En av många Metro-stationer.

Kommer man till Paris via Charles de Gaulleflygplatsen, hittar man biljettförsäljning till RER och Metro på väg ut till RER-stationen.

De har väldigt prisvärda alternativ, som är baserade på antal dagar och zooner.

Lätthanterligt, bara att dra i passagerna.

Operan är en knutpunkt, Montparnass-Montmartre en av de tidiga linjerna och ett lite ofranskt stationsnamn.

RER-tåget går in till stan.

Oftast får man åka Metro några stationer för att komma fram till hotellet.

Vissa Metrostationer är även RER-stationer.

En bra linjekarta är ett omistligt hjälpmedel, där både RER och Metro finns med.

Sevre Babylone och Pigalle var stationer vi blev hemmastadda på, Concorde var ny.

Metro-nätet är lättförståeligt, men man kommer dit man ska även om man inte förstår.

Linjerna korsar varandra på ett snillrikt sätt, så att det alltid är nära dit man ska.

Vi har tyckt det varit bäst att fokusera på linjernas respektive färg.

Ska man till en plats, och ser att det är gul linje som går där, då fokuserar man på att byta så fort man korsar en gul linje.

Tydliga linjekartor finns i varje vagn.

Svårare är det inte, även om vi någon gång åkte åt fel håll.

Har nog nämnt det tidigare, men jag är fullkomligt förälskad i Metron.

Snabbt, billigt och praktiskt.

Sen kommer man i kontakt med folk från det verkliga Paris, inte bara yppisena i centrum.

Precis som London och andra storstäder så har Paris en turistkuliss.

Flytta dig utanför zoon 2 så får du se vad jag menar.

Här avrättades kommunarderna. I dag ett hörn av Pére Lachaiskyrkogården

Kommunarder, försvarare av Pariskommunen, det var här ordet kommunist skapades, en som var för en gemensam kommun.

Vid Metrostationen Pére Lachaise, grågul linje 3, ligger en kyrkogård med samma namn.

Vi trodde, att vi skulle vara där någon timma.

Det tog en halv dag!

För det första så är ju gravarna av helt andra dimensioner än här hemma.

Kryptorna, bildar fullkomliga hus åt den som är begravd därunder.

Otaliga kändisar, som Yves Montand, t.ex låg här.

Gravplatser för ledare i det Franska kommunistpartiet, den största politiska kraften, på vänsterkanten i Frankrike, efter andra världskriget och under hela De Gaulleeran.

Den politiska vänstern fanns även här liksom minnesmärket över de mördade kommunarderna.

Monument över de stupade i Spanska inbördeskriget, liksom koncentrationslägren i Tyskland.

Georges Melies grav.

Väl inne på kyrkogården fick vi en bra genomgång, av en person som skulle titta till graven för rörliga filmkonstens uppfinnare Georges Melies och ett antal andra kulturpersonligheter.

Efter hans information, så visste vi vad vi ville se, ja det visste han med, för vi kunde ju inte undvika att komma in på politik.

Monument över offren i den antifachistiska kampen, i Frankrike och Spanien.

Mina förfäders gravar kan tyckas se ganska så futtiga ut jämfört med dessa, där varje grav var ett litet kapell.

Kommunarderna, och därefter monument över Nazizmens offer under andra världskriget.

Ingen kan gå oberörd på eller från Pére Lachaiskyrkogården.

Den rymmer så mycket historia.

I många fall fasansfull historia.

Det finns hur många fotoutmaningar som helst, i bloggvärden.

Har deltagit i fototriss några veckor.

En annan kallas för Torsdagsfoto.

Den här veckan var temat broar.

Jag bidrar med bron i Monets trädgård i Giverny, den avmålade.

Fotograferad i början av oktober 2007.

Fler broar kan du se här.

I går kväll satte jag två surdegar, en ”vetesur” och en ”rågsur”.

Använde rivet äpple som ”drivmedel”.

Min husgud när det gäller bakning är Jan Hedh på Olof Wiktors bageri på Österlen.

Hustrun använder också surdeg till ett härligt, grovt Danskt rågbröd.

Den ursprungliga surdegsklumpen fick hon av en väninna.

Numera har hon alltid ett par klumpar i frysen.

Väninnan har i all vänskaplighet kommit att kallas ”Surdegen”.

Brödsortimentet på Olof Wiktors, bakat på Surdeg, Poolish eller Levain.

Surdegsbak har närmat sig massrörelse.

På senare år är det många som gör sin egen surdeg och bakar bröd på ett delvis annat sätt, än med det traditionella snabbgästbaket.

Jag brukar även följa en Boråsares blogg, som handlar om surdegsbakning.

På lördag kväll ska jag mata mina ”surar”, för att på söndag sätta in dem i kyl.

De kan hålla sig i ett par veckor.

När jag varit i Vänersborg på Regionfullmäktige må-ti, ska jag baka kavring och något fruktbröd på rågsuren och frukostbullar och något större bröd på vetesuren.

Även hustrun står i beredskap att baka ”sina” bröd.

Bären har i huvudsak gått åt, så att det finns plats i frysen.

Jag har även prövat att baka t.ex baguetter genom att starta med en Poolich och goda större bröd med Levainmetoden.

Kanhända jag återkommer till det efter julen.

Vid mötet i går med Beredningsgruppen för regionutveckling diskuterade vi två så vitt skilda teman, som hur vi riggar samhälle, näringsliv, högskolor m.m för att inte bara möta utan hur vi utnyttja globaliseringen.

