Dagens BT, har en artikel om ryska arbetare som fått bo i källare och inte tjänat mer än 9-10 tusen kronor i månaden.

T.o.m den dokumenterade EU-entusiasten Ulf Sjösten(m), nu tillbaka på Ekopolisen, efter några år i riksdagen, misströstar.

Vi som varit och är EU-kritiska är inte förvånade.

Den fria rörligheten, var inte bara till för studenter och experter, vandrande geseller, nej den hade ett annat outtalat syfte:

Bestå medleklassen med billig arbetskraft, så att de fick råd att göra det bara överklassen haft det ekonomiska privilegiet till tidigare.

Förhållandet är det samma med fastighets-och förmögenhetsskatten.

Man har tårdrypande lyft fram låg-och medelinkomsttagare som inte hade råd att bo i sina enkla käll,  i attraktiva områden.

Tar man en titt i t.ex DN:s villa-och fritidshusannonser, så förstår man snart vem skon klämde på.

10-20-miljonerskomplex. med trädgårdsmästarbostad och strandtomt.

Det är inte så här de verkliga vinnarna på, fri rörlighet, avreglering och skattefrihet bor. 

Tala om oönskade synergieffekter.

Tror att vi skulle må betydligt bättre av att ställa frågorna i rubriken, innan vi sväljer betet.

Hörde på radion i morse, att bara 3000 av 200000 småföretag installerat godkända kassapparater.

Efter nyår blir det 10000 kronor i böter om man inte har en godkänd apparat.

Inte är det väl så, att aktuella småföretagare spekulerar i att det inte blir fler kontroller, per år, än vad skatten skulle kosta?

Bilden är från Pizzans hemland, men problemet med redovisningen är ett Internationellt problem. 

En lite patetisk pizzeriaägare hävdade, att staten skulle betala apparaten, "för han skulle ju inte behöva lida för att andra fuskade".

Det låga antalet installerade apparater, tyder på att man kommer att köra så länge det går, sen slår man vantarna i bordet.

För, vem tror att det skulle kunna gå att leva på alla dessa Pizzerior och övriga näringsställen, om man skulle betala, moms, arbetsgivaravgifter, försäkringar och skatter?

Jag har folk i min närhet som försökt.

Antingen sliter man ihjäl sig eller dör av svält.

Det är väl det som kallas valfrihet.

Om antalet näringsställen halveras, behöver det inte betyda prishöjningar, snarare tvärt om, skalfördelarna kommer kanske t.o.m att sänka priserna, men däremot får man räkna med att på de populärare ställena kommer det att ta lite längre tid.

Det skulle vi säkert bara må bra av.

Det här är ett träsk att sanera, men det blir förmodligen ett hälsosammare företagarklimat.

Inom loppet av några veckor, har det uppmärksammats, att det blir allt vanligare vid fackliga konflikter, att ersätta den ordinarie personalen, med folk via bemanningsföretag.

Ingen ovanlig bild i dagens arbetsliv, ordinarie personal ut, bemmaningsanställda in. 

Som bemanningsanställd, är man i det närmaste rättslös hos det köpande företaget.

Partsförhållande gäller bara gentemot bemanningsföretaget.

Bemanningsföretaget, som i sämsta fall kan vara en person med plånboken i bakfickan.

Än skänt(hur stavas det?) om bemanningsföretaget är stort med ett känt namn, ändrar det inget i grunden för den anställde.

Någon av situationerna har uppstått, när facket har velat ha ett kollektivavtal.

Företaget svarar med att ställa den egna personalen på gatan, de avskedade får komma med mössan i näven och söka sitt gamla jobb, men nu via bemanningsföretaget.

Det har blivit allt vanligare, att anställda slarvar med fackligt medlemskap och nöjer sig med löften från arbetsgivaren.

I vissa kretsar har det t.o.m kallats ”modernt” och varit uttryck för någon sorts ny tid vi skulle ha inträtt i.

Facket har kritiserats för att vara stelbent, byråkratiskt och gammalmodigt.

Det kan ligga en del i den kritiken, men får inte för en sekund tas som intäkt för att man inte behöver facket.

En lärdom av detta blir;

Hur mycket förändringar som än skulle behövas, av facket, får det aldrig leda till att man vänder facket ryggen och tror på locktonerna om att ”ensam är stark”.

Det är som att pinka på sig när det är kallt, varmt och mjukt till att börja med, men snart nog blir det etter värre.

