Har lagt in en bild från dagens(den 1 aug.) slåtter här på Nabben, som presentationsbild.

Ett fylligare inlägg från slåttern med bra uppställning och fint väder kommer senare idag.

Nu ligger Sjötorps ängen på skår. Någon har börjat dra ihop.

Utan snus men även i behov av tillbehör till kvällens sill och färska potatisar("sur grädde"), åkte vi in till Konsum i Dalsjöfors.

Tog med kameran, i fall Svanarna skulle vara synliga.

På ditvägen gjorde vi en avstickare till Sjötorp. Kan ju alltid ta nån bild på den slagna ängen.

Blev bilder från Sjötorp, men Svanarna var tydligen i de inre regionerna, där de mest hållit till sen ungarna blivit större.

Vi har sena potatis, så det blev andra gången vi tog till dem. Trodde de skulle vara pottekulsstora, när de blommat en vecka. men det var fin färskpotatisstorlek på dem och de åker in med skalet på.

Så goda!

Lite hemkryddat brännvin, kvar sedan i julas, fick akompanjera.

Vi har inte mer potatis i landet, än att de konsumeras efter hand av oss eller yngre generationer.

Vi var i slutfasen av slåttern, skår vid skår vittnade om vad som förevarit. Jag såg bilden framför mig med sjön i bakgrunden och fem slåtterkarlar på rad.(Jag var nummer sex). Hela ängen nyslagen i förgrunden.

Bengt! Jag hämtar kameran. Ja gör det så kan vi(hembygdsföreningen) få lite bilder också.

Dystert, dystert, kameran kom aldrig med. Var en hel del att tänka på, i material och kläder, beroende på vädret bl.a

Jodå, det gick inte många minuter, innan regnställen åkte på. Hela slåttern i regnkläder.

Det gick faktiskt ganska bra, man får gilla läget och även ha lite roligt åt situationen.

Sista halvtimmen! Nu kan vi inte bli blötare! Ordförande Bengt ville ha ut några skåror till.

Det fick han ,även om det blev ett stycke kvar närmast sjön. Vi konstaterade, att med tre liar till hade vi kunnat bada, utan att behöva gå i högt gräs.

Vi hade lika många räfserskor, som liemän, men deras jobb blev inte så betungande, eftersom vi lät allt lieslaget ligga Det skulle tas om hand senare. När det förslagna var ihopdraget och bortkört, så var deras värv till ända.

Hustrun tog räfsan, det dåliga vädret var till hinder för liedebuten.

Väl ombytta i torra kläder, väntade ett gediget matbord, med alla de sorter, väl värdigt arbetsfolket.

Synd på det där med kameran, men en Äsperedskille har filmat hembygdsföreningens aktiviteter hela året, så också idag.

Han ska klippa ihop en halvtimme och ge till föreningen, ja även lägga ut på Youtube. Flanören fick breda ut sig om slåtter och lie. Var ska sleven vara, om inte i grytan?

Det får bli desto mer bilder från vårt gille nästa lördag.

Ett litet stycke öster om stora ängen, har fått fungera som träningsvall för mig ett par mornar. I går morse hade jag fått på bra blad på båda liarna, man kunde med en viss lätthet lägga meter skår bakom sig.

Uppe till höger i bild syns f.d Yngves torp, som marken tillhörde en gång i tiden. Yngves torp omnämndes härom dagen här.

Fick idén om handikappbassäng, för det är ju arbetsträning efter att kroppen ställt om beroende på den skadade handen. Andra muskler och rörelser, har använts.

Duttarna som syns i skåren är hopsamlade genom att man med fötterna samlat upp en dutt och lagt in i skåren. En idè från Youtube och den passar bra som avlastande rörelse när man blivit lite trött. Man räfsar sedan ihop ett antal duttar till små stackar, eller "såtor" som min mor dialektalt hade med sig från dalboslätten.

Eric, yngsta barnbarnet, skulle sagt; nu subbar du med fötterna farfar.

Idag är det slåtter på Sjötorp.

