Färska spår av morgondoppare.

Hög klar luft, bleke eller frisk vind och allt där emellan.

Stranden för sig själv, långt innan allmänhetens åkning börjar.

Naken få hoppa i Kalmar sunds vatten av skiftande temperatur.

Ja, inte riktigt naken, vi har strumpor på oss för att få bättre grepp på stenhällarna.

Vi har badat i 12-gradigt ”smältvatten”, vid nordlig vind, men behagligast är det naturligtvis när termometern visar på 18 eller mer.

I år har den hittills visat mellan 22 och 24, då känns Kalmar sund som ett badkar.

Förr om åren, under 80-talet hade vi tvål med oss, innan huset var utrustat med dusch och varmvatten.

Åkerbobadet i Löttorp fick bestå med bastu och varmt bad.

Jag har svårt att bestämma mig för vilken typ av morgondopp jag föredrar.

Det är skönt att simma kring när det är bleke, men lika skönt att sittande på kalkstenshällen och bli översköljd av vågorna.

Kanske variationen är den stora grejen.

Disiga morgnar, ser man som i ett töcken, pappersbruket i Mönsterås och Blå Jungfrun och man ser definitivt inte kärnkraftverken i Oskarshamn.

Klara morgnar, kan man nästan räkna skiftlaget när det är på väg in på bruket. (Liten överdrift).

Det blir många frukostar, framför allt om man har med ungdomar att göra.

Vi har aldrig lyckats engagera ungdomarna i morgondoppen.

Varken dottern, hennes son och nu heller inte Josefin, som sover som bäst vid den tiden.

Ja, Max följde med de första åren, men med kudde och täcke, senare bestämde han själv och blev kvar i huset.

Kaffe och liten smörgås, vid sex, halvsju.

Kaffe och liten macka efter morgondoppet.

Slutligen huvudfrukosten vid niotiden.

Då öppnas även medicinboxen. (Den på recept).

Dagen i övrigt kan förflyta på olika sätt, innan kvällens grillning vid stranden avslutar dagen.

Men det är en annan historia.

När vi satt nere vid stranden i går kväll, hade en mås den goda smaken, att både flyga lågt och med himmel färgad av solnedgången, som bakgrund.

Kan inte hjälpas, men jag saknar Photoshop, det på den bärbara datorn är inte i närheten.

Så det gäller att göra jobbet med kameran.

Inte värsta sorten, men måste cykeln med ända till vattenbrynet?

Jag vet inte om det är värmen, men en del saker irriterar mig.

Bristande hänsyn, här kommer jag, ska komma först och komma närmast.

Fenomenet finns över allt.

Det verkar stört omöjligt, att gå några meter extra, i stället för att korka till det.

Breda ut filtar, ställa ut stolar, mitt i allfartsvägen vid stranden, för det är första utrymmet som är ledigt.

Små signaler, som t.ex ”oj, vad här blev trångt”, går inte fram.

Bilar parkeras mitt framför gångvägar. Det är ju praktiskt, för då sätter man ner foten direkt på gångvägen.

Ingen spilld energi där inte.

Cyklister som kör flera i bredd, trots att vägen är smal och det finns annan trafik.

Två barnvagnar i bredd, för man har tydligen nåt viktigt att avhandla.

Ett gäng kan stå och prata och korka till i trängseln i affären och har mage att bli förnärmade, när man ber att få komma förbi.

Men det värsta av allt, de flesta av dem verkar ha ett talfel, men trots det, så är de högljudda och verkar vilja delge omgivningen allt de har att säga.

De är ju många, därifrån de kommer, hur orkar de med varandra resten av året?

Sånt här är irriterande, i värmen får det någon 10-potens förstärkning.

En ny slappardag har nästan gått över i kväll.

Hustrun och Josefin, barnbarnet, skulle ”shoppa loss” idag.

De kom hem tomhänta, värmen tog t.o.m ned köplusten.

Samtidigt med att jag ska lägga in det här, ska jag besöka biblioteket i Löttorp. Det går åt läsning i skuggan.

Sanning att säga, ska jag till systemet också.

Vi har haft tre jättefina kvällar nere vid stranden, men det drar vätska!

Just nu står det 2-1 i matchen mellan solnedgång i säck och solnedgång vid horisonten.

