Torsdag morgon, vaknar runt 6 och fikar själv, skriver Chiantiresan som redan lagts in vid det här laget.

Barbro sover så länge hon kan. Tåget till Florens går 9.20

Vackraste morgonen hittills.

San Gimignano är solbelyst och jag får de bästa bilderna som min kamera med bakomstående operatör, kan klara.

Framme i Florens skulle vi fika, vårt ”stamfik” öppnande inte förrän 11.00 så vi fick vara otrogna.

Vi tar vägen över marknadsgatan. Jag och minsta barnbarnet Erik, fick var sin Fiorentinatröja, hans med Girardelli på ryggen, jag valde Muto.

Försöte pruta med tjejen som sålde men var inte framgångsrik, visste i och för sig att dom kostade nästan det dubbla i affären som ägde ståndet.

När jag antydde att den svenska kronan var svag, så sa hon att det var mycket bättre på Lirens tid, då var inte allt så dyrt.

Italien som Sverige reglerade ju med inflation, kunde föra en självständig finnspolitik.

Alliansen försöker låtsas att vi inte kan det, när det egentligen så, att alliansen föredrar EU:s finanspolitik i stället för att hävda en egen.

En del dambekanta begåvades med Kashmirshalar. Dom säljs 3 för 10 Euro.

Vi fick även köpa en väska till, för hemresan, det är inte första gången vi råkar ut för det.

På väg till Ufficinerna går vi förbi en strumpaffär, ja vi gick inte förbi, vi gick in, när vi kom ut hade vi fyllt sommarbehovet av strumpor. De är billiga här och en fantastisk kvalitet.

Vi skulle gå på museum, det gör man när man är i Florens, har jag fått veta.

Vi hamnade i en c:a 200 meter lång kö, uppskattningsvis 500-600 före oss. En engelsman kom och hämtade sina bekanta som stod precis bakom oss, informerade oss om att det var två timmar tills vi skulle vara framme.

Vi hade naturligtvis inte reserverat biljetter, vilket man uppmanas i all turistinformation.

Det går flera tåg, vi reglerade vätskebehovet betydligt effektivare än i tisdags, på flera olika näringsställen.

Minsta barnbarnet, Erik, fick lite kläder, bl.a ett par kortbyxor som Pakistanierna hade vänt etiketten bakoch fram på. Så han har verkligen ett par unika shorts, inte designande men ändå.

Var på Coop i Certaldo när vi kom hem.

Ett smalare utbud, affären låg inte på fina gatan, men betydligt billigare än andra.

Det var ett helt annat folkliv i affären, lite av det vi kan uppleva på Coop i Borås när det är pensionärsrally.

Kunderna var inte heller så sofistikerade, stod man i vägen så pötte dom till en.

Coop verkar vara stora här, i denna del av Italien.

Vi åkte fram till ”töserna”, ska äta middag där i kväll igen, men nu skulle jag dels lägga in Chiantirapporten, dels titta på Lola och hennes 10 grisungar, födda annadag påsk.

Lola själv var inte riktigt pigg, hon verkade lite hängig, det håller inte om man ska ta hand om 10 små.

Hennes systerdotter gick med stor mage och början till svällande juver, det var snart dags för henne med.

Suggorna är Vietnamesiska hängbukssvin, men pappan, ornen, som stolt gick och bökade var lite av vägkorsning.

Det blev inga muséer idag heller, men desto mera folkliv, studerat från vätskekontrollerna.

Det vackra vädret består och dagen förlöpte i kortärmad skjorta.

Vi har nu atit middag och utover bra mat sa traffade vi en skara glada Italienare och Slatan ar pa TV, Inter mot Sampdoria.

Jag har berattat Sotar-Anders, en brottarkompis, senaste SMS-historia, en ruskig en som inte lampar sig har.

Från vår hemby, Ulignano åkte vi via vår närmaste stad, där vi handlar bl.a., Poggibonzi, västerut mot Castellina in Chianti, ”in Chianto” heter alla orter   i distriktet, en statusmarkering.

Där vi bor följs Chianti på vinflaskorna av ”Colli sensi”, någon sorts klassifikation.

I det riktiga Chianto heter vinet Chianti Classico.