Himlens portar ska öppna sig, alla prognoser är entydiga. Det blir slåtter i regnkläder, men den goda maten efteråt, är under tak.

Får se hur mycket folk som kommer, det brukar inte ens vara trängsel i solsken, så jag har mina dubier.

Några bilder från i går kväll på vår äng som ska slås lördag åttedar.

Betydligt mer än på Sjötorp. Vi kanske får nagga på söndagen med.

Vad som inte framgår på bilderna är en ytterring med blandad vegetation, 5-10 meter bred. Det blir kvadrat av det med.

Efter att ha gjort en "prototyp", presenterad här tidigare, så var det dags för att samla erfarenheterna, justera misstagen och det blev en riktigt bra lie.

Betydligt längre än de som finns på marknaden eller hänger i uthusen.

Översta Knaggen(handtaget) ska gå till munnen, när bladet är på.

Det är svårt att få tag på riktiga lieblad idag.

Knaggarna är av Vidos modell, en Kanadensk entusiast.

Ritade av dem och ett gammalt karbonpapper fyllde sin funktion, när de skulle avbildas på ett stycke Aspeträ.

Jag har haft tur. Vid köpet av en lie på en loppmarknad i fjol, så blev det både ett 70 cm:s blad,   Igelforslie, och ett 80 cm:s Ljungdahlsblad.

Båda gamla Svenska blad, 3-skikts, jämfört med de pressade "plåtblad" som oftast förekommer idag. Tyvärr är tillverkningen nedlagt  sedan länge. De nya som finns på marknaden är tillverkade av Fux i Österrike.

Men de är tröga att slipa, hårt stål, men när man är igenom har man vasst länge.

Skälet till dagens sena inlägg, är att jag gick ner till vår äng i morse och testade. Hade mest slagit på tomten innan.

Lien på bilden var en fröjd att slå med, även om kroppen legat av sig, när jag gått med handen.

Prototypen, hade jag satt just ett pressat blad på, men det var för vekt för grov vall.

Men till hackeslåtter(ojämn terräng och småväxt) är det utmärkt.

Blir nog träning i morgon också, för på lördag är det slåtter på Sjötorp i Hembygdsföreningens regi.

Vi var med i fjol, då hade jag en "köpelie" av plåt. Fick gå krokig och ryggen på en 70-åring tar stryk.

I år får jag väl, trots tjänlig ergonomi, ta det lite lugnt, för, som sagt, kroppen har inte fått vara igång som den brukar under konvalecensen.

Lördag, "åttedar", är det slåtter på Nabben.

Det var några år sedan sist. Många ställde entusiastiskt upp, men när lättölen byttes mot starköl, så låg många raklånga i gräset med en ölburk i handen i stället för att slå. Det var "ryggen".

I år gör vi ett nytt försök och bjuder även in våra badgäster från grannbyn och allmänhet i närområdet.

Medhavd picnickorg är påbjuden.

Tror det kan bli riktigt trevligt.

Vi får nog ta det lite lugnt, kände idag att det är ganska mäktigt. Fåren har gett marken näring och det är en helt annan kraft i växtligheten, än vad det var förr.

Aveldningen i våras lämnar även sitt bidrag.

Men inte över allt, så vi ska nog få gräs till varje lie så det passar.

Tyvärr har våra fårhållare gjort sig av med sina hästar, så vi har i nuläget ingen mottagre av det slagna. För grovt för kor och får.

Slåtterdagen börjar med slipning hos oss. Många liar behöver egentligen inte slipas, utan bara brynas med ett bra bryne.

Slipstenen ska egentligen bara användas när man gått i sten, rostangrepp eller på annat sätt har fått en ojämn egg. Ett bra handbryne, eller Sänna, som man säger på många håll, klarar det enklare, att bara få vasst.

Skulle väl tro, att som från Sjötorp i fjol, det blir lite här på bloggen från båda begivenheterna.

Extrabilden, är den affisch, som hustrun och jag lovat iordningsställa och sätta upp.

Nu ska vi ut och sätta fast pappskivorna på spetsade bräder. Därefter blir det en kortare tur i närområdet. Sex skyltar blev det.

