Almanckan drar i väg mot jul.

Avslutningarna staplas på varandra.

I PRO:s datacirklar har vi druckit julkaffe och jag har fått ett par lika fina som uppskattade julgrupper av deltagarna.

Centrala pensionärsrådet hade möte igår, sista för året, med revbensspjäll, tjockskurna.

Men mina tankar kan inte släppa det politiska läget och varför det blivit så.

Johan Lönnroth bekräftade uppfattningar som jag försökt formulera för mig själv, när han gästade filosofikafèt.

Det svenska partisystemet, har ingen bas längre.

När våra partier skapades, så hade vi en stor lågt utbildad arbetarklass, som var näst intill livegen.

100.000-tals självägande bönder. En mycket liten medelklass, mest lärare och statens handläggare. Slutligen en klart markerad och uttalad överklass, som ägde och bestämde. Den fete mannen med cigarr och cylinderhatt, var påtagligt verklig.

Även om det fortfarande är industriproduktionen vi ska leva på, så är det inte längre så många som lever av den.

Anställda i industrin är väl nere i en tredje-eller fjärdedel mot vad det en gång var.

Bönderna är utrotningshotade, lärarna är inte frireligiösa. Pensioner, sparande och kapitalförvaltning i övrigt bygger på aktieinnehav.

Kapitalisterna har tagit av sig cylinderhatten och har lyssnat till hälsoexperter och slängt cigarren. De låter nån sitta med en lapptopp och globalisera.

I den nya verkligheten, envisas vi med att formulera politik som om den gamla verkligheten fortfarande finns kvar.

Moderaterna, jag vet inte om de såg det först, men agerade först. De formulerade om sig, blev de nya moderaterna och alla andra tvingades förhålla sig.

Egentligen det som Vänsterpartiet försökte, och i hög grad var på väg att lyckas med, på 90-talet.

Socialdemokraterna har hamnat på efterkälken, får inte längre formulera den politiska dagordningen. handlingsförlamning naturligtvis, när karta och terräng inte stämmer överens.

De borgerliga småpartierna håller på att förtvina. Inga bönder, inga ensamstående lärarinnor som går till Filadelfia, de som går till Filadelfia är så få så de kan synbarligen inte bära upp ett parti.

Mot den här bakgrunden, kanske det blir ännu mera uppenbart, varför V-kongressen måste välja Jonas Sjöstedt till partiledare. Han har det som behövs för att leda ett nytt expansivt vänsterparti, som efter att såren är slickade efter Ohly-perioden, kan ta vid där vi blev abrutna.

Det är inga utopier, att Vänsterpartiet, rätt positionerat, blir den kraft som kan matcha "de nya moderaterna".

Mycket talar för att vi inom kort kommer att ha betydligt färre partier i det politiska systemet, då kan Vänsterpartiet, genom klokt agerande,bli det breda Vänsnsteralternativet.

När man ser på det inre livet i flera partier idag, stora som små, så kan man konstatera, att det är inte de politiska motståndarna som är största problemet, utan de egna medlemmarna.

Ja, jag är väl en sån!