Man bestämmer själv vilka delar man vill äta. Här är Lotta till vänster och Mette till höger framme för andra gången och det verkar som de ska ge sig på revbenspjällen, även om de inte kan låta bli lammfilèn.

I går kom flickorna, en gång två fnittriga 16-åringar, nu ganska världsvana 41-åringar. Dottern Mette och kompisen Lotta.

Lotta har bott i Tidaholmstrakten, med sina hästar har hon sett sin familj växa upp. Att hon tagit intryck av den nordvästgötska dialekten gick inte att ta miste på. När hon berättar, så kommer "du vet" ganska ofta. Även om hon inte assimilerats lika mycket som 21-årige sonen, som håller sig med "mäk" och "däk".

Huvuddelen av jubileumet, 25 år sedan de var med första gången på Öland, begicks på lammet och Grisen. Ett etablisemang ute på det Nordöländska allvaret, ett par stenkast från vårt hus.

Men vi började med lite bubbel, jordgubbar och choklad hemma på altanen.

De har inte sett stugan växa, från de primitiva 20 kvadratmetrarna till dagens över 100, med alla bekvämligheter. Som Lotta sa; "nu förstår jag varför ni åker  hit varje år".

Lammet och Grisens utbud har utvecklats med åren. det rena råätandet av grillat lamm och gris, har utvecklats med stora kalla och varma tillbehörsbord. man äter fortfarande så mycket man vill, men av naturliga skäl, blir magen fortare mätt än ögat.

Lotta stod för dagens minnesvärda uttryck. När vi skulle skåla in det röda vinet,  en lätt norditalienare, med kött och tillbehör på tallrikarna, så säger hon; "Det här skulle vi göra lite oftare, det känns lite långt med 25 år emellan".

Stämningen var uppsluppen, vi hade verkligen roligt och lite efterfest blev det på altanen hemma.

Skulle det dröja 25 år igen, så är vi 90 och flickorna 65!

Svårt att sova, så tog jag en runda ner till stranden och hamnen.

Rätt vad det var, så började en Rådjursget skälla.

Jag hade tydligen stört henne i morgonrutinerna. De bestod av att stilla hungern efter natten, med Luzern.

Hon stod och skällde, så länge så jag hann ta ett antal bilder, sen gav hon sig iväg in i enesnåren.

Här är något omåttligt med Rådjur.

På väg  till Bagarberta i går, var det ett 10-tal ute och åt, bara utefter Löttorpsvägen. Kid oräknade.

De har tydligen inga naturliga fiender, det kunde man bl.a se på, att några svaga exemplar hade överlevt.