nabbsjuan

Inlägg publicerade under kategorin Franska resor

Av Flanören utmed Tolken - 19 november 2009 23:00

  

En av många Metro-stationer.


Kommer man till Paris via Charles de Gaulleflygplatsen, hittar man biljettförsäljning till RER och Metro på väg ut till RER-stationen.

De har väldigt prisvärda alternativ, som är baserade på antal dagar och zooner.

Lätthanterligt, bara att dra i passagerna.


      

Operan är en knutpunkt, Montparnass-Montmartre en av de tidiga linjerna och ett lite ofranskt stationsnamn.


RER-tåget går in till stan.

Oftast får man åka Metro några stationer för att komma fram till hotellet.

Vissa Metrostationer är även RER-stationer.

En bra linjekarta är ett omistligt hjälpmedel, där både RER och Metro finns med.


      

Sevre Babylone och Pigalle var stationer vi blev hemmastadda på, Concorde var ny.



Metro-nätet är lättförståeligt, men man kommer dit man ska även om man inte förstår.

Linjerna korsar varandra på ett snillrikt sätt, så att det alltid är nära dit man ska.

Vi har tyckt det varit bäst att fokusera på linjernas respektive färg.


Ska man till en plats, och ser att det är gul linje som går där, då fokuserar man på att byta så fort man korsar en gul linje.

Tydliga linjekartor finns i varje vagn.

Svårare är det inte, även om vi någon gång åkte åt fel håll.


Har nog nämnt det tidigare, men jag är fullkomligt förälskad i Metron.

Snabbt, billigt och praktiskt.

Sen kommer man i kontakt med folk från det verkliga Paris, inte bara yppisena i centrum.

Precis som London och andra storstäder så har Paris en turistkuliss.

Flytta dig utanför zoon 2 så får du se vad jag menar.


  

Här avrättades kommunarderna. I dag ett hörn av Pére Lachaiskyrkogården

Kommunarder, försvarare av Pariskommunen, det var här ordet kommunist skapades, en som var för en gemensam kommun.

 

Vid Metrostationen Pére Lachaise, grågul linje 3, ligger en kyrkogård med samma namn.


Vi trodde, att vi skulle vara där någon timma.


Det tog en halv dag!

För det första så är ju gravarna av helt andra dimensioner än här hemma.

Kryptorna, bildar fullkomliga hus åt den som är begravd därunder.

Otaliga kändisar, som Yves Montand, t.ex låg här.


      

Gravplatser för ledare i det Franska kommunistpartiet, den största politiska kraften, på vänsterkanten i Frankrike, efter andra världskriget och under hela De Gaulleeran.


Den politiska vänstern fanns även här liksom minnesmärket över de mördade kommunarderna.

Monument över de stupade i Spanska inbördeskriget, liksom koncentrationslägren i Tyskland.


  

Georges Melies grav.


Väl inne på kyrkogården fick vi en bra genomgång, av en person som skulle titta till graven för rörliga filmkonstens uppfinnare Georges Melies och ett antal andra kulturpersonligheter.

Efter hans information, så visste vi vad vi ville se, ja det visste han med, för vi kunde ju inte undvika att komma in på politik.


      

Monument över offren i den antifachistiska kampen, i Frankrike och Spanien.


Mina förfäders gravar kan tyckas se ganska så futtiga ut jämfört med dessa, där varje grav var ett litet kapell.


          

Kommunarderna, och därefter monument över Nazizmens offer under andra världskriget.


      


Ingen kan gå oberörd på eller från Pére Lachaiskyrkogården.

Den rymmer så mycket historia.

I många fall fasansfull historia.






Av Flanören utmed Tolken - 12 november 2009 23:00

I det här avsnittet av Franska resor, tänkte jag vara riktigt turistisk.


 

"Sänen", som en fransksvensk bekant sa, delar Paris, ger uppgov till ett antal vackra broar, låter sig ge flythjälp åt pråmar, där man kan få en fin kväll med mat och dryck.

Promenader och den hurtigare joggingen finns det utmärkt utrymme för. 


Det finns ju ett antal måsten, som man bara ska se och uppleva när man är i Paris.


    

Ingen tvekan, här har vi två måsten, symboler för Paris.


Högst är Eifeltornet.

Vi kom inte upp första gången vi var där.

Köerna var näst intill oöverstigliga,

Andra tillfället gick det bättre.