En rödgrön regering, borde som en av de första åtgärderna på arbetsrättens område, införa oinskränkt facklig vetorätt gentemot arbetsgivaren, vad gäller användande av bemanningsföretag.

Vad som än skrivs i storstadspressen och prats om i TV-sofforna, så har facket och därmed medlemmarna, inte för mycket makt, utan tvingas ofta stå vid sidan och titta på när medlemmarna misshandlas.

Bemanningsföretagen har kommit för att stanna, men de ska hållas i strama tyglar.

1963-65 jobbade jag på Svenska Aeroplanaktiebolaget i Trollhättan.

Mestadels så punktsvetsade jag karossdetaljer.

Karossdetaljer till Saab 95 och 96.

Den tidens Saabmodeller var, vad man kallar för folkbilar.

Tillsammans med Woksvagen och Volvo.

I och med 9000-serien så fjärmade man sig från folkbilar.

Med Turbo och efterföljande 9.5/9.3 var man hästländer från en folkbil.

Från denna tid har Saab bara förlorat pengar.

Min fundering är, om man i ställer fortsatt med folkbilskonceptet, med inriktning på klimatsmarta bränslen, elmotorer m.m., hade man legat i framkant idag.

Saab har en erkänt duktig utvecklingsavdelning, inte bara för att min bror jobbar där.

Min fråga är, hade det inte varit bättre att förlora pengar på en framtidssatsning, och legat i framkant idag.

Förmodar att Trollhättans framtid sett annorlunda ut, att underleverantörerna, som idag lever på lånad tid, haft en ljus framtid.

Dessa frågor får vi förmodligen aldrig svar på, men det skulle varit intressant att göra om resan de sista 25 åren.

I går kväll hände något stort.

Zlatan fick avgöra Il Classico.

Ge Barcelona ledningen som räckte till vinst i den prestigefyllda matchen.

Barcelonas erfarenheter av Svenskar måste vara oerhört god.

Den förre Svensken, Henke Larsson, passade till båda målen när Barcelona vann Champions leuge.

Gre-No-Li var stort, Il Preffesore ett internationellt känt smeknamn på Gunnar Gren.

Men Zlatan går utanpå allt.

Inter fick ta en världsspelare, Samuel Eto, som dellikvid för Zlatan.

I går byttes Thieri Henry, världsspelare han med, ut mot Zlatan.

Skeenden som var fullkomligt otänkbara, inte allt för länge sedan.

Jag är full av beundran för Rosengårdskillen, Zlatan.

En del retar sig på honom, men vem, om någon, går från miljonprograms-”slummen” ut i det internationella rampljuset, utan att det famlas efter vem man är?

Han har inte så mycket mer att bevisa.

I landslaget ska det ju ändå till 10 andra med spelförståelse och intuition.

Det skulle väl vara att få avgöra Champions Leuge då.

Men jag frågar mig om Champions Leuge är större än Il Classico.

I går kväll fick jag en stund över, efter mötet med Regionfullmäktigegruppen, inför RF idag.

Jag träffade en gammal vän och vi åt lite ihop och talade gamla minnen.

Han är inte politiskt aktiv idag.

Någonstans vid de sista tuggorna, så frågar han plötsligt:

Vad håller ni på med i regionen, egentligen?

VG-primärvård, vad är det?

”det fria vårdvalet” vad är det?

Efter lite rundsnack och markering, att V var enda parti som motsatte sig ”reformen”, utbrister han:

Det har väl inte blivit någon ökad valfrihet för patienten?

Tidigare kunde jag gå till vilken vårdcentral jag ville, nu måste jag lista mig.

Går jag till någon annan så blir det tre gånger så dyrt.

Jag hade inga invändningar, han hade ju helt rätt.

”Reformen” är ju bara till för producenterna av vård, inte för medborgarna som behöver vård.

De enda som tjänar på reformen är de privata vårdcentralerna, som binder upp ett patientunderlag, vilket de inte hade tidigare.

När han kommit med sin slutreplik, fanns inte så mycket mer att diskutera.

-Tänk om vi skulle bli tvungna att lista oss på en ICA-affär och köpte vi mjölken av någon annan så kostade den ter gånger så mycket!

Så stor makt har inte ICA-handlarna.

Jag var imponerad, den vinklingen hade inte ens vi hittat, som är motståndare till producenternas ”reform”.

