.

Nu kan man börja räkna fram den samhällsekonomiska lönsamheten på bl.a Götalandsbanan.

En särskild Höghastighetsutredare, har tillsatts och ska avlämna rapport.

Det finns stora förutsättningar att 40-talisterna, utan allt för stor assistans, ska få stiga på ett snabbtåg från Borås till Stockholm, innan de gör den sista resan med annat färdmedel.

Skälet till de förbättrade förutsättningarna, är att vi är med och finansierar själva.

Alliansregeringen för en hårdnackad politik på området.

Alliansen vill i huvudsak bara bygga vägar, enligt både regeringsförklaringen och det som framkommit i förslag till Infrastrukturproposition.

Ska det bli märkbara järnvägsutbyggnader, också utanför storstadsområdena, behöver vi en rödgrön regering efter nästa års val.

Våga inte lita på Alliansen, vi rödgröna är ett säkrare kort.?

Kjell Eliasson, Regionfullmäktigeledamot

Jennica Vainu 1:e resättare i Regionfullmäktige

Sitter och följer norska valet på NRK:s hemsida.

Rösträkningen går långsammare än hos oss, just nu har man inte ens räknat hälften av rösterna.

SV fick en bra prognos i vallokalsundersökningen, men går inte lika bra i det riktiga valet.

Men ju större orter, så hämtar de upp och jag vet att de är starkast i de största städerna.

Men, det blir en lång natt.

Två opinionsmätningar har presenterats idag.

Sifo ock Skop.

Den ena ger överläge i dubbel bemärkelse för de rödgröna.

Dels är man större än Alliansen, dels når inte KD upp till 4%.

Den andra mätningen ger Alliansen övertaget och KD kommer över 4%.

Gemensamt för båda mätningarna är, att Vänsterpartiet går tillbaka.

V verkar ha en gummisnodd fäst vid 5%-strecket.

Ibland tänjer man ut, ibland är man tillbaka på noll.

Det är dags för hugade Vänsterpartister, de som kan tänka sig att bli ministrar i en rödgrön regering, att träda fram.

I tidningsartiklar, utspel i TV och radio, på bloggar och andra, den moderna tidens medier, stick ut.

Det måste bli slut på det färdigtuggade, transporterat från kongress till Partistyrelse och VU.

Visa en egen profil, låt människorna få veta att det finns gott om ministerkandidater.

Det är inte det minsta farligt om inte en fråga är sönderdiskuterad internt.

Folk har rätt att få veta vem du är, vad som gör dig till en seriös ministerkandidat.

Det skulle också förlösa partiet från en historiskt ingrodd motsättning mellan kollektivet och individen.

Förlösa från mantrat, att man bara "ska föra ut partiets politik".

Sätt inte ljuset under skäppan, stig ut i ljuset!