  

Har tiggerskorna fackmöte?

Tiggare är ett problem. Men det blir mångdubblat när man upptäcker att de har hallikar.

Ett spödbarn kan bäras runt till olika unga flickor i Tunnelbanan, på de stora stråken eller varhelst det kan nappa.

Spädbarn förstärker ju effekten.

På RER-tågen ska man inte befatta sig med snyggt utskrivna meddelanden om cansersjuka barn som inte kan få vård.

Tiggarna hoppar på vid en station, går av vid nästa, efter att ha gjort ett svep.

Det kan låta hjärtlöst, men hjärtlösheten har vi hos hallikarna och organisatörerna, några cansersjuka barn går inte pengarna till.

 

Eifeltornet var det


Vi var uppe på mittenetaget. Det räckte. Från den nivån såg man det mesta av Paris.

Dock inte andra sidan och bortom Montmartre.

Verkar alltid vara mycket folk vid Eifeltornet, mycket turister naturligtvis, men även skolklasser, hela konferenser verkar göra ett avbrott för att komma upp sig en bit.

Vårt livs hittills dyraste fika drack vi på en gatuservering nära tornet. Kaffe och jordgubbspaj.

Sanningen är inte långt borta om man säger att det var en nolla för mycket!



Helt jämförbar, ur turisthänseende, med Eifeltornet, är Triumfbågen i ena ändan av Champs Elysse.

Man ska bara ha sett den.

Man kan gå upp i den mot en avgift, vi avstod.

Första gången jag såg Triumfbågen live, var 1994. Då kom jag åkande i bil med en Parisare.

Det var kväll.

Han körde i innerfil och i rondellen runt triumfbågen diagonalade han alla 7 filerna.

Det var i högtrafik!

Vi lever fortfarande.

Vi besökte heller inte alla radhuslängeliknande märkesaffärer runt Champs Elysse, där är det minst tre nollor för mycket på prislapparna.


Av museérna är Lovren det mest kända och på Lovren är Michelangelos Mona Lisa mest bettittad.

Det tar sin tid på Lovren.

Inget småstadsmuseum direkt.


       

Hon är inte så mycket för världen, Mona Lisa. Mig överraskade det i alla fall att tavlan var så liten.

Det är oändliga gångar och valv att ta sig igenom.

Den öppna platsen bakom Lovren är ett uppskattat vattenhål.


Det enda raka är att koncentrera sig på det man är mest intresserad av, bestämma sig för vad man vill se.

Vid fint väder, så är innergården mycket trevlig och man får verkligen Pariskänsla.


Ett annat stort och känt museum är Musée d´Orsay.

Här hänger Monet och en hel del av hans kompisar, som Matisse bl.a

Monet och Giverny kommer att bli ett eget kapitel i "Franska resor".


Nu för tiden räknas varuhusen till turistattraktionerna.

Haussman och Lafayette går inte av för hackor, även om jag rekommenderar de lite mindre, som i Le Bon Marche t.ex


Antikmarknaden i Clignancourt är värt ett besök.

Ändstation på lila linje 4, via Pigalle.


       

Både slott och koja behöver tömmas ibland.

Makabert, elefantfoten, som säkert tjänat som paraplyställ högt upp i statsförvaltningen eller hos bourguasien.


Den spänner över allt från slott till koja.

Här ser man att Frankrike varit kolonisatör och tributerna står tätt.

Paraplyställ av Elefantfot och ben, avskyvärt, men så var det.

En hel stadsdel med antikaffärer, gata upp och gata ner, så om inte det vore nog, så har de antikviteter på tvärgatorna med.


Ludwig XIV:s Versailles, ligger en bit utanför Paris, men är klart en av de större besöksmålen.

Man tar lätt RER-tåget, är där inom en timme.

Har man inte förstått orsakerna till Franska revolutionen tidigare, så kan ingen stå i tvivelsmål efter ett besök på Versailles.


      

Versailles är överdådigt.

Mittenbilden företäller fronten på sommarstugan

En enorm vattenprakt, stora vattenytor, kanaler och överallt, vattenkosnt.


Storleken, prakten, parkerna, sjöarna och skulpturer och vattenkonst så långt ögat når.

Han höll sig t.o.m med ett sommarställe i Versailles, vilken kanske kan visa hur stort området är.

Marie Antoinette hade ett eget krypin och där lär många ha krupit både in och ut.