Lanskapet var mycket mer dramatiskt, fortfarande Toscana men höjderna var skogsbeklädda och vinet odlades i brantare områden. Betydligt färre Olivträd än i våran del av Toscana.

Det undgår ingen, när man ser de välhållna gårdarna och de stora slotten, att här ger vinet återbäring.

Städerna och byarna är också mycket renare, renoverade och utstrålar välstånd.

Vi besökte utöver Castellina även Radda och Greve.

De pampigaste byggnaderna var kyrkan och de offentliga förvaltningslokalerna.

Turistandet var redan igång och utbudet i de centrala delarna av städerna var inriktat på turister.

Bl.a har vi tänkt att köpa ordentliga pizzatallrikar medan vi är, men i de här städerna, så är de inte stora tillräckligt och pråligt dekorerade. Kanske blir det i hembyn, Ulignano som vi finner det vi vill ha.

Vi hade bestämt oss för att inte smaka på något vin, vilket annars hade getts rikhaltiga tillfällen till, men någon solidaritet får man visa chauffören.

Kunde naturligtvis ha spottat ut, som de stora pojkarna gör, men det är att häda.

Ett annat uttryck för att vinet här gav ordentligt betalt, var antalet månniskor, redskap och fordon som var igång på vinfälten.

Bl.a så fick vi bevittna en nyplantering. Förmodligen har man lantmätare till hjälp. Exemplariskt, geometriskt, varje ung planta, som inte är mer än nån decimeter hög, skyddas första året av ett plaströr, av den typ vi har till dränering. Varje planta har även en stödpinne. Man förstår att de späda plantorna lätt kan duka under i torkan och värmen som kommer om någon månad. Plantorna punktbevattnas i rören.

Kan det vara värt det? Ja det är det förmodligen, för dem vi såg på fälten var inga medlemmar i KRO.

Varje planta ska ge 30-50 liter vin under sin levnad, säkert 500 kronor i nettointäkt.

Man blir fort mätt på upplevelserna, upprepningar förstärker inte behållningen, så vi besökte bara tre städer av fem som vi planerat.

Chianti stod i bjärt kontrast till de små familjeodlingar som vi har i kring oss i Ulignano och Certaldo.

Vi var hemma igen relativt tidigt, Barbro ville inte, men jag tog mig en tur till fots, för att titta på byn, Ulignano.

Precis som i historieböckerna

 Ulignano är en by som är uppbyggd kring vägen som går igenom, mellan Certaldo och San Gimignano. En enda lång backe, uppför när jag ska ”hem” och nedför därifrån.

Kanske 800-1000 innevånare i tätorten.

Mellan affärer och frisersalonger ”Unisex”, låg något som liknade en bar eller café. Men på skylten stod det Circolo. Inget jag kände igen.

I skyltfönstret satt valaffischer för Partido Demokratica.

Mest uppmärksamhet tilldrog sig ett konstverk, tillägnat ett 50-årsjubileum 1998.

Ett arbete i plåt, där man kunde skönja hammaren och skäran i bilden.

Folk kom och gick, det var den mest livfulla inrättningen på gatan.

Efter att ha fotograferat konstverket, fortsatte jag.

På vägen tilbaka, kunde jag inte hålla mig, utan gick in och undersökte vad det var.

Mycket svårt att få nån att prata engelska medan kompisarna lyssnade, men en kille gick undan lite med mig och vi började att prata lite stapplande.

Partido Demokratica är en av tre efterföljare till PCI, det förr så stora Italienska kommunistpartiet.

Jag hade hamnat på det jag bara hört berättas tidigare.

”När du kommer till norra Italien, titta efter det mest välbesökta kaféet, där håller vänstern till”.

Detta var före turismen brett ut sig, men jag hade hittat en efterföljare.

Det var lite svårt att förstå varandra språkligt, för som killen sa: ”här är bara arbetarungdommar”.

Sociala och utbildningsmässiga skillnader är mycket tydliga.

Vi går nog ner till ”Circolo” och tar oss ett glas i kväll, efter att ha gjort Uffizino m.m i Florens.

Ska kolla,men jag tror att namnet Circolo är väldigt välfunnet, en plats där det verkligen cirkulerar folk.

Idag har vi varit i Florens, men det blir en annan historia.