På samma möte behandlade vi ett landsbygdsutvecklingsprogram, som ska ut på remiss till byalag, bygdeföreningar, olika aktivitetsgrupper, kommuner, fack m.fl

Pittoreskt, men är det så här vi vill se landsbygden, som museum?

Det finns mycket intresseväckande i programförslaget, men som tidigare, så tycker jag att man börjar i fel ände.

Programmet innehåller mycket om hur man försöker säkra service m.m längst ute i bygderna.

För min del har jag haft och har en käpphäst, att först måste vi säkra de lite större tätorterna, med 1000-3000 innevånare, där inte ”utvecklingen” har slagit så hårt ännu.

Där man har ett visst utbud av handel och service.

Säkra det först.

Bygg upp motkrafter.

Faller de orterna, då är det nästan kört med de ännu mindre.

Jag saknar också en analys, vilka krafter som påverkar landsbygdsutvecklingen och vem som har ”ställt till det”.

Då kommer vi inte att kunna stryka ICA och Scan, liksom oljebolagen, medhårs.

Jag saknar också kunskapsinhämtning från dem som är mycket bättre på det här än vi.

T.ex Frankrike.

Där har man byggt upp kooperationer för småodlare, distrubtion, lager, marknadsföring och övrig logistik, som den enskilde har svårt att klara själv.

De offentliga upphandlingsreglerna talar heller inte för närodlat, från det som är vanligast, småskalig verksamhet.

Landsbygdsutveckling är tätt knuten till livsmedelsproduktion. Det gäller att återupprätta en hållbar logistik och marknadsföring.

Regionen behöver även gå in med ekonomiska ”smöjmedel” för att få igång kooperationen och närbutiker som drivs av hela byn.

Även om man tillfälligt lyckas få en enskild entusiast, så är inte byns lojalitet lika stor, jämfört med om man t.o.m är med och utför arbetsuppgifter för att klara sin affär.

Ett exempel på en sådan på denna länk.

Synergieffekter måste hittas.

Affären kan ha en rad övrig samhällsservice och turistnäringen är ytterligare ett tillskott, som gör att man kan köra året runt.

Slutligen har vi kommunikationer, vägar och kollektivtrafik.

Här har framför allt kommunalråden väldigt lätt för att ramla in på vägnummer.

Jag anser att målen ska sättas upp i samhällsutvecklingstermer och rimma med andra aktiviteter, t.ex motverka den globala uppvärmningen.

För min del anser jag att man ska stätta upp målet;

Infrastruktur och allmänna kommunikationer ska utvecklas, så att inget hushåll ska behöva ha mer än en bil.

Varje dag så följer vi Hackspettarnas aktiviteter vid matarna.

De är små personligheter.

Det är lätt att få intrycket att de kommunicerar med oss, på sitt sätt.

Förmodligen är det deras mycket uttalade huvudrörelser som ger det intrycket.

De verkar leka tittut, du kan inte ta mig, jag vill bli cirkusartist och mycket mer.

Nu börjar de t.o.m samsas med småfåglarna, eller är det så att småfåglarna har vant sig vid dem.

Ska åka på möte med Rådet för social ekonomi i Västra Götaland om en stund.

Social ekonomi, vad är det?

Är det socialnämndens budget?

Den sociala ekonomin, kallas ibland för den tredje ekonomin.

Inte privat, inte offentlig.

Dit hör kooperativ, allt från COOP, Jordbrukets föreningsrörelse, föräldra-eller andra kooperativ, bygderörelser och liknade former.

När jag köper fågelmat, gynnar jag den sociala ekonomin, "Granngården".

Men den största aktören är föreningslivet och där naturligtvis idrottsrörelsen.

Hundratusentals ideella timmar för att arbeta med barn och ungdommar.

Loppmarknader, tävlingar, sociala aktiviteter i övrigt, som gör samhället och dess innevånare mera välmående.

Folkhälsa.

Ett kitt i samhället, som vi aldrig skulle lösa om vi börjar leka affär.

Driva ungdomsidrotten som företag och avlöna ledare.

Nä, nä, den tanken skulle ingen komma på, inte ens den mest förhärdade nyliberal.

Den social ekonomin, skulle kunna spela en ännu större roll för människorna i utsatta områden, människor i glesbygd, ja egentligen i hela samhället.

Det är den ambitionen vi har i Rådet för social ekonomi i Västra Götaland.

Mellan småregnet tog jag mig en tur ut med kameran idag.

Inte särskilt inspirerande, nu börjar t.o.m det mogna se ganska tråkigt ut.

Vad finner jag på komposten?

Jo,  en blommande och frodig Ringblomma!

Måste vara värmen underifrån, som fått den att klara ner mot minus sex grader någon natt och flera lite snällare frostnätter liksom ett par omgångar snö.

Ringblommor på komposten, den lilla röda i höger nederkant är förhoppningsfull.

Vissa rosor är envetna och håller ut än, även om skicket varierar.

Kanske man får fota en utslagen ros på julafton. Knoppen är helt oförfärad trots att vi är i mitten av november.

Veckans fototriss, FULT.

På våra Franska resor har vi sett mycket vackert, originellt och minnesvärt.

Som överallt annars, finns det naturligtvis en annan sida också.

Floden som rinner genom Bayonne, rymmer en hel del. Det här brukar inte vara med i Turistbrochyrerna.

I byn Chaziex i Auvergne hittade jag det här "soprummet".

En morgon, när vi skulle åka till Monets Giverny, möttes vi av den här vyn på St Lazarestationen.

Att få med Svartråttan var viktigare än bildkvalitet.