Innan den olycksaliga händelsen för två månader sedan, köpte jag en planka 2000*145*45 Askvirke, nersågat till fyra ämnen 35 mm stycket.

Avsikten var att tillverka var sitt Lieorv till mig och hustrun.

Vi fick blodad tand efter slåttern på Sjötorp.

Det är 30 år sedan liarna var framme sist.

De vi hade var plåtliar, med för korta och tunga orv.

F.ö är de heller inte avpassade för kvinnor.

En man behöver c:a 48-52 cm. mellan knaggarna(handtagen). Kvinnor behöver 42-44 för att få en bekväm arbetsställning.

De färdiga plåtliarna har bara en storlek, 50 cm mellan knaggarna.

Men jag hann inte så långt. Hade bara hunnit hyvla första orvet, mitt naturligtvis.

Innan olyckan.

I onsdags testade jag, om det skulle funka med en arbetshandske på vänsterhanden.

Hyvlade ytterligare, avverkade för Lieringen och gjorde ett hål för Tangen. 

Tillverkade två Knaggar, av de 32 cm. virke som blev kvar, närmast prototyper, med provisorisk infästning(två skruvar). De ska egentligen få en tapp som försänks i orvet.

Vid Tangen ska jag lägga en plåtförstärkning, eftersom det är den svagaste punkten.

Orvet är 168 cm. långt. Plåtliarna är sällan mer än 140 cm!

Med den här Lien kan man gå rak och slå. Det är tröttande i onödan att gå med krum rygg, framför allt om man ska slå lite mer.

Bladet har jag köpt på Blocket, tillsammans med 6 andra. 500 ett för allt. Köpte även ett par fina paddlar till kanoten av samma säljare, som bara bodde  2 mil bort i Brämhult, var aktiv Kristdemokrat, men det fick jag ta till samma pris!

Bladet på bilden är ett av dem, c:a 70 cm. Min far mejade med 90 cm:s blad, men 70 cm. är det längsta man kan ha om marken är lite ojämn.

Lien får väl ses som en prototyp i sitt nuvarande skick.

Bl.a ska material på orvet mellan nedersta knaggen och bladet arbetas bort till en i det närmaste rund form. Bl.a fär balansen. Som den är nu är den lite framtung, med längre blad på.

Vänsterhanden och fingrarna hängde med bra. Men det kommer att ta ett tag tills hjärnan riktigt har fattat att jag vill ha igång vänsterhanden nu. Två månader med en hand har satt sina spår.

Bladet är ett Norskt smidesblad, av fabrikatet Hamre. De är de enda i Skandinavien som tillverkar blad numera. Det här bladet är sedan 1960-talet. "Diamant" var produktnamnet och har gått ur handeln.

De flesta Liebladen idag, tillverkas i Österrike, på ett företag som heter FUX. Men gamla Svenska märken, som t.ex. Ljungdals, säljs fortfarande under sina gamla namn..

Bladet är vasst. Jag är riktigt stolt. Slipningen har lyckats. Slog lite olika sorters gräs och det bet fantastiskt bra. Dock blir Lien lite framtung och vänsterarmen tröttnar. Man styr ju med vänstern och den hängde inte med så länge. Var också lite orolig för överbelastning.

Tänkte tillverka en till hustrun nu också, innan vintern, så hon kan drömma ljuva sommardrömmar om den!

Den kommer att bli 15-20 cm. kortare och därmed inte samma bekymmer med balansen. Hon ska också ha något kortare blad.

Förhoppningsvis ska jag hinna med finliret på min också, innan Bore slår till. Vilket inkluderar lite Linolja, så de får den vackra brungula färgen, utöver skyddet.

Vid 13-tiden i går kom de första regndropparna. Senare någon kraftig skur. Medan vi packade in nyslipad lie och en servad träräfsa tillsammans med en vattenväska i bilen, så kom åskan rullande. Nästan omringade av åskknallar och som i en biltvätt(regn), startade vi färden till Sjötorp.

