Vid 13-tiden i går kom de första regndropparna. Senare någon kraftig skur. Medan vi packade in nyslipad lie och en servad träräfsa tillsammans med en vattenväska i bilen, så kom åskan rullande. Nästan omringade av åskknallar och som i en biltvätt(regn), startade vi färden till Sjötorp.

Varken jag eller hustrun trodde på någon slåtter.

Kommna ner till Hallabron, körde vi på torr väg. Lokala skurar har man ju hört talas om.

Men säg den glödje som varar beständigt, blinkande höger in mot Sjötorp, regnade det igen och framme vid Sjötorp, satt vi kvar i regnskydd.

Grannen hade haft sina dubier, för hur många slåttergubbar vi skulle bli. Vädret ökade inte direkt förutsättningarna.

Men, nästan bibliskt, så upphörde regnet några minuter över två.

Hälften av slåttern hade i förväg gjorts med trimmare.

Kvar var ett område, som innehåller örter och rara växter, som ska lieslås.

Nästan som i en uppenbarelse, så gick sex man med lie och lika många av blandade kön med räfsor och högafflar.

Bortåt vägen kom en nordsvensk häst och höskrinda med körkarl.

Det skulle bli slåtter!

Så var vi i gång.

Vi åt oss neråt, meter för meter med förvånansvärt god fart. Folk hade bra liar, det sjöng om bladen.

Högaffeln var betydligt mera praktisk än räfsor. Vår snabbköpskassörska(i sin gröna ungdom) från Druvefors närköp hade klokt valt högaffeln. F.ö hade hon maken vid en lie. Lite annorlunda sysselsättning, än den att vara speaker på Västgötaloppet på skidor. Ja, han brukar inte ha skidor!

Längst bak på bilden, har trossen börjat tömma visthusboden.

En viss omskriven Delsbohatt hänger på en soffa till vänster i bilden.

Ängen ner mot sjön, hade inte slagits varje år och den nedre delen hade väldigt blandade inslag.

Det gick helt fantastiskt bra. Vi hade en stolpe nere vid sjön som riktmärke. Hit ska vi slå.

Ungefär två meter från stolpen, så öppnade sig himlens portar och Tor hade flera okända bröder, som samarbetade.

Vi flydde in i det gamla sågverket och efter en stund konstaterade vi, att vi går in och äter. Det här blir för mycket.

Lika fort som vi hade slagit, hade gräset räfsats ihop och lastats på höskrindan. Höskrinda, ja, det var en ganska liten flakvagn, så det blev en del lass.

Bengt Persson, hembygdsföreningens ordförande lägger lass, medan hustrun och Hembygdsföreningens egen hovfotrograf räfsar. Hästen får sig några tuggor mellan varven.

Lite språkundervisning; Ingen visste vad den hömängd som Bengt hade på gaffeln hette.

Vannel. En vannel är det som ryms i ett tag med gaffeln, eller för den skull ett famntag. I alla fall på gammal Bohuslänska. Min far hade med sig uttrycket.

Det visade sig en bit in på ängen, att det färska gräset blev tunghanterat med räfsor och krattor. Högaffeln fungerade betydligt bättre.

Hustrun t.o.m havererade vår drygt 40 år gamla, nyrenoverade räfsa. Konstruktionen var sån, att med lite lim och isoleringsband så skulle den vara som ny. Tyckte jag. Men hustrun propsade på en ny, om de nu finns att få tag i.

Ska förstås, att det här var trevligt och ger mersmak. Såg på nätet, att en kille i Ödenäs har personligt anpassade och handslipade liar för 3.000:- Inte dyrare än en kväll på Café Opera!!! På granngården får man en fabriksslipad av standardstorlek för 700:- och ont i ryggen...

F.d snabbköpskassörskan(idag slöjdlärare på Dalsjöskolan) fick med ordentliga vannlar i varje tag.

Inne i hembygdsgården stod förningen framdukad.

Här skulle vi bli mätta!

Det började med hemgjord Mumma och sen var det bara att ta in på maten.

Ost, sill, smör och bröd. Ägg, flera olika omeletter och pajer. Efter det så gavs Ålandspannkaka med Katrinplommonsylt och ostkaka med olika sylter. Naturligtvis kaffe, som avslutning.

Mumma ska det vara på slåttergille. Hemtillverkad av tunnhållaren, medan man kan kostatera att konsumentens skjorta inte bara var blöt av svett. En störtskur satte sina spår.

Efter Mumman, var det bara att ta in på förningen. Mycket gott och det går åt en del till hungrigt slåtterfolk.

Lite klädbyte behövdes inför måltiden. Själv hade jag, dagen till ära tagit på mig vit skjorta och svart väst och ovanför det en Delsbohatt, som varit med några år nu. Jag letade efter ett par gamla kostymbyxor i klädkammarn, men konfirmationsbyxorna hade krympt!

Bengt Persson, ordförande i hembygdsföreningen, var mycket nöjd. Det var länge sedan det blev så mycket slaget. Han tackade både slåtterfolket och trossen.

När man tittade runt på församlingen, som gjort dagen, så var jag under medelålder. Satt i en paus och talade med en 84-åring, som talade om slåttergillena som han alltid skulle vara med på, framgent.

Ska vi få yngre att intressera sig, så måste något göras åt materialt. Främst liarna.

Inte bara att sätta någon gammal lie i händerna på dem. Kroppen tar stryk, mycket mer än på gymmet.

Intresset finns säkert, inte mist miljömedvetandet, men det måste bli ergonomiskt och fysiskt tillgängligt.

Såg ett kursprogram från Buskerud, i Norge, på nätet. Första halvdagen provade man ut och anpassade liar. På bilderna gick man raka i ryggen och slog.

En nåd att stilla bedja om.

Men hur som helst, så kommer vi att ställa upp nästa år också.

Den siste entusiasten. Alla andra i regskydd, så ville hon inte lämna något kvar på ängen, "snabbköpskassörskan".