Resultatet av de senaste dagarnas morgongymnastik.

Sedan slåtterlördagen den 1 augusti, har jag tagit lien och slått c:a 45 minuter innan morgondoppet.

Det har blivit en del och nu när jag hittat ett blad, som betvingar det besvärliga gräset, så lägger man meter skår efter sig.

Ljungdahls 80 cm var för klumpigt, Igelfors 70 cm gick i sten men framför allt sorkhögar. Det är inte direkt nåt slipmedel sorkarna krafsar upp!

Nu har jag slipat upp ett handsmitt blad, säkert några 10-tal år bortom första månlandningen. Smedens tre bokstäver liksom längden 59 är instämplade. Var han smitt förtäljer inte historien, Dalarna är en kvalificerad gissning, ett kanonblad.

Gräset är besvärligt. Det tidiga gräset ligger ner, nytt har växt upp tillsammans med Älggräs och vildvicker.

Man får ha en snäv vinkel på lien för att det ska gå ut i en skår. De två förstnämnda bladen klarade inte det och det var tungt att hålla nödvändig vinkel. När skåren flyter ut från lien, då är det en fröjd att hålla på.

Men, skulle vi inte slå med maskin, det som blev över från slåtterdagen?

Jodå, men styrelsen har inte kommit till skott.

Sedan första slåttern på Sjötorp, har jag gått ner drygt 5 kilo i vikt. Det är motivation nog, utöver att det är skoj.

Det är en god bit kvar till gammal form. Handskadan har satt sina spår, men det här påskyndar rehaben.

Gick ner och såtade hö idag, som de säger på Dalboslätten. Två tredjedelar är hopdragna från mindre högar och mycket låg på skår fortfarande. På bilden syns ungefär hälften av jobbet. Det blir lättare att lasta på skrindan.

Det är c:a 55 år sedan jag hanterade en högaffel sist.

Visst har jag slagit gräs, krattat och kört bort med skottkärra, men inte traditionell höhantering. Har bl.a inte haft nån högaffel. Vid större slåtter är det ju lien som gällt.

För några veckor sedan var vi i mitt gamla föräldrahem och lyckades få köpa loss ett par högafflar sedan "vår" tid. Därutöver den lie som farsan slog med. Nästan ett traumatiskt förhållande till den, sedan min yngre bror och jag fick veva slipstenen. Det tog aldrig slut, tyckte vi.

Högafflarna var den jag brukade ha och min yngre brors. Kommer ihåg att jag ömsom retade honom för att det var en tjejgaffel, ömsom småbarnsgaffel. Tvärslån på skaftet utgjorde attributet.

Gafflarna hade brott på skaften. De hade lagats, men tålde inte några större belastningar, trots att vi satte på slangklämmor.

De, liksom lien får vara till lyst och dekoration. Granngården fick sälja ett par Fiskars. Med tvärslå!!!

En doppingunge hade dröjt sig kvar i viken och fick bli fotoobjekt under en vilopaus.

De börjar allt mer anta en vuxen fågels utseende. De vuxna tappar häckningsfärgen, så de är svåra att se skillnad på, innan de ger sig av.

Avslutar med en bekant vy, som bredde ut sig när man lyfte blicken under såtandet. Samma vy får man när man slår syd-nordligt.

Vedholmen, den "obebodda" ön som yngsta barnbarnet och jag blev strandsatta på(några minuter) i juli.

Känns nästan som vi legat av oss, men i morse blev det morgondopp i 18-gradigt vatten.

Friskt! Man mår så bra efteråt.

Efter badet tog vi vägen förbi Doppingviken. De är kvar men ungarna väljer mer och mer sina egna vägar.

Som rubriken skvallrar om, så var det Vitlöksskörd idag. De har börjat vika sig och då är det lika bra att ta upp dem.

De har varit i jorden i tio månader, så de har fått vad de ska.

Torkar man dem med blasten kvar, så växer lökarna lite till, på den näringen som finns i det gröna.

När de torkat kan man ju göra kransar eller flätor av dem.

Som alltid så varierar storleken, men i år blev det många stora bland de nära 80 som skördats totalt.

Några har vi gett bort, tre hänger utanför ingången, lite till lyst och lite som skryt.

Jag är stolt över mina Vitlökar.

Förra årts skörd är inte riktigt slut ännu, men vi gör två sorters Vitlökssmör av dem, bl.a

En av Vilökens bästa kompisar är Basilikan. Det är förstaskörd i rappet.

Krukorna på bilden skulle egentligen ner till dottern i Olofsbo, men de blev stående i växthuset.

Våra egna har vi i större lådor, för det går ju åt lite när man t.ex.ska göra Pestosås på tre dl. packade blad.

Doppingungarna har växt till sig.

Tillsammans med föräldrarna rör de sig över stora ytor och har bl.a blivit skickliga dykare.

Dock verkar det som att födelseviken fortfarande är hemmahamn. Det lite högre vattenståndet gynnar viken som fiskevatten. En del år är det så lågt ,att de flytande, nästan kan gå på botten.

Skrakhonan och hennes ensamma unge rör sig också i viken. De verkar inte ha sökt sig till nån storfamilj. Blir ju inte mycket bidrag med en unge kanske. 

När jag tittade på kanotisterna härom dagen, fick jag se något ovanligt.

En Skrakhona, med en enda unge. Normalt brukar de ha flera kullar i släptåg. Men en enda unge?

Varför vet man naturligtvis inte, men ovanligt är det.

I morse, var det "enna röset" när jag kom upp. Det brinner i kaminen, den 30 juni!

Blir det sista gången för säsongen?

Kanadagåsfamiljen simmade i kring i viken. Två vuxna och fem ungar.

En av ungarna avvek trots föräldrarnas lockrop.

Den sökte sig till en Kniphona som dök i närheten. Knipan var inte intresserad av nån kompis, så ungen blev ensam.

Det blev återförening med Kanadagässen  så småningom.

Härom kvällen skulle jag visa Erik och Pontus Doppingarna.

Men, tomt. De hade dragit ut i sjön. Inget ovanligt, men väldigt tidigt i år. Bara att hoppas att det må gå dem väl. I bästa fall får vi se dem under fisketurer i sommar. Bilden är den absolut sista. Tur att den blev hygglig.

Så sparkade då Brasilien Sverige till 1/8-delsfinal. Mot Tyskland. Låter tappert, men större under har skett.

Lite sen med rapporten, men de har inte synts till.

I går kväll tog jag och gick en runda vid tjärnen. Såg de stora, men inga ungar.

Länge trodde jag att de var förolyckade.

Men tittar man noga på bilden, så kan man se alla tre, men man får titta noga, lågt framför förädrana, mellan vassen.

Inte mycket till bild för att visa hur de växt till sig, men sådan är nu verkligheten.

Daggamla och en vecka gamla nedan.

Klickeribilder.

Jag brukar inte ha så mycket till övers för Kanadagäss, men ger de uttrycket Gåsmarch ett(sju)ansikte, då må det vara hänt.

Inget inlägg från torpvandringen i går?

Nej. Det fina vädret håller en från datorn, men det kommer inlägg vad det lider.

Första Jättevallmon slog ut i går morse, men det får kanske bli dagens bild en annan dag. Men det är många som konkurrerar, när fotovädret och motiven visar sig från sin bästa sida.