"Stöpa korv och stoppa ljus", sa hon den lika nyblivna drottningen som nya bekantskapen med svenska språket, Köningin Silvia.

Vi har inte stöpt ljus, det gjorde vi ibland, tidigare.

Däremot är korv och köttbullar färdiga.

Bara Stollen återstår på bakfronten. Den tar vi i morgon. Småkakorna blir färdiga under dagen.

I eftermiddag ska vi till dottern.

Hon ska ha "uppackning"*. Ringde sent i natt, efter mycket strul med flyg nere i Europa, hon kunde inte hålla sig, utan ville ha utdelning i dag.

Man är inte trögbedd, hon vet vad pappa vill ha.

F.ö är det ändrade planer, hon åker inte ner nu i veckan, utan mellan jul och nyår. Någon matartrumma, som skulle till Tyskland för reparation.

I förmiddags, knackade det på dörren.

Utanför står en grannfru, som arbetar på Swedish Match. I famnen en låda med företagets produkter, tändstickor i olika former, tändbriketter m.m

En trevlig överraskning, så nu gäller det att tända på lite extra!

Egentligen skulle vi tagit en Askanäsrunda idag, ja jag hade t.o.m planerat att gå ut och fiska.

Men blåst och lite snö i luften, ger ändrade planer.

Nu får man se fram emot premiärmåltid på nystppade korven.

* Uppackning var ett känt begerpp i Borås i äldre tider.

Grossister kom och presenterade sina produkter i några salar i Folkets hus.

De låg just upppackade.

Vad jag minns, så fick vi alltid en julklapp.

En julklapp i den meningen, att det var en leksak eller något annat man önskat sig. Utöver det så fanns det ofta några mjuka paket, kläder som man skulle haft ändå.

Ett år fick vi en gemensam julklapp, en tremansbob

Oj, vad vi trampade backen, så att inte medarna skulle skära igenom snön.

Min ettochetthalvt år yngre bror och jag kivades om att få köra, för minstingen var det att sitta längst bak. Någon gång förbarmade vi oss över honom och han fick sitta främst, med en av oss stora bakom.

Andra jular, kunde det vara skidor, vid minst två tillfällen.

Skridskor, gick det ju åt, fötterna växte.

När vi två äldre syskon blivit lite äldre och hade tjänat egna pengar på julgransförsäljning, köpte vi julklappar till varandra. Inga märkvärdiga saker, det var ju tanken som räknas.

Tala om givandets glädje.

Långt upp i skolåldern, ja även lite längre fram, så var det inte brukligt, att leka med kompisar eller gå till någon granne. Man skulle hålla sig så tyst som möjligt, framför allt om dörren stod öppen!

På julen skulle man vara hemma, om det inte var ställt till med särskilt kalas.

Julafton och juldagen var heliga och i mångt och mycket tråkiga. I alla fall juldagen.

När vi köpt bil 1955 och sålt mjölkkorna något år senare, så blev det besök hos släktingar. Man skulle vara finklädd och få träffa kusiner, på morsans sida var vi 12 kusiner.

Långt senare kom det i bjärt kontrast till att de egna barnen försvann till kompisar, så fort kalle Anka och Julklappsutdelningen var klar.

Kalle Anka, ja.

Var nog i 14 eller 15 år när man började sända Kalle Anka och hans vänner på julafton, med Bengt Feldtrich som konfrensier. Tecknad film, alla de kända figurerna. Idag rynkar barnen på näsan, ser ju tecknat i hur många kanaler som helst. Då var det en sensation.

TV:n innebar ju i mångt och mycket, att den gamla formen av julfirande luckrades upp, inte minst genom anpassning till TV-tablån, det fanns ju bara en kanal.

Jularna började nog bli mera likformiga runt om i landet, vad man såg i TV smittade av sig.

Vid samma tid så kom de dubbelkopplade fönstren, vedpanna i köket, elektriska julgransljus och fot med vatten i.

Det var en omvälvande tid.

Gick ut med kameran, ställde mig och fotade vad som var intressant på 180 grader. Ryggen mot väggen.

Vintern skildrad från en fast punkt.

Astllben, en röd tror jag, är rätt effektfull med sina fröställningar mot snön.

När jag var ung, fick jag veta av en ärrad veteran, att skiljelinjen i politiken, mellan vänster och höger, handlade om Sovjetunionen.

Den som erkände (och underkastade sig) Sovjetunionen var pålitlig vänster, de andra var kälkborgare, borgare och kapitalistlakejer.

Jodå, det var en enkel världsbild.

Det har hänt en del sen dess.

Kapitalister och brukspatroner står inte längre på kyrkbacken i cylinderhatt.

Dagens cyberkapitalister är inte av nån vesentligt bättre sort, men de är inte så påtagliga. Sedelbuntarna sticker inte upp ur bakfickorna på dem.

Den klara skiljelinjen mellan kapitalister och arbetare, som präglade politiken, är inte längre lika tydlig.

Många av mina gamla arbetaskamrater startade eget, men blev inte ett dugg mera höger för det.

Även om man reagerade på krånglet.

Stora delar av hantverksskrået, kör idag i egen regi och röstar troligen vänster i större omfattning än LO-medlemmarna.

Kooperativ genomgår en renessans. Inte minst i utanförskapet.

Kanske det mest verkningsfulla sättet att få ett jobb, delta i samhällslivet på lika villkor.

Vänstern i vidare mening har tappat fotfästet.

