Lite på sniskan hänger den andra Havreneken, från Kent Johansson. mest Gulsparvarna som ätit. Nu åker den ner på marken, till fromma för Rådjuren. När de dragit ur vad de vill ha, så är komposten the final destination.

Petra Mede förgyllde Guldbaggegalan.

Hon har humor, elegans och känslighet.

Saknar egentligen bara ett skämt, som skulle varit en beskrivning av verkligheten.

Att SJ får sätta in en extra boskapsvagn till Trollhättan, för att få hem alla Baggar.

Det blev inte många Baggar över till andra, tror bara att det var bästa manliga huvudroll och kvinnliga birollroll som inte hade producerats i Trollhättan.

I flera kategorier var det bara filmer från Trollhättan och Västra Götaland. Bl.a Biopublikens pris. T.o.m Bamse har flyttat till Trollhättan.

Ser man till de senaste åren, så verkar det som om Film i Väst är den stora vinnaren på att det startas nya filmregioner, bl.a Stockholm-Mälardalen.

Och återväxten är inte dålig. Ser man till de projekt man håller på med i Trollhättan, så var det inte sista Guldbaggen som gick dit. Även om Film i Väst i många stycken spelar på den internationella arenan numera, med god framgång, så har Guldbaggarna fortfarande sitt värde. Blott Sverige Svenska Krusbär har.

Filmbrancchen har varit och är mycket mansdominerad. Film i Väst vill råda bot på det genom uppstarten av projektet HUB. Ett antal filmaktiva tjejer, som får stöd av landets kompetenscenter i film.

Från vänster till höger på bilden är Erika Malmgren, Charlotta Miller, Lovisa Löwhagen, Alexandra Lind, Clara Olausson, Marie Söderpalm, Minka Jakerson (ej med på bilden: Arghavan Agida) Fotograf Jessika Jankert.

En storfilm är inte gjord i en handvändning. T.ex Turist har tydligen varit ett 10-årsprojekt.

Det Nordiska samarbetet inom filmen är befruktande. Tidigt var det von Trier som gjorde film i Trollhättan. Nu byter man regissörer och skådespelare, allt till fromma för filmen.

På Danska motsvarigheten till Guldbaggegalan hade Film i Väst ett 40-tal nomineringar.

Gränsen mellan Sverige och Norge verkar heller inte svårforserad, åt något håll.

Liv Ullman är ett tidigt levande exempel på detta.

Hennes tacktal i går var storartat. Kopplingen mellan våra utvandrare och främst Kristina från Duvemåla, som aldrig redde sig riktigt i det nya landet, utan slets av hemlängtan. Mycket fin parralell till vår situation idag, då det land Kristina flyktade får ta emot flyktingströmmar från vår tids krishärdar.

Bara att hoppas att det trängde in i folkdjupet.

Men varför fortsätta att envisas med att hålla Guldbaggegalan i Stockholm. Stockholm som verkar vara ett passerat kapitel i filmvärden. Arrangera i stället evenemanget på modern filmmark. Låt de gamla verkstäderna vid Göta älv få lite extra glans, genom att en gång om året ges samma glans som under "rysstiden". Rysstiden? För den yngre gererationen, kanske det behöver förklaras. På 1920-talet beställde den unga Sovjetstaten 1000 lokomotiv, vilket skapade NOHAB:s guldålder.

Jag har ett litet speciellt förhållande till Film i Väst.

Jag satt i regionutvecklingsnämnden(RUN) i Västra Götaland i tolv år. RUN var huvudman för Film i Väst. Filmverksamheten var ingen självklarhet, allra minst att regionen skulle ställa upp med pengar. På den borgerliga kanten, talade man om självfinansiering och att de skulle göra filmer som "gick i hop".

Ja, ja. Då hade väl ICA-Stig nominerats till bästa manliga huvudroll och en filmkloak fått byggas ut från Trollhättan.

Det är inte efterklokt av oss som slogs för VG-regionen ,som en filmregion, men nu vet man bättre. Även på högerkanten.