Har lagt till min första länk idag.

Det är Bodil Malmstens blogg ”FINISTERE”.

Förutom att jag med nöje läser hennes böcker, så har hon en småtrevlig blogg.

Blandar allvar och lite mindre allvarligt, där hon sitter vid sin Atlant.

Irriterar sig över Esplanadbygge utanför husväggen eller maktfullkomlig teleoperatör.

Uppvuxen i ”Södra Norrlands inland och fjälltrakter” har hon bosatt sig i Bretagne, tidigare i Finistere, nu på en annan plats, med samma Atlant.

Riksbanken sänker räntan till 1% och förståsigpåarna tror att den kommer att sjunka ännu mera.

Ett ganska trubbigt instrument, när efterfrågan på företagens produkter minskar och människorna inte vågar låna under arbetslöshetshot.

Har ibland vid konspiratoriska stunder funderat på om vi kan få minusränta. Vilket rimligen skulle innebära, att vi får betalt för att låna pengar, men får betala för att spara.

Under mina år som metallrepresentant i olika bolagsstyrelser, kom jag i kontakt med begreppet räntedifferenser. Livet har verkligen bjudit på räntedifferenser.

Spännvidden mellan dagens 1% och chocken med 500% några dagar i början på 90-talet, kallar jag för räntedifferens.

I bandomen och en bit upp i åren, var räntan 3%, det var som en lag på det.

Man sparade varje lördag på sin postsparbanksbok i skolan.

Boken fylldes med frimärksliknande klisterlappar, som angav hur mycket man satt in. Sparande var lika mycket pedagogik som ekonomi.

På den tiden var det mycket som bara var så. Dollarn kostade 4,17.

Nyhetsuppläsarna höjde rösten och fick nästan andnöd när den sjunkit till 4,16 eller för den skull stigit till 4,18.

Som barn ville man gärna se den där gyllene sagofoten, guldmyntfoten.

På Jacques Duclos aktiva tid var räntan i Sverige 3%.

Duclos var under flera år den ende konkurrenten till Charles De Gaulle om Frankrikes presidentpost.

Härligt språk franskan, "eminent dirigent".