”Idag är en ödesdag för Vanja Lundby Wedin” förkunnar media.

Det kan det förvisso bli, men inte på det sätt som ligger i orden, vanligtvis.

LO och SAP har ett speciellt inre liv, liksom förhållningssätt till kritik.

Jag har varit med om det vid åtskilliga tillfällen.

När trycket utifrån ökar, sluts leden och man försvarar sig.

Man skyddar de egna.

Inte för att de är oskyldiga, utan för att man värnar ”rörelsen”.

Kritik och opinioner som inte styrs av ”rörelsen” uppfattas som fientliga och en matchokultur har utvecklats.

Nu har detta två dimensioner; SAP:s sviktande opinionssiffror och LO:s ansvar för fantasibonusar.

Intressena befinner sig helt plötsligt på kollisionskurs.

Det är detta som skulle kunna fälla henne om ”partiet” avgår med segern.

Mona Sahlin kommer inte en minut fram till valet 2010 att kunna befria sig från AMF-skandalen m.m

Det blir inte lätt att driva vänsterpolitik med det bagaget, det blir det förmodligen inte, även om hon avgår.

Men problemet har en dimension till.

Det är en grannlaga uppgift att ta fram en ny ordförande.

 LO-familjen är inte så homogen och samspelt som det görs gällande i högtidliga sammanhang.

Vanja Lundby Wedin har sina rötter i Kommunal, det största förbundet, det största kvinnoförbundet med medlemmar i offentliga sektorn.

Flera förbundsordförande i de privatanställda förbunden har misshagat Kommunal bl.a genom att inte vara med på s.k kvinnopotter.

Metalls ordförande, Stefan Löfven, som i många avseenden skulle vara en naturlig ny LO-ordförande, bär detta ok. Han ångrar nog sin hållning i frågan idag, men det kan inte göras ogjort.

Vanja Lundby Wedins verkliga räddning kan bli svårigheten att ta fram en ersättare.

Det stöd som hon vederfars från många LO-distrikt ska delvis ses i ljuset av ersättarproblematiken.

Mitt grundtips, så här timmarna före LO-ledningen sammanträder;

Hon sitter kvar tills vidare och inom en inte alltför avlägsen framtid, kommer hon att drabbas av något som gör att hon avgår frivilligt, t.ex hälsoskäl.

Den dagen finns det en utmejslad ersättare.

SD avslöjas in på bara kroppen

Ett annat spår i media just nu, är radioprogrammet Kalibers granskning av Sverigedemokraterna.

Fullt berättigat, har ett högt informationsvärde.

SD försöker skaffa sig en polityr, som gör dem till ett vanligt parti.

Men så fort medlemmar och ledning har druckit lite pilsner så kommer de gamla nassesångerna fram, och värst av allt;

En nidvisa om Olof Palmemordet, otäck, vulgär och helt ociviliserad.

Ledare från SD löper amok, men kan inte värja sig, de är avslöjade.

Just häri ligger SD:s strategi, två ansikten, att vara ett polerat parti utåt,  å andra sidan samla medlemmar och vissa väljargrupper på undervegetationens ”mein kampf”.

Det som sker är bra, Kaliber behövs, SD tros ju t.o.m komma in i riksdagen nästa val och gud förbjude, bli vågmästare.

Avslöjandena gör förhoppningsvis intryck på ”vanliga” väljare, rasisterna och högerextremisterna är inte mycket att göra åt.

Per Slingman, partisekreterare för Moderaterna, slingrade sig i P1 nu på morgonen.

Hans tal var inte klart, ja var inte ja och nej inte nej.

SD kan i värsta fall bli Alliansens räddning efter nästa val.

Låt det inte ske.

Titta, så polerad!

Jimmy Åkesson, har antagit samma look som KD-ledaren Göran Hägglund, dom slåss ju delvis om samma röster.