Är det någon mer än jag som finner det oemotståndligt att gå ut och bara finnas, de här fina höstmorgnarna?

Det kan inte hjälpas, när solen tittar fram, tittar även månget fotobjekt fram.

Nu börjar ljus och himmel stämma.

Nässelfjärilen uppträder rikligt och Isophäcken är favorit nummer ett.

Isopen drar till sig många arter, men den här vet jag inte vad den heter.

Vi

 Solrosorna har många knoppar kvar, det är en enorm kraft i dem.

Vi skriver 1 september idag.

Det är första höstdagen.

Som en sorts sista desperat försök, att hålla sommaren kvar, gick jag ut härom dagen och fotograferade knoppar.

Knoppar är ju ett löfte om att det inte är slut riktigt ännu.

 En av få Läkenalvaknoppar som gick att hitta

Man ställer förhoppningar till knoppar.

De litterärt mest kända knopparna är Karin Boyes.

Hon, på sin puritanska tid, avsåg väl något helt annat, med sitt biologiska bildspråk.

 En Asterknopp, de pretetiösa blommorna tar ofta uppmärksamheten från den vackra knoppen

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

och det som stänger.

 Långt framskriden Ringblomsknopp, lite det samma som med Astrar.

Solhattens knoppar är verkligen egna små personligheter.