Vi tog tåget från Certaldo till Florens 9.58, missade 9.20-tåget med en halv minut.

När vi anlänt till Nouvella Santa Maria, styrde vi stegen mot mitt stamfik påå Via Nazionale. Ja, jag brukar kalla ställena så när jag varit där minst två gånger.

Styrkta av god Italiensk glass och kaffe, gick vi till Saluhallen, Mercato Centrale och köpte ost, Pecorinao och 4-årig Parmesan.

Vi strosade runt, provsmakade av de rika möjligheterna, gratis är gott.

Hela den gatan fram till San  Lorentzokyrkan, är belamrad med salustånd, allt från nyckelringar till dyra skinnvaror.

Vi drattade dit, Barbro köpte en skinnswagger, sedan vi väl fått prutat ner den till 1/3 av utgångsbudet. Säljaren visade stor förståelse för vår svaga svenska krona!

Utgångspunkten var att vi skulle okulärbesiktiga Florens idag, för att åka tillbaka på torsdag och gå på en del muséer bl.a Jag har ju varit där ett par gånger tidigare,  men för barbro var det första gången.

Jag fick alltså visa stan!

Duomo 

Så det blev Duomo, vad turister och skolbarn!

Undrar hur många 10-tals miljoner ofullständiga bilder det tagits av det motivet, det är helt omöjligt att få med allt på en bild från Piazza del Duomo.

Vidare till Piazza de la Signoria, med alla sina statyer. Skvadroner av turistgrupper och skolungdommar.

På väg till Santa Croco passerar vi Piazza della Republika med sin triumfbåge.

På Piazza di Santa Croce stannade vi till och åt Pizza Napolitana, med ansjovis.

Har inte ätit ansjovispizza sen lumparåldern. Ett glas vin slank också  ned.

 Santa Croce ar dopkyrkan i Florens, kanske darfor den oskuldsfullt vita fargen.

På väg till Ponte Vecchio bekantade vi oss med ett givet besöksmål på torsdag, Uffizierna, som byggdes på 1500-talet för att tjäna som administrativa lokaler, men senare blivit ett enormt museum, med stora delar av Florens och övriga Italiens konstskatter m.m

Gatan Loggiati degli kantas av levande konstverk, människor som målat och klätt sig väldigt speciellt, ofta enfärgat från topp till tå.

Ponte Vecchio var snart avklarad, ädelstenar och smycken i varenda affär, det blir som att gå i en planterad granskog.

Det blir en hel del traskande en sådan här dag likså några kilometer, det känns i benen och vi noterade att vi haft minst två vätskepauser för lite. Skadan togs igen när vi kom hem. Litar inte riktigt på det lokala vattnet, så det blev annan dricka

Tåget tillbaka, för att i kväll äta middag hos ”töserna” igen.

Ska bli spännande och smaka på vad de har hittat på idag.

Grappan börjar bli riktigt drickbar, skönjer t.o.m en liten sötma.

Semesterväder

Fast jag vet inte, semester kan ju egentligen bara den ha som har ett arbete.

LO hade mycket fyndigt den devisen på stadsbussarna i Borås i början av 90-talet, när vi hade massarbetslöshet sist.

Alla ska dock förstå att vädret var fint.

Dagen var avsedd för Volterra och Pisa.

Volterra var en trevlig liten stad, sympatiskt bilfri, med ett stort parkeringshus som både rymde infödingar och turister.

Man kunde inte missa att staden ligger högt på en kulle, nästan inget var plant, antingen gick det uppför eller nerför.

Vi vandrade i gränderna, Italienskt trevliga med tvätten hängande utanför husväggen.

Staden är mest känd för sina Alabasterhantverkare och konstnärer.

Vi var inne i ett par affärer som sålde alabasteralster.

En del var mycket vackra. Inga av dem fick hänga med hem till Borås, men dock ett par mindre saker.

Bl.a hade formgina schackbräden med pjäser kunnat få följa med hem, men dels spelar jag inte schack, dels så var prislappen maffig.

Riktigt postkontor.

Vi köpte några vykort och frågade samtidigt efter frimärken.

Expediten tittade konstigt på oss och förklarade, att frimärken köper man ju på posten.

Vi gick till posten, ett riktigt postkontor, som svensk har man inte sett det på ett tag.

Nummerlappsbetjäning, 4 köer, vår gällde frimärken m.m

Det kändes så tryggt.

Vi har varit med om det i Frankrike tidigare, frimärken ligger i stora klippböcker, en valör i varje uppslag.

Är så gammal så jag kommer ihåg att vi också haft det så en gång.

Bra eller dåligt, jag värderar inte, men konstaterar att SECO-post inte varit lika framgångsrika som sina Franska och Italienska kamrater, när det gällt att värna arbetstillfällen.

Men så har man inte levt i symbios med ett stort stadsbarande parti heller.

Här är försommar rent vädermässigt och bl.a så är fågelungar utflugna, vallmon blommar och lökblasten är en halvmeter hög. ”Avundsjuk, avundsjuk, jag är avundsjuk....”

Vi har hållit till på små krokiga, backiga vägar, orterna har även de varit små, så det var nästan chockartat att komma till Pisa. Bred väg, som 172:an på sina bästa ställen, ja närmare Pisa blev det dubbla körfält, men de reparerades så vi fick trängas på samma väghalva.

Floden Arno, som även flyter genom Florens, är nästan bredare här i Pisa.

Vi gangsterparkerade, kan inte annat, hur många skyltar som sätts upp om parkering förbjuden, så skyms dom av parkerade bilar.

Italienare verkar kunna parkera på plats som nästan är mindre än bilen, dom har en fantastisk parkeringsteknik.

Vi annekterade två Italienska platser, för att säkert kunna komma ut igen, men på förbjuden mark.

Bilen stod kvar när vi kom tillbaka, karabinjärer, lokalpolis och alla andra sorters poliser som finns här, hade haft annat för sig, än att kolla felparkerare.

Det har tydligen Italienarna känt till länge.

Vi gick över floden, på en bro!, och styrde mot Domen och det lutande tornet, att det fortfarande stod upp hade vi sett från bron.

Tornet hade stora likheter med Mona Lisa i Lovren, när man kommit dit så är känslan... Ja nu har man sett detta.

En del saker passar bättre som mytomspunna, än att upplevas i verkligheten.

Inte för det, tornet och den närmsta grannen, domen, var nyskurade och mycket vackra i solskenet.

Vi skyndade ganska fort därifrån, för runt i kring var bara tingel tangel. Priserna för mat på Trattorior, Osterior eller pizzerior, var skyhögt över dem närmare floden.

Vi hittade ett trevligt ställe på Piazza St Fernando, åt seefood och lasagne. Det låg på universitetstråket, så det pulserade härligt internationellt.

På vägen hem åkte vi in till ”töserna” och laddade över gårdagens rapport.

Jag skriver på egen medhavd dator, lägger över på ett USB-minne och kör från deras dator. Visste inte att den kunde kopiera å ä ö, så något inlägg har blivit utan dem, samt en del text som tillkommit i sista stund, vid deras dator.

Grappan har börjat smaka lite bättre.