Någonting att äta

Sen ska man ju ha något att äta ibland.

Det finns ett ställe som vi varmt rekommenderar.

Flunch. Det ligger vid Hallarna och är helt fantastiskt.

Metrostation, Chatelet les Halles, då har man det runt hörnet.

Man kan välja på ett 15-tal rätter från hamburgare till fisk, kött eller grytor.

Sen väljer man vilken potatis, pasta, couscous el dyl. man vill ha och en del tillbehör.

Men innan man kommit så långt, har man lagt förrätt och dessert, bröd och dryck på sin bricka.

Urvalet är grandiost, fransmännen kan desserter.

Nästan ett litet varuhus, innan man kommer till huvudsaken.

Genom en kassa, där den största överraskningen är att det är så billigt.

Trerätters med vin och bröd och kaffe efter, klarar man för 10-11 Euro.

Då har man ändå inte valt det billigaste, snarare på övre halvan.

Sen står man framför serveringsdiskarna.

Ombackning är tillåtet!!!


  

Bilden är tagen när Flunch var stängt.


Det är en enorm puls, man slussar igenom 1000-tals matgäster.

Vid ett tillfälle när vi tyckte att det såg väldigt trångt ut, så hittade vi en grupp bord som var tomma.

Va! Ser inte folk de här.

Vi satte oss. Blev betittade, och förstod varför, när vi såg en skylt, ”avdelning för homosexuella”.

Maten smakade bra och ”de homosexuella” störde sig inte på oss och inte vi på dem.

Av Flanören utmed Tolken - 5 november 2009 23:00

Vid våra tre gemensamma Parisbesök, har det blivit picknick i Jardin du Luxembourg.


  

Det är Pariskänsla i den här bilden.


Proceduren har varit densamma varje gång.

Metro linje 12 till Sevre Babylon.

Kort gångavstånd till Le Bon Marche med Le Grande epicerie.

Det är som det låter, en speceriaffär.

De har allt.

Man traskar runt till de manuellt betjänade diskarna, för charketurier, ost, bröd, vin och fisk mm.


En normalpicknick för oss, består av;

Bröd, vin, vatten, Cantalost, Rillette du Porc, Sausisse de Strassbourg, tomater, Crevettes de Seychelles.

Brödet är Pain baugette, Strassbourgkorven är av Knackerstyp, räkorna är bamsar. Rilleten hittar du ett recept på här.


Ryggsäck eller kasse bör man ha med sig, liksom glas, assietter, servetter och bestick.


Jardin du Luxembourg ligger två Metrostationer bort, men inte oöverkomligt att gå.


      


I parken sitter folk och spelar kort, bräde, chack m.m

I borden finns infällda spelbräden för olika spel.

Unga par får sig en tillfällig fristad.

Det är inte självklart att man får sig ett bord på en gång.

Vi har bl.a suttit på parkbänk och väntat.

Det kryllar av barn från daghem och förskolor.

Och i de mer öppna områdena ligger folk och solar, eller kör radiostyrda båtar på den lilla sjön.

Gångstråken är kantade av skulpturer.

Parken har ett antal kaféer och t.o.m en barnteater.


I fonden ligger en utlöpare till Assamble National.

Vi tycker oerhört bra om Jardin du Luxembourg.


I samband med Grand Epicerie, måste man nämna Dehillerins köksredskapsaffär.

”Hela Paris” handlar där.

Ja, i alla fall restaurangägare, kockar och andra som sysslar med professionell gastronomi.

De har ett fantastiskt sortiment, hög kvalitet och mycket manuell betjäning.

Man går runt och skriver upp på en inköpslista vad man vill ha, sen köar man vid en disk där man får sina saker plockade och inslagna, fantastiskt inslagna.

Sen är det till nästa kö, för att betala.


  




Av Flanören utmed Tolken - 29 oktober 2009 23:00

  

Sacre Coeur i solnedgång.


Det gick några år, från besöket på Franska höglandet.

Det började suga i Frankriketarmen igen.

Egentligen var första Parisresan ett infall.

Vad jag kommer ihåg, var det inte så långt mellan tanke och handling.

Vi flög billigt med Fly Me, hade bokat ett hotell vid Pigalle.

Vid varje Parisbesök, har det handlat om 3 nätter.

Gångavstånd till Montmartre, som det här inlägget kommer att handla om.

