Wismar, 2011.

 40-årsjubilerande Hotell Neptun, samlade, det disiga vädret till trots, en del folk på stranden.

Livet har definitivt olika skeden, även när det gäller resor.

Vi har inte varit speciellt glada i bussresor, 40-50 personer i flock. "Finns det svenskt kaffe på hotellet"?.

Men helt plötsligt så tycker man att det är skönt, att andra sköter arrangemanget och dukade bord väntar på en.

Det var vid en vinprovning i våras, som resan till Wismar kom upp.

PRO och Hyresgästföreningen utgjorde rekryteringsbas.

Jag har varit i trakterna två gånger tidigare.

1963, på en kurs som ungdomsförbundet arrangerade i Bad Doberan.

Det var bara 18 år efter krigsslutet, mycket låg fortfarande i ruiner, annat nödtorftigt hoplappat så att det gick att bo eller arbeta i.

Mycket saknades. Jag sålde t.o.m en nylonskjorta till en Folkpolis.

Andra gången, var en studieresa i ABF:s regi, 1975. Då uppehöll vi oss mest i Rostock, innan vi reste till Berlin.

Det hade hänt en hel del på  40 år, de gamla husen i Hansestil hade börjat omge torg och större gator.

Krigets spår märktes inte så mycket i städerna längre, förutom grushögarna som varit kyrkor. De var inte prioriterade. Fick väl t.o.m bestå med byggmaterial till annat.

2011, 66 år efter krigsslutet.

Inga ruiner längre, byar och småstäder såg välmående ut.

Rostock bjöd ett virrvarr av motorvägar och rondeller, de gamla storvarven, "Neptun" och Warnow", såg ut att ha decimetarts till reparationsvarv.

De enormt stora ladugårdarna i rött tegel, sen mellankrigstiden var borta. Spår efter Junkrarnas välde hade raderats.

I Kulungsborn, hade många av de gamla badhotellen rivits, till förmån för Hotellkedjor vi känner namnen på.

Under DDR-tiden var det fackföreningarna som ägde dem och dit kom även Skandinaver för att njuta Östersjökusten och få sig en dos om "det nya Tyskland".

Innan kriget, var det välbärgade tyskar, ännu tidgare, Kaisern och Ryska Tsarer, som huserade där.

Man skulle kunna säga att cirkeln var sluten.

I Wismar hade jag aldrig varit tidigare, men visste ju att det spelat en roll, även i Svensk historia. Vi avträdde ju staden så sent som 1903. För några år sedan gick optionstiden ut, för om vi hade velat ha tillbaka det. Nu är det riktigt tyskt, men minner om svensktiden på många sätt.

Inte minst genom att det finns ett intresse för Sverige och Svenskan.

På en knapp dag djupdyker man inte i historia och kultur.

Eftersom vi avstod från inköpsresan till Calles i Rostock, kunde vi göra två ordentliga stadsvandringar i "Alte Wismar". gamla staden, som sett till stadens totala storlek, är ganska stor.

Hansestilen var återställd, ytterst få hus återstod att renovera. Ändå fanns det hus kvar, som gav ett perspektiv, från den första tiden efter kriget, då det gällde att få tak över huvudet, till nu när man återställt den speciella Hansestilen.

Det två, enormt stora kyrkorna hade börjat restaureras och återuppbyggas.

Vid en av kyrkorna fick jag dålig smak.

En kvinnlig guide, stod inför en grupp och beskrev hur de illasinnade Amerikanerna och engelsmännen hade bombat sönder kyrkorna i krigets slutskede, för att sedan pulveriseras under den store, elake Ryssens stridsvagnslarver.

Inte med ett ord låtsades hon ens om att Tyskland var med i kriget, än mindre startat det och förött en hel kontinet.

Är det detta budskap man ger de nya generationer Tyskar som växer upp, då har vi ingenting lärt.

Vi letade förgäves efter den gamla tyska varianten på korv och bröd.

Knacker(en tysk korv), rågbröd och senap, på porslinsassiett.

Kanske ett resultat av "globaliseringen", i så fall ett tråkigt resultat. Mc Donalds kan inte ersätta det.

Men fisken i bröd vid hamnen var en höjdare och fick synbarligen bli mångas lunch, även vår.