Man hävdar i mångt och mycket "vänsteruppfattningar" från en svunnen tid, i det nya samhället. Träffytan blir alldeles för liten och de man försöker träffa har dåligt valdeltagande.

Man ser inte att höger och vänster är relativa begrepp.

Därför har vänstern tappat den välmående delen av arbetarklassen, som historiskt varit kärnan och förutsättningen för att kunna driva en solidarisk och rättvis politik. Som bar upp fackföreningar och politik.

Den välmående arbetarklassen behöver inte högre barnbidrag, reagerar inte så mycket på taxor och avgifter, men saknar visionen, "vart är vi på väg"?,  som Christian Luuk säger i det popolära TV-programmet.

I den meningen har Mona Sahlin helt rätt. Man kan inte vända sig till en liten grupp av väljarna och tro att man ska få majoritet.

Den välmående arbetarklassen hetsar heller inte upp sig över en och annan friskola, inte heller någon privat vårdcentral.

Med det inte sagt att vi ska sluta med solidarisk vård och omsorg.

Men skallet mot dessa fenomen klingar ohört, när man inte upplever det som problemet.

Det är dags att ta fram den politiska digitalmåttet och mäta in sig på den nya högervänsterskalan.

Gissa om Reinfelt gjort det, och lyckats temporärt.

Men han har bara använt tumstock.

M 36,3 (+6,2)
S 26,7 (-4,0)
MP 10,4 (+3,1)
FP 7,3 (+0,2)
C 5,8 (-0,8)
V 5,1 (-0,5)
KD 3,2 (-2,4)
SD 4,6 (-1,1)

Ingen rolig läsning.

Men hallå! Är det ingen som reagerar, på det historiska trendbrottet.

S minskar, minskar kraftigt och V hämtar inte upp det, tappar t.o.m en halvprocent.

Att enbart vara radikala till vänster om ett 25%-parti, kan det va nåt?

Kan inte alla karriärsugna, tysta och välanpassde inse, att nu finns det snart inget kvar att karriära i?

Som jag ser det, om man är anhängare av solidaritet och rättvisa, så behövs en grundlig diskussion om vad dagens och morgondagens verklighet ställer för krav på Vänstern.

Jag tror inte, att i varje läge känna sig präktig för att ha sagt rätt saker, ställt de rätta kraven, gör någon människa där ute glad.

Ska solidaritet och rättvisa även framgent vara ledstjärnor, så måste det ske i en form och med visioner, som samlar många.

Vem vill vara ett 5%-parti, utan makt, men säger de rätta sakerna, som ingen bryr sig om?

Ja, jag vet, det är inget arbete för lata.

Julen, i min barndom, på Kullen, var en julgran, med träfot och levande ljus.

Ljus som tändes frampå julaftons kväll, under oerhörd andakt. Högtid och brandrisk till lika delar orsaker.

Fönstren hade försetts med innanfönster och var tätade med vadd och Lummer låg mellan fönsterrutorna.

Väggarna pryddes av julbonader i papper, med motiv från på tomtar i arbete i stall och ladugård, vackert tecknade.

Äpplen fanns, från ”Vinterapeln”, inlindade i tidningspapper.

En gris hade slaktats tidigare. Förutom julmaten, så gav den föda under vintern i övrigt.

Det saltades inte, men konserverig av kotletter, korv, köttbullar m.m gjorde att det höll sig.

Några julljus kan jag också minnas.

I övrigt var det, med dagens mått mätt, ganska spartanskt.

Fåglarna hade sin kärve, julkärven var extra stor, även om vi hade kärve till fåglarna vintern igenom. En havrenek, vi sade aldrig kärve, som var bunden av självbindaren, föregångaren till skördetröskan.

Pepparkakor och lussekatter fattade inte heller, liksom knäck och ischoklad.

Lite nötter och senare fikon ingick bland ”julgotterna”.

Några år så ystade man julosten själv.

En ganska stor ost, som räckte länge, trots att föräldrarna åt ganska friskt av den. Kommer ihåg att vi barn tyckte den smakade lite starkt.

Osten var av sheddartyp och skulle nog fallit på läppen idag.

Vad jag kommer ihåg, så köpte man vörtbrödet till doppet i grytan.

Julmaten från slakten, med dopp i grytan och bruna bönor åts som tidig middag, lutfisken och gröten som kvällsmat.

Innan kvällsmaten, så var det dags för korna att få vatten. Det blev morsan, som fick göra det.

Oturligt nog, för henne, så kom Tomten när hon var i ladugården. De första jularna så fick hon ganska upphetsade berättelser när hon kom tillbaka.

Efter kvällsmaten, fick vi äta julgotter och apelsiner!

Min ingifte morbror Jeje, eller Georg, som han egentligen hette, körde långtradare åt Trans-frukt.

Dagarna före jul, brukade det komma en lila långtradare i backen, det var Jejje, med julapelsinerna. Han gjorde en avstickare från Rikssjuan, från Göteborg norrut, öster om älven.

Då fick vi äta en hel apelsin!

Under året i övrigt, delades det på en frukt.

Gick ut med kameran, ställde mig och fotade vad som var intressant på 180 grader. Ryggen mot väggen.

Vintern skildrad från en fast punkt.

Den Grå Bolltisteln ger sig inte så lätt, även om den är "stel som en pinne".

Vi fortsätter i alfabetet till bokstaven G.

Gräshoppan satt på ett Daggkåpeblad och riktigt bad om att få bli fotograferad.

Inte rädd av sig utan ställde upp på ett antal exponeringar.

Här hittar du fler bilder på G.