Vi var i Montmartre vid alla Parisbesöken.


Det är ju klassiska konstnärs-och författarkvarter.

Idag har mycket av det flyttat till Montparnasse.

Vad det finns gott om är turister.

Vi hade blivit varnade för turistfällor.

Restaurangerna t.ex

Om någon restaurang hade mer än en Fransk klassisk rätt, skulle man passa sig.

Vi hade tur, hittade trevliga, genuina ställen med bra mat och trevlig omgivning.

Man får räkna med att betala för Montmartre.


       

Vingården, trottoarerna fyllda med uteserveringar, porträttmålare.


Det finns en vingård i Montmartre.

Väldigt uppmärksammad, vinet kostar sådär 350-400 kronor flaskan, men inte värt en krona över 60.



I de mer frekventerade kvarteren är det uteserveringar, gata upp och gata ner.

Konststuderande ställer ut sig som levande statyer.

Hade sett det på La Rambla i Barcelona tidigare.

Födkroksmålare satt över hela torget Place du Tertre och målade porträtt.

De var många, satt där varje dag tydligen, så det fanns efterfrågan.


Mera blygsamma aktiviteter pågår i varje gathörn.

T.ex en tjej som dansade i vackra kläder och hennes pojkvän spelade.


           

De här två ungdommarna stötte vi på, lite vid sidan av allfartsvägen. Fullt med folk i trapporna.


Säger man Montmartre så kommer man inte från Sacre Coeur.


Denna mastodontbasilika som syns över hela Paris.

Från sin höga position ser den ut som huggen direkt i berget.

Där pågår religiösa aktiviteter dygnet runt, en hel del enskilda.

Kristna från världens alla hörn uträttar sina religiösa behov.

Runt den samlas mycket folk och i de stora trapporna ner mot Pigalle är det fullt med folk, natt och dag.

Man kan gå upp i kupolen, även om vi inte gjorde det.

Paris bästa utsikt.

T.o.m från Eifeltornet så får man titta upp mot Montmartre och Sacre Coeur.


   

Pigalles Metrostation och inte långt därifrån, transvestiter som demonstrerade för sina rättigehter.


Pigalle har allt mer degenererat.

Idag trängs porrshoparna med olika typer av halv-eller helbordeller.

Möjligen uppblandade med en och annan sanbbmatsaffär och ett stort utbud på godis och bakverk på mandel.

Fantastiskt gott!

Det mest anständiga stället är Moulin Rouge, som en gång ansågs som syndens näste i Paris.



Utmed gatan från Pigalle ner till vårt hotell, hoppade vi till en dag.

”Affären”, stod det, med inramning i gult och blått.

Jodå en affär som sålde Lingonsylt och Dalahästar.


  

Det här var ju inte vad man hade väntat sig, en Svensk affär.


Vi bodde på Hotell Duperre vid två av våra Parisbesök, tredje gången flyttade vi lite närmare centrum, till Pelletier och Hotell Pelletier.

Det låg nästgårds till de stora varuhusen, Lafayette och Hausmann.

Men det blir en senare historia.


Varning!!!

Första gången, skulle vi fulla av entusiasm, gå upp till Montmartre.

Så fort vi passerat Pigalle, började det stiga.

Gatorna gick i zick-sack och gående kunde ta trappor.

Vilka trappor! Många trappor! Branta trappor!

Nej det var inget för vanliga dödliga.

Hädanefter tog vi Paris utomordentliga Metro.

Linje 12 från Pigalle till Larmack-Canlaincourt.

På stationen Larmack får man åka en stor hiss för att komma upp i gatuplan.

Undvik rusningstid och lämna cellskräcken hemma.

 

Jag återkommer till Paris Metro i ett inlägg senare. Kan väl avslöja att det uppstått något som liknar ett kärleksförhållande till både Metron och RER:en.


Av Flanören utmed Tolken - 22 oktober 2009 23:00

2000, på hösten styrde vi mot Franska höglandet.

Arbetskamraten hade sålt huset i Piriac, så vi sökte nya mål på nätet.

Vi hamnade i Chaziex, 100 km söder om Clermont Ferrand.


Via Kielfärjan, övernattning i Prüm i SV Tyskland, Luxenburg(full tank med billig bensin) och Franska Auto Routes så kom vi fram på idealtid, 16.00


Huset var ett trevåningshus.

