På Järnbanestationen i Trondheim, såg jag en mycket fyndig reklamskylt.

Man gjorde reklam för Trönderenergi, och med bild på Marit Björgen och texten "Ren Trönderenergi".

Verkligen välfunnet, men jag frågade en inföding, om det gett samma positiva framtoning om man använt sig av Petter Nordtug.

Lite förläget konstaterade han att meningarna om Nordtug är delade i Norge, ja t.o.m i Sörtrönderlag. Han är född på andra sidan fjorden.

Duns, precis när vi skulle sätta oss och äta frukost, hörde vi en fågel flyga mot fönstret.

Första tanken gick till Björktrast. Lite fler Vinbär åt oss?

Nej! Det var en Stenknäcksunge. Förmodligen utan erfarenhet av vad vi människor ställt till med. Fönster, det var ju ett ljust hål, borde gå att flyga igenom.

Men nej, på marken låg den med vingarna utslagna.

Vi öppnade fönstret, jag tog ett skaft och närmade mig med det, för att se om den hade nån rörlighet.

Då, vips, så hoppar den upp på en gammal trädgårdsstol, som behövt målas om redan för 10 år sedan.

Det brydde sig inte Stenknäcksungen om. Vi blev glada, när vi såg det och även näbben verkade hel, inget blod.

Man blir barnslig, jag pratade med den som med ett barn. Var ju bara 1,5 meter från den.

Vips, så flög den, på stadiga vingar, den väg  artfränderna brukar ta.

Ett lyckligt slut.

Såg ju när föräldrarna förberedde hans födelse, hade ju varit synd om det slutat illa.

Utefter Meråkersbanan, mellan Trondheim och Storlien, ligger en ort som heter Hell.

Inget fejk, den heter så, och Wikipedia kan förklara.

Man lyfter naturligtvis på ögonbrynet, när man första gången ser det.

Orten är inte mycket för världen, 350 innevånare, men t.ex ett stort Ricahotell har etablerat sig, Rica Hell hotell. Det var ett lyckokast. Man lockar utländska turister och konferenser.

Själv satt jag bredvid några fransoser under frukosten i fredags morse. Trots minst sagt dignande bord, så satt de med en brödbit och lite marmelad.

När jag skulle åka hem träffade jag på ett par Australiensare, som gjort en avstickare från Trondheim, med tåget, enkom för att "have been in Hell".

Själva har de satsat lite också, i Hell.

Stationsföreståndaren, ställer villigt upp i uniform med mössa, för fotografer.

"The manager of Hell, what did you call him"?

Det är naturligtvis på Engelska som Hell kommer till sin rätt.

Vår herre har tydligen inte fullt förtroende för St. Pers omdöme, när han sorterar.

Man kan lätt få uppfattningen att han upprättat en missionsstation "in Hell"

Hell är f.ö en liten järnvägsknut, men man säljer inga biljetter längre.

Det var lätt att få uppfattningen, att personalstyrkan, var överdimensionerad, av nåt annat skäl, än att betjäna Jernbaneverket. Turismen ska ha sitt med.

Som sagt, på Engelska blir det särskilt effektfullt.

Några fraser;

I have met the manager of Hell.

There is a train out of hell.

I got a phoncall from Hell.

Listan skulle kunna göras längre.

Järnvägen, Meråkersbanan betjänas av diesellok och på sina ställen är stigningarna så branta, att man inte tror de ska fixa det. Men det gör de.

Vad gör man inte för att komma "out of Hell"?

I fredags eftermiddag, på Munkegata i Tronheim, såg jag en massa människor samlade runt en grann röd Cadilack av 50-talsmodell.

Folket var en salig blandning, folkdräkter, asiater, nyfikna, ungefär som Flanören.

Det var ett bröllopspar, som just hade gift sig.

Bruden, var en välfödd kvinna av asiatiskt ursprung, med en brudklänning som fick tankarna till gräddbakelse.

Efter en stund kunde man se, att där fanns en brudgum också. Lite anspråkslösare och inte lika välfödd.

Gästerna var till en del foldräktsklädda norskor, Brämmedrakta fra Nordland och motsvarande Trondheimsdrakt.

Betydligt sobrare än de folkdräkter vi kan se hos oss. Inte så mycket rych och pych, band mm, men vackra broderier.

Cadilacken körde fram till Nidarosdomen, för fotografering i den miljön.

Bilden är från, när de precis lämnat bilen och stolta mamma rättar till klänningen.

 Brudgummen, mellan brud och svärmor.

Veckans fototriss har temat ÅLDRANDE.

Mina bilder försöker visa på olika sätt som åldrandet kan ske på och vilka effekter det får.

De tre bilderna visar på förfall, förruttnelse och med patina.

Längre leder jag dig inte, resten får du sortera in själv.

Grovt uttryckt ligger Bakklandet mellan Nidarosdomen och Kristanstens  fästning.

Av namnet kan förstås att det ligger i en backe, backen upp till fästningen.

Stadsdelen som består av i stort sett bara välbevarad träbebyggelse, börjar med en vacker portal över Bybrua.

Staden brann i mitten av 1800-talet, så byggnationen vi kan se idag är den återuppbyggda staden efter sen senaste stadsbranden. Däri ligger förmodligen skälet till att den är så homogent välbevarad.

Att hålla den sådan har blivit en liten näring för sig.

Backlandet består både av lugna bostadsgator och lite mer pulserande ådrar.

Men även där det är lite puls tar folk det lugnt. Butikerna är små, liksom kaféerna och restaurangerna.

Backlandet är näst Nidarosdomen den största turistattraktionen i Trondheim och Sörtrönderlag.

Jag besökte Backlandet, på väg upp till fästningen på torsdag morgon, det gav mersmak, så med några timmar i väntan på tåget på fredag eftermiddag, så styrde jag stegen dit igen.

Jag tror det är nyttigt för kroppen att vara i sådana miljöer ibland.

Vid mitt besök i Sörtröndelags folklivsmuseum, passerade jag en gammal - förskola- som vi skulle säga.

Byggnaden var flyttad till muéét från en ort ute i fylket.

Skylten talar inte bara om att det är en barnehage, utan även lite pedagogik.

Bra initiativ mot bakgrund av att svärfar kallade barnens daghem för krubba, när man var precis till att börja tala om förskola.

Min farfar, på 50-talet, talade om "Bracka" när det då handlade om ålderdomshem. De institutionerna har ju bytt namn några gånger sen dess.

Vid bokstaven C kommer jag att tänka på Capellagården på Öland.

Inte minst därför att det är mindre än en månad till morgondoppen i Kalmar sund.