Lite generellt, svulstigt, skulle man kunna säga, att första maj är den internationella arbetarrörelsens högtidsdag. För det är det.

Sedan arbetarrörelsens barndom har 1:a maj firats i Sverige.

I en del länder har man inte ens ledigt från arbetet den dagen.

I början av 90-talet var vi i London, hustrun och jag, sökte upp 1:amajdemonstrationen, deltog och kunde konstatera, att i bl.a Storbritannien är det ingen arbetsfri dag.

Vad gör vi med 1:a maj?

De flesta gör inget med den, deltar inte i några manifestationer.

Under många år var stora delar av 1:a majfirandet en hyllning till regeringen, under de socialdemokratiska regeringsåren.

Ett visset sätt att använda dagen på.

För min del är det framför allt tre saker som gör att jag går ut och demonstrerar i Borås;

Försvara välfärden, kommuner och landsting/regioner måste få mer resurser från staten, så att vi inte behöver avskeda sjukvårdspersonal, barn-och äldreomsorgspersonal lika lite som skolpersonal.

Bekämpa arbetslösheten, alliansregeringen för en alldeles för passiv politik, stora satsningar måste göras för att få igång hjulen igen, även om det är till priset av skattehöjningar.

Solidaritet med Palestinas folk, Israel måste respektera folkrätten och rätta sig efter internationella resolutiner och överenskommelser.

Palestinas folk måste kunna röra sig fritt, ha samma rätt till "sol-vind och vatten" som Israelerna.

I övrigt hoppas jag på ett bra väder och att bråkstakarna på högerkanten håller sig borta.