Man blir så trött.

Det pågår en diskussion på temat, "får inte jag får inte dom".

Media gör stor sak av det självklara, att de som ska hålla i samhällsledningen vid en stor krissituation, får influensasprutan, före vissa andra.

Jag säger bara det:

Blir det en ordentlig kris, då vill jag ha en frisk krisledning.

Blir det ingen kris, ja då är ingen skada skedd.

Liksom mesarna och Hackspetten, så är Grönfinken en trogen gäst vid matarna.

Bland de första som kommer fram på höstren och tar sina turer långt efter matarna är borttagna på våren.

Blir de för många på samma ställe, så kan det bli stort kiv.

Mesarna får maka på sig.

Fröna är favoriten, talbollarna och jordnötterna får vara i fred.

Hösten 08, var sonen och jag i Florens för att se UEFA-cupmatchen mellan Fiorentina(Viola) och Elfsborg.

Det blev lite fotograferat, bl.a de här proträtten.

En levande staty, ett Elvis-och Violafan, en äldre herre utanför Violas café. 

Mer porträtt kan de se här.

Erik Hamrén, vår nye landslagstränare var hos Skavlan i går kväll.

På mig gjorde han ett gott intryck.

Trevlig, glimten i ögat och målmedveten.

Han har ju lyckats bra både med Ålborg och Rosenborg.

Ja Rosenborg, så bra att de egentligen inte ville släppa honom.

Förstår även på ”vår” Anders Svensson att han är nöjd med valet och kan tänka sig att fortsätta i landslaget, om han blir uttagen.

Nidarosdomen i vårskrud.

Rosenborg kommer ju från Trondheim, en stadsdel där.

Jag var i Trondheim i slutet av maj förra året.

Det var på möte med Interreg IIIAGränslöst samarbete.

Vi åkte tåg upp. Tog nattåget och var framme vid 11-tiden morgonen efter.

Skulle vi ha flugit, så hade vi fått ge oss upp i svinottan, bytt i Oslo och varit framme ungefär samtidigt.

 Förorenat och spätt på den globala uppvärmningen.

Nu kunde vi i stället ta ett par pilsner, snacka med tågpersonalen och när vi vaknade i höjd med Krokom, kunde vi gå och äta frukost.

Vi fick en geografi-och historielektion av tågpersonalen om nordvästra Jämtland.

Förevisades alla stationer som tågen stannat vid förr.

Det var tur att de talade om att det varit en station, för ibland var det svårt att se någon förtätning av de glest liggande husen.

Det var svårt att få med hela Nidarosdomen på bild.

En bild från hotellfönstret.

Snön låg kvar och några nyutspruckna löv syntes inte till, från tågfönstret, i slutet av maj. 

Efter bytet i Storlien, var det enochenhalv timmes resa kvar.

Vackra vyer mellan bergssidorna och ner mot Trondheim bredde fjordlandskapet ut sig.

Det blev inte så mycket tid till flanerande, men några bilder blev det.

Gick en liten runda för en stund sedan och tittade över läget.

Det mesta är ganska brunt och dött.

Jag skär aldrig ner på hösten, utan gammal blast, blad och stjälkar får bidra till vintertäckningen.

Det har gett mig erfarenheten att mycket av växterna klarar vintern bättre på det sättet.

Det är också mycket roligare att klippa ner, när man ser det nya gröna börja spira.

Päronträdet, som vi skar ner så hårt i våras, har svarat med en massa vattenskott. Några av dem ska få bilda fruktved, andra bygga nya grenar. Men det övervägande flertalet ska bara bort.

Rådjuren ger sig gärna på vanliga fruktträd, men det äter inte ens av vildäpplena.

Broksalvian (Salvia officinalis Tricolor) verkar inte ha påverkats, varken av snö eller frostnätter.

”Bröllopsfotografen” fick förnöja oss i går kväll, på riktig bio.

Filmen var rolig, den var mycket tänkvärd, man gick inte därifrån oberörd även om man skrattat åt Pölsa och hans värd, lika väl som Djursholmsfasonerna.

Här är det filmens Djursholmsensemble, med en katt bland Hermelinerna.

Det är lite omständligare nu, sedan vi flyttat från stan, men oftast mer än väl värt besväret.

Filmen hade ungefär samma skådespelaruppsättning som ”Smala Sussi”.