Varken jag eller hustrun trodde på någon slåtter.

Kommna ner till Hallabron, körde vi på torr väg. Lokala skurar har man ju hört talas om.

Men säg den glödje som varar beständigt, blinkande höger in mot Sjötorp, regnade det igen och framme vid Sjötorp, satt vi kvar i regnskydd.

Grannen hade haft sina dubier, för hur många slåttergubbar vi skulle bli. Vädret ökade inte direkt förutsättningarna.

Men, nästan bibliskt, så upphörde regnet några minuter över två.

Hälften av slåttern hade i förväg gjorts med trimmare.

Kvar var ett område, som innehåller örter och rara växter, som ska lieslås.

Nästan som i en uppenbarelse, så gick sex man med lie och lika många av blandade kön med räfsor och högafflar.

Bortåt vägen kom en nordsvensk häst och höskrinda med körkarl.

Det skulle bli slåtter!

Så var vi i gång.

Vi åt oss neråt, meter för meter med förvånansvärt god fart. Folk hade bra liar, det sjöng om bladen.

Högaffeln var betydligt mera praktisk än räfsor. Vår snabbköpskassörska(i sin gröna ungdom) från Druvefors närköp hade klokt valt högaffeln. F.ö hade hon maken vid en lie. Lite annorlunda sysselsättning, än den att vara speaker på Västgötaloppet på skidor. Ja, han brukar inte ha skidor!

Längst bak på bilden, har trossen börjat tömma visthusboden.

En viss omskriven Delsbohatt hänger på en soffa till vänster i bilden.

Ängen ner mot sjön, hade inte slagits varje år och den nedre delen hade väldigt blandade inslag.

Det gick helt fantastiskt bra. Vi hade en stolpe nere vid sjön som riktmärke. Hit ska vi slå.

Ungefär två meter från stolpen, så öppnade sig himlens portar och Tor hade flera okända bröder, som samarbetade.

Vi flydde in i det gamla sågverket och efter en stund konstaterade vi, att vi går in och äter. Det här blir för mycket.

Lika fort som vi hade slagit, hade gräset räfsats ihop och lastats på höskrindan. Höskrinda, ja, det var en ganska liten flakvagn, så det blev en del lass.

Bengt Persson, hembygdsföreningens ordförande lägger lass, medan hustrun och Hembygdsföreningens egen hovfotrograf räfsar. Hästen får sig några tuggor mellan varven.

Lite språkundervisning; Ingen visste vad den hömängd som Bengt hade på gaffeln hette.

Vannel. En vannel är det som ryms i ett tag med gaffeln, eller för den skull ett famntag. I alla fall på gammal Bohuslänska. Min far hade med sig uttrycket.

Det visade sig en bit in på ängen, att det färska gräset blev tunghanterat med räfsor och krattor. Högaffeln fungerade betydligt bättre.

Hustrun t.o.m havererade vår drygt 40 år gamla, nyrenoverade räfsa. Konstruktionen var sån, att med lite lim och isoleringsband så skulle den vara som ny. Tyckte jag. Men hustrun propsade på en ny, om de nu finns att få tag i.

Ska förstås, att det här var trevligt och ger mersmak. Såg på nätet, att en kille i Ödenäs har personligt anpassade och handslipade liar för 3.000:- Inte dyrare än en kväll på Café Opera!!! På granngården får man en fabriksslipad av standardstorlek för 700:- och ont i ryggen...

F.d snabbköpskassörskan(idag slöjdlärare på Dalsjöskolan) fick med ordentliga vannlar i varje tag.

Inne i hembygdsgården stod förningen framdukad.

Här skulle vi bli mätta!

Det började med hemgjord Mumma och sen var det bara att ta in på maten.

Ost, sill, smör och bröd. Ägg, flera olika omeletter och pajer. Efter det så gavs Ålandspannkaka med Katrinplommonsylt och ostkaka med olika sylter. Naturligtvis kaffe, som avslutning.

Mumma ska det vara på slåttergille. Hemtillverkad av tunnhållaren, medan man kan kostatera att konsumentens skjorta inte bara var blöt av svett. En störtskur satte sina spår.