Inte så många kvadartmeter på varje plan, men trevligt.


  


Byn bestod av tre gårdar, några hus som vårt, som hyrdes ut till turister.

Byn hade en arg hund.

Stor, svart, lösspringande med ett skall som fick ryggmärgen att smälta.

Stötte bla. på honom när jag skulle gå ner till Loires biflöde Allier och fiska.

Han gick till attack, men Ron Thompsons 10 fots haspelspö träffade perfekt, under bifall från ägarinnan.

Han drog sig tillbaka in i sin skrotbil till koja.

Fortsättningsvis gnydde han bara när han såg mig.

Det hade regnat ganska mycket, så Allier hade lerigt högvatten, inte några bra förutsättningar för Bass, som var den fisk jag var ute efter.


Byn låg på en avsats i en sluttning ner mot Allier.

Helt enorm utsikt och vid promenader uppe i berget, ökades upplevelsen.


  

Koncentrationen av hus i bildens mitt är Villeneuve de Allier, BagarBertas hemvist. Till höger i bilden syns St Ilpiz gamla kyrka på en avsats. Vår by ligger precis utanför högerkant på bilden.


Det var inte mer by än vad jag beskrivit, men varje morgon kom en gumma i 80-årsåldern med ett hundratal får och getter, som skulle på bete i bergen.

Samma procedur, fast tvärt om på kvällen.

Det var en krutgumma, läderhud på de synliga delarna av kroppen.


  


Vår hyresvärd hade beklagat sig över att det var enochenhalv km. till Boulangeriet.

Hur många svenskar är vana vid att ha nybakt bröd och doftande Crosianter kl. sju på morgonen, så nära?

En morgon handlade vi samtidigt med en grannfru.

Vad hon handlade!

Ett stort fång Baugetter, kaffebröd och mer där till.

Vad skulle hon med allt det där till?

Det gav sig.

Det började komma bilar förbi vårt hus.

Efter en stund så såg vi massor av folk i olika åldrar skörda byns vin.

Det var vinskörd och då gick det åt mat.

Folket var släktingar till dem som bodde kvar i byn.

Ritualen upprepades varje år, sades det.

F.ö var traktens vin ingen höjdare, passade bäst till feta charkuturiprodukter.


Mellan oss och Villenuve de Allier, där vi köpte bröd, låg St Ilpiz.

Byn syntes på långt håll med sin gamla kyrkoruin uppe på en avsats.

Även därifrån hade man en fantastisk utsikt.


Vi gjorde utfärder.

Till Cantalbergen, med min favorit Gruyérost, Cantal.

Man färdas uppe på kammarna och har en enastående utsikt, hisnande.

Bergen på det Franska höglandet är vulkanberg.

Det ger dem en alldeles speciell karaktär.

På sina ställen svart vulkanmassa i dagern, på andra ställen böljande landskap.


  

Med Trangiaköket i Cantal. Skivan på stenbordet, var en karta över Cantal. 


Till Le Puy en Velay, en stad med statyer, kyrka med mera uppe på smala bergstoppar.

Våghalsigt.

Där lyckades jag hitta en fiskeredskapsaffär, som hade ”en klädder Giantkiller”, Mepps statusspinnare. Obetalbar på Gädda.

Tyvärr ligger den på Tolkens botten, efter att jag inte sett upp med en splittande tafs.

Slurp, så var den ett minne blott, efter kast från båten.


Till Thiers, känd för två saker.

Sin knivtillverkning och flortunna gardiner.

Det blev både knivar och gardiner, varav jag har en och annan gardin i synfältet just nu.

De är perfekta, släpper in ljuset.

Deras paradfiskekniv ligger tryggt i min dragbox.

Av och till använder vi deras köttbestick LAGUIOLE.


Brioude låg ju nästgårds, men intressant.

Inte mindre intressant med sin välsorterade fiskeredskapsaffär.

Där blev det ett antal besök, några Meppsspinnare varje gång.

Mepps är ju ursprungligen ett franskat företag, men har idag sin huvudsakliga verksamhet i USA.

Minns också att vi köpte honung på marknaden.

Säljaren garanterade att den var no crisallisé, men lika fullt så tog det inte lång tid innan den var mera socker än honung.


        

Le Puy en Valey, knivar från Thiers som fått spridning till Sjuhäradsbygden och katedralen i Brioude, Notre Dam.


