Idag var sista sommarprogrammet i P1.

Jan Guillo var siste man ut.

Programmet var högintressant, för politiskt aktiva 40-talister så var det ett stycke samtidshistoria.

På 1960-och 70-talet kunde makten ljuga, och media hummade med, trots att varenda normalbegåvad journalist insåg hur det låg till.

De rätta frågorna ställdes aldrig, än mindre publicerades.

När spionorganisationen, spioneri på svenska folket, IB avslöjades, fängslades de som sa sanningen på vittnesmål från dem som ljög.

Makten ljög och media jamsade med.

Vi var många som vid den tiden kunde räkna ut att sossarna och LO-ledning hade en underrättelseorganisation.

Var man kom, på fackliga kurser, möten mm. så visste mötesledningen redan vem som var vem.

På den tiden var det så, att det räckte att någon kunde skällas för kommunist, så var det inget att bry sig om.

T.ex kallade Tage Erlander alla som var kritiska till USA:s krig i Vietnam, för kommunister.

Enligt Guillo var detta ett av skälen till att vänsterrörelsen växte som den gjorde.

”Är det kommunism, att vara solidarisk med Vietnams folk, då är jag kommunist”.

Vid den här tiden snärjdes landets justitieminister, Gjejer, av besök på bordell.

Det var ju en stor fara för rikets säkerhet, bordeller och utpressning har historiskt varit samkörda.

De som avslöjade det, blev brottslingarna.

Makten ställde upp och ljög.

När verkstadsklubben på Saab i Trollhättan, skulle byta lokaler, så rensade man i lådor och skåp.

En bekant till mig tyckte att han kände igen killen på fotot.

Det var min fil hos IB.

Jag fick den och har den kvar.

Vet inte riktigt var den ligger nu, för jag är inte av den konspiratoriska sorten.

Registrerade man Vietnamaktivister och kommunister, var det klarat att jag skulle vara registrerad, annat hade ju varit tjänstefel av de obefordrade socialdemokrater, som fungerade som rapportörer.

Jag fick mig ett gott skratt, i deras beskrivning av mig, vilket tydligen skulle vara en risk:

”Han är en lättsam och trevlig kille”, vilket naturligtvis kunde vara en fara för motståndarna.

Vid ett annat tillfälle, andra halvan på 70-talet, var jag hemma och var sjuk.

När jag tittar ut genom fönstret, står det en grå japanare precis bakom min bil.

När jag tittar närmare, ser jag att min framdörr är öppen.

På framsätet ligger en karl i grå kostym och verkar pyssla med något under unstrumentbrädan.

Jag tar reg.numret, anmäler händelsen till polisen.

En koll i bilregistret visar, att bilen var skriven på en ”import-och exportfirma, med ”american” i namnet.

Polisen gick igenom bilen, sade sig inte hitta någonting, i övrigt lades fallet ner.

Det var väl dumt, man skulle levt bus, men den verklighet som Guillo talade om idag var ju verklighet då, även för mig.

Visst ljuger ministrar och andra dignitärer idag med, men de klarar sig oftast inte så länge.

F.ö har jag målat färdigt, nu gäller det att sätta ihop byggsatsen, knutbräder, sims, dörrfoder och dörrar.

Allting har en ände.