Man måste vara väldigt glad i tårta, för att delta i osmakligheten härom dagen.

Jag syftar naturligtvis på Reinfeldts kulturminister, den andra i ordningen, Lena Adhelsson-Liljeroth och hennes massaker på en färgad kvinna i Marsipan.

Ringde det inga klockor?

Nej det gör tydligen inte det för moderater, vilket det gäller bjudresor, supa med journalister, fuska med TV-licens, eller som nu delta i en osmaklig rasistisk seans.

Det är väl dags att byta ut henne, skulle i så fall bli tredje kulturministern i Alliansregeringen. Tre ministrar under ett par mandatperioder är väl inte så anmärkningsvärt i sig, men alla har fått avgå p.g.a osmakligheter eller ren brottslighet.

Jag tillhör dem som är ganska fördragsam mot politiker, liksom alla människor.

Vi är bara människor.

Men hugger man i med tårtspaden som kulturninistern gjorde, då är det inte ens nära till gränsen.

Hon kan inte ens skylla på familjetradition, maken dansade ju i bastkjol på nån ö för några år sedan.

Pajk.

Ett av de få ord vi fått från finskan, "poika".

Uttalas lite olika i dialektal form, pajk, pôjk.

Inte sällan har det runt fotbollsplaner i Sjuhäradsbygdens ultimaserier hörts:

"Heja di våra, ente di dära, sparka di främmata pajka på tära".

Vår vildapel, som bara var ett rotskott, när vi för många år sedan tog den nere vid sjön.

Nu har den vuxit ut, till mer än önskad storlek.

Lite av varannanårsgivare och i år är det storskördsåret.

Vi tar lite frukt ibland, men mest är det djuren som har nytta av den.

Vildapeln pollinerar alla äppelsorter, så det är den viktigaste funktionen.

Öxnabjälla.

Eftersom en Backsippa är dagens bild, så passar det att presentera vad Knallarna kallat den genom åren.

Andra lokala namn på Backsippan var Koskälla och Gökskälla.

Carl von Linné ordnade in den som Pulsatilla vulgaris Mill.

Det är nära nu, att Backsippan börjar blomma.

Vi var på Österlen, vid den här tiden för några år sedan. Då stod Backsipporna i full blom, i massor vid Stens huvud.

Desa.

Att gå och desa var att inte ha allt för bråttom, arbeta långsamt med något.

"Han e en rekti dese".

"Stå ente där å desa, utan rör på påka lite".

Solen tittade fram i går och det inspirerade till lite fotografering. Dokumentation av tillståndet.

Den här myntan, som tillbringade förra sommaren i kruka, hade skjutits upp av frosten.

När man ser härvan av rötter som  hållits inne av krukan, kan man förstå att en del betraktar dem som ogräs.

Fransk mynta.

"Uster" vid vägs ände. 6 kor och en häst. Hushållsgris och en flock hönor, omhuldade av farmor, som gjorde sina hemtrakters Äggost, när det skulle vara "lite bättre".  Min fars föräldrahem som det såg ut länge. Idag är det om-och utbyggt och vänster sida vägen kantas av nybyggda villor. Ja, nybyggda i fars och farfars perspektiv.

Idag tänkte jag att vi skulle göra en likten avstickare till mina hemtrakter, utefter Göta älv.

Där finns(fanns) en egenhet i uttalet av orter som slutade på ...torp.

Vi bodde i en by som heter Blaxtorp, de gamla sa "Blaxter", med djupt a.

Den stora orten heter Sjuntorp, det blev "Sjynter".

Min far var född lite längre ner längs älven, i trakterna av Alafors. Gården hette Ulfstorp, men från farfar och min far hörde jag aldrig annat än "Uster".

Rakt över skogen, nån kilometer, låg en by som heter Usbasttorp. På lokalt mål blev det "Ussbaster"

Usbasttorp har idag en konferensanläggning, där bl.a några från VG:s regionutvecklingsnämnd hade varit.

När det rapporterades, så sade man "Usbasttorp".

En av deltagarna var det f.d kommunalrådet i Göteborg, Göran Johansson. På mötet, så frågade jag Göran om han inte visste vad det hette på lokalt mål. Jodå, han var förtrogen med lokal dialekt och det blev några minuters dialektanalys, till förfång för en del som ville vara lite fina i kanten.

Hade f.ö en facklig kompis från Karlskrona, jobbande på Uddcomb, som konsekvent gick över till en närmast obegriplig Sturködialekt, när det fanns Stockholmare i närheten.

Fredrik Lindström visade ju i går kväll, att t.o.m Upplänningar har dialekt.

Hoppas hans program ger folk ute i bygderna större självkänsla och att därmed dialekterna vårdas i stället för enfalden att tala "vårdat".