Vi tycker det är speciellt att laga mat utomlands, i självhushållslägenhet/hus.

Redskapen är ungefär detsamma, råvarorna likaså som hemma, men det är ändå lite speciellt.

Styckningsdetaljerna skiljer.

Andra dofter, andra metoder.

Chark-och ostdiskarna är en attraktion i sig.

Fransmännen köper t.ex väldigt små mängder ost, bara det de ska konsumera direkt.

Liknande är det med många andra matvaror.

När jag ville ha ett halvkilo av den lagrade Cantalosten, då frågade tjejen flera gånger innan hon fick klart för sig att det var ett halvkilo jag ville ha.

Tänk om jag gjort som hemma; ett par olika ostar på vardera kilot!

Det hade hon inte klarat.

En favorit, blev de stekklara oxfärsbiffarna, buef hachè. Rejäla och mycket goda.

Klara konkurrenter till Danska Karbonade.

Äggen är ett annat kapitel

Det är lag i Frankrike på att höns, inte bara ska vara frigående, utan ska vara det utomhus.

Mörkare gulor får man leta efter.


Otaliga pickenickar blev det, baugette, ost, tomater, säsongsgrönsaker och carkuterier som bl.a Rilletes med lämplig dryck.

Vinet  liksom all alkohol kan köpas i vilken matvaruaffär som helst.

Men även de största supermarchèerna, har inte mer än en bråkdel, av Systembolagets sortiment.

Å andra sidan, det dom har, det har dom ju där.

Vinet är inte billigare, snarare är de lite bättre sorterna, +70 kronor, dyrare.

Kommer man till en vingård är det naturligtvis billigare.


Nästa gång träffas vi i Paris och skriver 2006.

På återseende.









Av Flanören utmed Tolken - 15 oktober 2009 23:00

Hittills har vi varit i Loiredalen , St Emilion och en Atlantö på våra franska resor.

Det fanns intressanta besöksmål på närmare håll.


La Boule är inte så mycket att orda om, en lång sandstrand, en mur, bakom den en esplanad, därefter husfasader.

Bakom en sådan husfasad sitter bl.a Bodil Malmsten och våndas över att hon inte kan sälja lägenheten och flytta därifrån p.g.a krisen.


Men La Turballe och Guerande är mer genuina och där finns mycket substans för en besökare.

Guerande är en liten vacker stad med en lång historia.

Inneslutet av en stadsmur, ligger en mycket gammal stad, som klarade sig bra från krigen.

Man kör in i staden genom valv i muren och känslan av genuin miljö infinner sig omedelbart.

Guerande är också känt för sin salttillverkning.

Saltbutikerna ligger minst lika tätt som Polkagrisaffärerna i Gränna.

Mycket annat man kan göra med salt ingår även i stadens kärnverksamhet.

Saltbassängerna täcker stora ytor mellan Atlanten och staden.

Här framställs Sel du Guerande.

Fortfarande i slutet av 90-talet, en i hög grad hantverksmässig framställning.


    

Saltbassänger och stadsmuren i Guerande.

 

La Turballe är en kraftfull fiskeby. Stora trålare, men även små och medelstora båtar.

I fiskehamnen finns en infrastruktur för fisket.

Lagerutrymmen, fryshus och marknadsplats, liksom kontor och andra faciliteter för branchens aktörer.

I bjärt kontrast till Piriacs småskalighet och Lerats familjefiske.

Feskekörka i Göteborg kan väl betecknas som förmak till sin motsvarighet i La Turballe.

För en Nordisk besökare, så blir det många fisknamn på Franska,  helt okända.

Många sorters musslor.

La Turballe liksom Piriac rymmer många fritidshus.

Atlantkusten har sin dragningskraft.

Som en bjärt kontrast till de stora Trålarna, sitter ung som gammal och metar i hamnen.

Det flyter mycket bråte i vattnet, så jag frestades inte att göra dem sällskap.


  

Fiskehamnen i La Turballe.


Tillbaka i Piriac sur mer.

På våra promenader fram till byn passerade vi ett landmärke.

Ett ensamt hus precis ovanför strandlinjen.

Det sa oss bl.a att nu är vi halvvägs.

Med Atlanten utanför kökstrappan, så låg det i önskeläge.


  

Ensamma huset stiger upp ur Atlanten.


Nästgårds, på promenadavstånd söderut, ligger Lerat.