I går gjorde vi en liten vadslagning, hustrun vann. Jag fick bära det mesta hem.

Ner i säck, men det är vackert ändå.

Det blir svalt och skönt i takt med att solen sjunker. 

På väg hem från Blå Jungfrun, låg denna Brigg för ankar, Brigg tror jag, för det var det någon som sa att det var.

Tyckte den var vacker och platsar som dagens bild.

Det finns ingen naturlig hamn, utan båten lägger till där det är möjligt, beroende på vindriktning. Ibland inte alls om han är för hård.

Efter ett härligt morgondopp och frukost, åkte vi till Byxelkrok, för att äntra MaryII, som skulle ta oss till Blå Jungfrun.

Överfarten var lugn och befriande sval.

Förra gången, för 22 år sedan, hade vi Tensonjackor, jeans och blev dyblöta av vågor som slog in..

Idag hade vi minimal klädsel.

 Vi närmar oss.

Blå Junfrun har tjusat och förundrat.

Denna granitbumling, som ligger där mitt i Kalmar sund.

Restriktionerna är klara, slit inte mer på naturen än nödvändigt.

Inga avstickare från de markerade lederna.

Vi kom inte undan värmen, helt och hållet.

I lä fick vi känna av 28 grader.

En sak som förundrade oss storligen, var att stigningarna var mycket brantare den här gången och de oländiga delarna minns vi inte över huvud taget.

Vad 22 år kan göra ändå!

Men en av uppsyningsmännen(kvinnan) försökte trösta med, att det kunde ju vara väder och vind som slipat berget.

Trot den som vill.

På åtskilliga ställen har naturens krafter satt sina spår.

Människan med, men tack vare Kreugerkrashen, så har vi ön kvar, annars hade den varit ett tömt stenbrott idag.

Det blev en strapatsrik dag i värmen och hemkomsten var inte många minuter gammal, innan vi låg i Kalmar sund.

Återkommer med inlägg om Blå Jungfrun.

Jag inte bara skyller på värmen, det är värmen som tar ner orken.

Kalmar sund, söndag morgon.

Det är inte många morgnar man får uppleva lugnt vatten.

I går morse var det så.

Lika fullt som man uppskattar brisen i hettan, så är lugnet i svala morgonen en lisa för själen.

Vi nöjde oss med Långe Erik idag.

"En tarvar ente så möcke arbete i värmen", som drängen sa.

Rekordvärmen stimulerar inte till många knop.

Vi gjorde ett försök och åkte mot Norra udden och Långe Erik, vid 9-tiden.

Avsikten var att Josefin skulle få se Trollskogen och Neptuni åkrar också.

Redan på parkeringen på Norra udden, fattades ett beslut.

Vi nöjer oss med detta, Neptuni åkrar ser vi på väg till Byxelkrok, där vi skulle köpa glass.

Det är inget nöje att försmäkta i värmen.

Hemma hade vi stranden med svalkande bad, det blev några idag.

Tack vare att det börjat blåsa lite, så var det bara att flytta sig i skuggan, så blev livet riktigt njutbart.

Flugorna håller sig någon annan stans.

I morgon ska vi till Blå Jungfrun.

Dagstemperaturen ska bli ett par grader svalare och väl på ön, så ser vatten och bris till att det blir skönt.

Vi har inte varit på Blå Jungfrun sedan 1988, så det är dags nu.

Nu väntar vi bara på lite svalare, så vi kan gå ner till stranden och grilla.

Verkar kunna bli en fin solnedgång i kväll med.

Uppkopplingen här, är bedrövlig, får starta om gång på gång och man tappar allt som inte är sparat.

Det tar evigheter att hantera bilder m.m

Nu har jag förberett och ska förflytta mig till bättre position, framme i Löttorp.

 T.o.m. en Tistel, kan vara vacker, den här växte vid vattnet på Norra udden.

Melkers väg, vägen från Kalmar sund upp till gården Kristinelund.

Melker var far till vår hyresvärdinna, Ally och hennes två syskon, Alf och Allan.

Alf finns inte längre, men vi träffar hans son.

De tre syskonen byggde var sin sommarstuga på föräldrarhemmets mark.

Stugorna, liksom syskonen har genomgått stora förändringar.

Vi träffade aldrig Melker, men väl hans fru.

All trafik till och från huset vi hyr, sker via denna väg.