Såg i BT i helgen en uppställning över julmarknader i Sjuhäradsbygden.

Ganska brett utbud, stort som smått, på många platser.

Förmodar att utbudet inte är annorlunda i övriga Sverige.

Mycket av julmarknadsutbudet, är närproducerat, har anknytning till vardagliga användningsområden.

En stor del av utbudet handlar om livsmedel, som har anknytning till julen, men även hållbart en tid därefter.

Prognoserna talar om att handeln kommer att nå nya rekordnivåer.

Där står de lokala julmarknaderna för en marginell andel.

Folkhälsa, familjeekonomi och lokal utveckling skulle må bra av att vi styrde om vår julkonsumtion till det närproducerade, ofta ekologiska utbudet nära oss.

Spikmattor, massproducerade gosedjur, elektriska apparater och andra varor där säljaren har större behov än köparen, ökar mest på vårt handelsobalans med t.ex Kina.

Vi äter för mycket under julhelgen.

Frosseri.

Avstå från 25-30% av de traditionella matinköpen och gå ut bland utbudet på julmarknader.

Ögat, magen och det allmänna välbefinnandet talar för lite mindre bitar av det lokalproducerade.

Ska vi köpa ”prylar” som julklappar, är det ett betydligt klokare val att köpa genuina grejor, som har en livslängd som varar över vårstädningen.

Duktiga lokala hantverkare och livsmedlesproducenter är värd en större uppmärksamhet på bekostnad av massproduktion i lågkostnadsmiljö.

Vid mötet i går med Beredningsgruppen för regionutveckling diskuterade vi två så vitt skilda teman, som hur vi riggar samhälle, näringsliv, högskolor m.m för att inte bara möta utan hur vi utnyttja globaliseringen.

På samma möte behandlade vi ett landsbygdsutvecklingsprogram, som ska ut på remiss till byalag, bygdeföreningar, olika aktivitetsgrupper, kommuner, fack m.fl

Pittoreskt, men är det så här vi vill se landsbygden, som museum?

Det finns mycket intresseväckande i programförslaget, men som tidigare, så tycker jag att man börjar i fel ände.

Programmet innehåller mycket om hur man försöker säkra service m.m längst ute i bygderna.

För min del har jag haft och har en käpphäst, att först måste vi säkra de lite större tätorterna, med 1000-3000 innevånare, där inte ”utvecklingen” har slagit så hårt ännu.

Där man har ett visst utbud av handel och service.

Säkra det först.

Bygg upp motkrafter.

Faller de orterna, då är det nästan kört med de ännu mindre.

Jag saknar också en analys, vilka krafter som påverkar landsbygdsutvecklingen och vem som har ”ställt till det”.

Då kommer vi inte att kunna stryka ICA och Scan, liksom oljebolagen, medhårs.

Jag saknar också kunskapsinhämtning från dem som är mycket bättre på det här än vi.

T.ex Frankrike.

Där har man byggt upp kooperationer för småodlare, distrubtion, lager, marknadsföring och övrig logistik, som den enskilde har svårt att klara själv.

De offentliga upphandlingsreglerna talar heller inte för närodlat, från det som är vanligast, småskalig verksamhet.

Landsbygdsutveckling är tätt knuten till livsmedelsproduktion. Det gäller att återupprätta en hållbar logistik och marknadsföring.

Regionen behöver även gå in med ekonomiska ”smöjmedel” för att få igång kooperationen och närbutiker som drivs av hela byn.

Även om man tillfälligt lyckas få en enskild entusiast, så är inte byns lojalitet lika stor, jämfört med om man t.o.m är med och utför arbetsuppgifter för att klara sin affär.

Ett exempel på en sådan på denna länk.

Synergieffekter måste hittas.

Affären kan ha en rad övrig samhällsservice och turistnäringen är ytterligare ett tillskott, som gör att man kan köra året runt.

Slutligen har vi kommunikationer, vägar och kollektivtrafik.

Här har framför allt kommunalråden väldigt lätt för att ramla in på vägnummer.

Jag anser att målen ska sättas upp i samhällsutvecklingstermer och rimma med andra aktiviteter, t.ex motverka den globala uppvärmningen.

För min del anser jag att man ska stätta upp målet;

Infrastruktur och allmänna kommunikationer ska utvecklas, så att inget hushåll ska behöva ha mer än en bil.