En liten fiskeby, med småskaligt fiske.

Man och hustru, var inte ovanligt.

Dit gick vi i gryningen en dag för att äta frukost.

Ett minne har stannat kvar:

Mannen som kom gående längs stranden, stannade upp mitt för oss när han såg att vi satt och åt.

Han lyfte symboliskt på kepsen och utbrast: Bon Apetit.


  

Bon apetitmannen i starkt motljus och bilden är scannad från dia, liksom föregående bild.

 

De två senare bilderna är mina egna, scannade från dia, de övriga från någonstans i cyberspace.


Det här blir sista avsnittet från Piriac och Atlantkusten.

Nästa gång träffas vi på Franska höglandet, 100 km. söder om Clermont Ferrand.

Av Flanören utmed Tolken - 8 oktober 2009 23:00

1996 i september åkte vi själva till Frankrike.

Huvudattraktionen skulle bli och blev Bordauxområdet.

Vi åkte nerigenom(från Piriac sur mer), hade egentligen tänkt att ta en dag i det verkliga Bordauxområdet, men en färja som redan gått, gjorde att vi körde direkt på St Emilion.

Vi fick tag på ett hotellrum, i anexet till ett hotell, med utsikt över staden åt ena hållet, åt andra hållet så tittade vi rakt ner på vingymnasiets anläggning.

Vi hade tur, samma dag som vi anlände startade vinskörden.

Sådant går inte att planera månader i förväg, man ska bara ha tur.


    


St Emilion är bara vin.

Kommunens administration, liksom affärer, som inte sålde vin, låg utslängt en bit från stadsmuren.


Varenda plätt, om än bara 10 kvadratmeter på en berghylla, var vin.


Den gamla kyrkan låg mitt i byn och framför den Place du Marsche, med restauranger och kafeer.

Det blev Buef Borginogne, Coc au Vin, Cassolet, Assiette du charceture, Confit du Canard och en hel del till.

Restauranger var det ingen brist på och vinet kostade bara dubbla priset mot i affären.



    

Place du Marsché, har borden på torget och restaurangerna ligger runt omkring.

Vinförsäljning från vinkällare mitt i staden.


Vi tog naturligtvis några turer ut i vinlandskapet på morgnarna.

Dimman lättade, först på höjderna senare nere i dalarna.

Så fort dimman lättat vidtog vinskörd.


Vid ett tillfälle, vi hade väl tur, såg vi ett stort gäng ungdommar komma på traktor och vagn.

De stannade, just där vi var, ungdommarna var från vingymnasiet.

De skördade på traditionellt sätt i träkorgar, som tömdes i större korgar som bars på ryggen och tömdes i  ännu större behållare för att köras hem.

Vi följde med och det var då vi förstod, fullt ut att det var våra grannar på gymnasiet.

Lite kul med ungdommarna, alla var inte klädda för vinskörd, en tjej t.ex hade guldränder på sin byxor.

Bättre lämpade på diskoteket!!!


Vi köpte vin till hustruns 50-årsdag, som skulle firas när vi kom tillbaka till Piriac.

Först köpte vi ett, Chateau Moulin St Georges,

sedan hittade vi i kommnens försäljning, Maison du vin, ett ännu bättre, Chateau Cap de Mourlin, 1980.

16 år, på väg över i tegelrött och lättdrucket.


Vi missade proklamerandet av att vinskörden kunde börja.

Från ett torn, så blåser man i lurar, klädda i traditioella kläder.

Det är en viktig ritual, varumärket St Emilion vårdas ömt.


Inne i staden, eller ute på vingårdarna kan man köpa till förhållandevis humana priser, ner till en tredjedel av priset på Systembolaget.

Vi köpte en låda av Chateau Ausones tredjevin, Chateau du Fonbel.

Vi hade läst om det, det hade nyss fått Grand Cruklassificering och var underskattat.

De vet sitt värde, inte alls lika lätt att få prova.

Säljarna vill först övertyga sig om, att man kommer att köpa.

St Emilionvinerna är inte billiga.

Det finns inte många under 400 kronor på Systembolaget.


En annan specialitet som även rymdes innanför stadsmurarna, var Macarons.

En mandelkaka, ofta i olika färger, som fullkomligt smälte i munnen.


  


Trots att staden var backig och det ständigt kändes som man hade motlut, så var den lättpromenerad.

