Ijamter.

"Ja satt ijamter handlars Berta".

Ordet betyder bredvid och har anor från fornsvenskan. I Västergötland har ett r på slutet tillförts.

När jag kom till Borås 1967 och började arbeta på Monsun Tison, kom jag ganska handgripligt i kontakt med det lokala språket, Boråsdialekten.

När någon berättade att de arbetat, eller arbetade på ett ställe, kunde det låta såhär;

Han e te Justes, eller jag har vurt te Justes.

Justes, var naturligtvis framlidna Justs färgeri. Man säger inte ut hela meningen utan att man "vurt te"(varit hos) ska förstås som att man arbetade/arbetat där.

Jag är inte så bra på räckning.

Det handlar inte om att man inte är bra på att hålla fram något, utan räkning, matematik. I bygden är det vanligt att man har ett kort hårt k i vissa ord.

Nyckelen, cykelen.

Vissa ord får ett le i sista stavelsen.

Vinkelen, Tistelen, Bygelen.

Det har ingen hört talas um.

Det är valigt att man i stället för "Det har jag inte..." säger "Det har ingen...."

Se där, lite egna spån från Sjuhäradsdialeter.

Sketaktier.

Med hygienen kunde det vara lite si och så, förr. Men hade man passerat gränsen och inte kunde hålla sig ren, ansågs man sketaktier.

Mäkta mä´.

Klara av, orka med, egentligen få i sin makt.

"Nu när vi har klarat å dä här år´t sa la vi mäkta mä nästa mä".

Uelter.

Ordet kommer ur ull.

"Uelta socka", ullsockor.

En liten bild på råvaran.

Föllehecka.

Den kallas skämtsamt för hiccus alkoholicus och är kramp i mellangärdet, orsakad av starka drycker.

"Dreck longt å mä måtta pajka, så i inte får föllehecka".

Boaknôdd.

Affärsbiträde som ville vara lite förmer fick ofta öknamnet bodknodd.

Värstinner.

Efter t.ex god julmat, kan man bli Värstinner, full av gaser, uppblåst. Då brukade ett glas Samarin rekommenderas.

Släppa väder är ett känt uttryck, för att göra sig av med gaserna.