Miljön var till sina delar den samma, Värmland.

Pölsa var med, men nu gifte han sig och de fick barn.

Metallica, skulle tjejen heta, för som Pölsa sa: har ho inget annat ska ho i alla fall ha ett fräckt namn.

Inom parantes var det rätt kul, att vårt äldsta barnbarn, Max 16, tyckte båda filmerna var bra.

Vi står i begrepp att se ”Så olika”, en film av Helena Bergström.

Den har fått blandade recensioner.

Men så är det, det som går hem i stugorna, duger inte för kritikerna.

Sen tycker jag, efter att ha varit engagerad i Film i Väst, sedan regionen bildades, att det finns en sjuka hos kritikerna.

1. Sverige kan inte göra film, framför allt om det handlar om humor.
2. Är den gjord på Film i Väst är den ännu hopplösare.

Stockholmfenomen.

De sörjer, att de inte gör så mycket film längre.

Att andra gör det bättre, både i Västra Götaland, Skåne och Norrbotten har det gjorts satsningar som ställer Stockholm i skuggan.

Jag tror att det är svår att fullt ut föreställa sig frustrationen från folk, som ska behöva åka ut på landsbygden för att konstatera, att det är där det händer numera.

Två olika världar, som möttes i Bröllopsfotografen

Satt f.ö bredvid en socialdemokrat på ett möte idag, från Vänersborg, som hyrt ut sitt sovrum vid inspelningen av Bröllopsfotografen.

Många har liknande erfarenheter från filmproduktion, den blir omhuldad och stärker självkänslan hos folk.

Tidigare, när jag satt i regionstyrelsen, kunde jag gå på alla förhandsvisningar med efterföljande partaj, då var jag stationerad i Vänersborg.

Idag är det ett lite större äventyr att ta sig upp till Trollhättan-Vänersborg för att se på film,

Så det blir mindre av den varan.

Vid våra tre gemensamma Parisbesök, har det blivit picknick i Jardin du Luxembourg.

Det är Pariskänsla i den här bilden.

Proceduren har varit densamma varje gång.

Metro linje 12 till Sevre Babylon.

Kort gångavstånd till Le Bon Marche med Le Grande epicerie.

Det är som det låter, en speceriaffär.

De har allt.

Man traskar runt till de manuellt betjänade diskarna, för charketurier, ost, bröd, vin och fisk mm.

En normalpicknick för oss, består av;

Bröd, vin, vatten, Cantalost, Rillette du Porc, Sausisse de Strassbourg, tomater, Crevettes de Seychelles.

Brödet är Pain baugette, Strassbourgkorven är av Knackerstyp, räkorna är bamsar. Rilleten hittar du ett recept på här.

Ryggsäck eller kasse bör man ha med sig, liksom glas, assietter, servetter och bestick.

Jardin du Luxembourg ligger två Metrostationer bort, men inte oöverkomligt att gå.

I parken sitter folk och spelar kort, bräde, chack m.m

I borden finns infällda spelbräden för olika spel.

Unga par får sig en tillfällig fristad.

Det är inte självklart att man får sig ett bord på en gång.

Vi har bl.a suttit på parkbänk och väntat.

Det kryllar av barn från daghem och förskolor.

Och i de mer öppna områdena ligger folk och solar, eller kör radiostyrda båtar på den lilla sjön.

Gångstråken är kantade av skulpturer.

Parken har ett antal kaféer och t.o.m en barnteater.

I fonden ligger en utlöpare till Assamble National.

Vi tycker oerhört bra om Jardin du Luxembourg.

I samband med Grand Epicerie, måste man nämna Dehillerins köksredskapsaffär.

”Hela Paris” handlar där.

Ja, i alla fall restaurangägare, kockar och andra som sysslar med professionell gastronomi.

De har ett fantastiskt sortiment, hög kvalitet och mycket manuell betjäning.

Man går runt och skriver upp på en inköpslista vad man vill ha, sen köar man vid en disk där man får sina saker plockade och inslagna, fantastiskt inslagna.

Sen är det till nästa kö, för att betala.

Idag var kameran med när Hackspetten kom fram.

Som synes så snöar det lite idag.

Andra bilden visar en "tyken" Hackspett och på tredje bilden skojar den tittut mellan stolpen och mataren.

Ljuset är fortfarande dåligt, men det får man ta.