Härliga utsikter, både in mot staden och ut i vinlandskapet.

Det fanns inte många meter, utan att ögat  hade något intressant att fästa sig vid.




Av Flanören utmed Tolken - 30 september 2009 23:45

Eftersom vi bodde ute vid Atlanten och hade vatten i 50% av vår svängradie, så var det Loiredalen som gällde vid utforskandet av Piriacs omgivningar.


Vi hade läst om ett bra vinslott, i Muscadet du Sevre et Maindistriktet.

Vi tog en tur och besökte även Clisson, en bergsstad, mer påminnande om Italien än Frankrike.


  


Clisson hade magnifika utrymmen för saluhall och även innehåll.

Kuriöst, så besökte vi en husgerådsaffär.

Vi bevittnade blivande brudar, som valde från en lista med presenter.

Affären var lite inriktad på nygifta.

Vi köpte en annorlunda korkskruv!

Staden var mycket backig, men vacker och vi var yngre då.

Hade klarat sig bra från krig och förstörelse.

Minns också, att vi åt middag på ett ställe som hette Le Cascade. Det låg vid ett litet vattenfall i ett biflöde till Loire.

Maten var bra.


Innan vi kom till Clisson, så besökte vi Chasloire.

Slottet hette så, men deras viner hade andra namn.

En härlig vinkällare, med ett stort provningsrum, ett rustikt bord och vinstocksrötter till ljusarmaturer.

Vi träffade ägardottern och det blev en del handlat.

Muscadet du Sevre et Main har blivit ett vitt favoritvin av det lättare slaget.


Vi har stannat till på flera andra ställen i dalen, både smakat rött och vitt, handlat en del, avstått i andra fall.

Det verkade vara en tendens, att de som tidigare producerat ”lantviner” gått över till fruktodling.

Jag tror aldrig att jag varit med om en sådan sortflora som här nere, inte bara hos odlarna, utan även i affärerna.

Inga plastäpplen där inte.



Längre in i dalen ligger en stad, Samur.

Den är sagoomspunnen och ett slott, magnifikt, ligger högt på en berghylla.


  


Det är ett av Frankrikes största.

Jag hade nöjet, senare, att guida och informera en gymnasieklass från Samur, på jobbet.

De hade ett utbyte med Bäckängsskolan.

Vid ett senare besök, så kollade jag skolan de kom från.


Någon stans mellan Samur och La Fleche stannade vi inför åsynen av grottor huggna i sandstensberget.

Folk hade bott där.

Stora vinkällare inrymdes i markplanet.

Vi gick en liten tur upp i berget.

En aggressiv hund gillade oss inte.

Ägaren, en äldre man, tog tag i honom och låste in den.

Han ursäktade sig och frågade om vi ville smaka på hans vin.

Med en ingång som till ett växthus, hade han en stor grotta där han förvarade både rött och vitt vin.

Vi smakade, han talade bara lite Norska!!!, vi inte särskilt bra Franska.

Varför Norska?

Han hade tydligen varit allierad agent i Norge under kriget.

Vi förstod av gester och åthävor, att det varit farofyllt.

Innan vi lämnade honom så fick vi några flaskor vitt vin.

Det kom att få heta ”Gubben vin”.


I La Flesch övernattade vi på ett gammalt hotell, med en fantastisk inredning.

Rummen var som våningar och sängar och möbler från 17-1800talet, förmodligen ämnade åt slottslikande förhållanden.

På väggarna hade man vävda tygtapeter, men på golvet hade man lagt tjocka heltäckningsmattor!

Vid surfande, så har jag förstått att hotellet helrenoverats och den imponerande inredning finns inte kvar.

La Flesch är en garnisonsstad och Henrik den  5:es livregemente. Idag verkade man ha officersutbildning.


  

Garnisonen i La Flesch


Vi såg mammor följa gossarna till regementet, efter att ha ätit middag på hotellet.


Det är bördigt i Loiredalen, grönsakerna är väldigt tidiga och dalen gör skäl för namnet ”Frankrikes trädgård”.


I St Nazaire åkte vi över en bro.

Första och andra gången vi var nere, kostade det 10 FrF att passera.

Tredje gången var det gratis, bron var betald!


Den här lilla rapsodin från Loiredalen, fördelar sig egentligen på 3 olika besök, men det skadar inte saken att väva ihop det.





Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Kategori


Skapa flashcards