Efter Mumman, var det bara att ta in på förningen. Mycket gott och det går åt en del till hungrigt slåtterfolk.

Lite klädbyte behövdes inför måltiden. Själv hade jag, dagen till ära tagit på mig vit skjorta och svart väst och ovanför det en Delsbohatt, som varit med några år nu. Jag letade efter ett par gamla kostymbyxor i klädkammarn, men konfirmationsbyxorna hade krympt!

Bengt Persson, ordförande i hembygdsföreningen, var mycket nöjd. Det var länge sedan det blev så mycket slaget. Han tackade både slåtterfolket och trossen.

När man tittade runt på församlingen, som gjort dagen, så var jag under medelålder. Satt i en paus och talade med en 84-åring, som talade om slåttergillena som han alltid skulle vara med på, framgent.

Ska vi få yngre att intressera sig, så måste något göras åt materialt. Främst liarna.

Inte bara att sätta någon gammal lie i händerna på dem. Kroppen tar stryk, mycket mer än på gymmet.

Intresset finns säkert, inte mist miljömedvetandet, men det måste bli ergonomiskt och fysiskt tillgängligt.

Såg ett kursprogram från Buskerud, i Norge, på nätet. Första halvdagen provade man ut och anpassade liar. På bilderna gick man raka i ryggen och slog.

En nåd att stilla bedja om.

Men hur som helst, så kommer vi att ställa upp nästa år också.

Den siste entusiasten. Alla andra i regskydd, så ville hon inte lämna något kvar på ängen, "snabbköpskassörskan".

Härom kvällen nämnde grannen, att det var "skördefest" på Sjötorp på lördag.

Han var orolig för att det blir allt färre slåtterkarlar(liemän).

Jag får väl ta fram min gamla lie, sa jag.

Sagt och gjort. Men då handlade det om slipning. Erik på nånting, hade slipsten, men hade brutit armen, så han kunde varken slipa liar eller var med och slå.

I går kväll var vi till Erik, 6-8 avtagsvägar, skulle aldrig hitta, inte ens med GPS.

Min lie hade inte varit framme på över 30 år, så var och en kan förstå hur den såg ut, utan att ha varit inoljad.

Men bladet var friskt.

Jag började med min lie. Inte så illa medfaren som jag trodde. Eggen var inte bruten någonstans, så det blev basic.

Rätt grepp och vattnet ska strömma jämt över liebladet.

Lite kul. Erik, säger när han får se mig börja slipa, med orvet över överarmen och sökande rätt vinkel: "Han har slipat förr".

Jo, jag lärde av min far. Vi fick aldrig slipa men jämväl dra den handvevade slipstenen, till leda. Som tur var så var vi två böder att dela på vevandet.

Lien, slåttermaskinsknivarna och dito till självbindaren. Det blev timmar med åren. Av hans sätt att göra det och kommentarer lärde jag mig.

Jag fuskade lite också. Gick in och Googlade på "Lieslipning"och hittade en instruktionsfilm, som sedan visade sig vara under samma förhållanden som vi fick hos Erik. Farsan satt alltid och det har jag gjort innan. Här blev det att stå, vilket var mycket bättre.

Lättare att hitta rätt vinkel i förhållande till eggen.

Men jag har inte slipat på 30 år. Inte sen vi hade ambitiösa skördefester här på Nabben. Då fick jag slipa läkarliar bl.a

Skördefesterna övergick mer och mer till ölfester, förebärande onda ryggar, för att få gå på ölen på en gång.

Jag slipade Eriks lie också, han erbjöd den som extralie om nån ville ha.

Slipresultatet då?

Jodå, den bet, det blev skarpt. Nu ska den bara brynas lite, till ännu bättre bett, genom att ev. "skägg" slipas bort.

Nu ska vädret inte bli det bästa(för slåtter), t.o.m lite åska spörs det om.

Efter slåttern bjuder Hembygdsföreningen på gille, avslutat med Ostkaka och jordgubbssylt. Det är inte väderberoende.