Lillminstingen är nyfiken på storasyskonen, men det är tryggast hos mamma.

Doppingarna ger sig tydligen bara ut på dagsturer, men återvänder till födelseviken då och då.

Hanen syns däremot inte till. Under en timmes tid igår kväll var han osynlig. Det är ett par dagar sedan jag såg honom sist.

Redan för ett par dagar sedan, så frisimmade alla tre ungarna, men nu verkar en ha blivit kinkig och åker på honans rygg. Eller.... kan det vara så, att de egentligen var fyra och en av de stora har omkommit?

Den på ryggen verkar faktiskt ganska liten.

I går kväll hade jag tur med ljuset, så det gick att få hyggligt skarpa bilder.

Tidigare på dagen, i direkt sol, blir bilderna inte heller bra.

"Boråsljus" skulle vara perfekt, 8-250-ISO 400, fick jag lära mig på en tidig fotokurs.

Handledaren hävdade, att man inte behövde någon ljusmätare i Borås! Lite sanning kanske det ligger i det.

På lördag, skulle vi haft skördefest, men intresset var för lågt, så den har blivit inställd.

Skördefesten kom till, för vi behövde slå en äng och slänterna utmed sjön. Därefter skulle det vara knytkalas.

Det fungerade i några år, men sen byttes lättölen ut mot starköl och allt fler fick "ont i ryggen".

Slåttern byttes ut mot en tipspromenad.

Nu har det flyttat in några yngre familjer, med barn. Kanske håller det på att inträda en ny syn på festandet.

Jag tror, att festkommittèn får ta sig en funderare på hur upplägget ska vara, för att passa alla åldrar och fokusera på otvunget umgänge.

Det är inte konstigt, att om man i stort gjort lika dant i 35 år, att intresset falnar.

F.ö gäller samma sak med vårt midsommarfirande.

När jag tittar ut genom fönstret, ser jag att fulvädret har dragit in.